Det stannar inte vid Omar Mustafa

Sossarna lyckades, mot all förmodan, med bedriften att sparka Omar Mustafa. För ett år sedan gav de honom till och med en andra chans; att distansiera sig från muslimska rasister och fundamentalister. Huruvida sossarna följer en profetia om hur partiets nedgång kommer vändas om de bara kan få in en företrädare för islamister in i sitt parti, som Moderaterna, är fortfarande oklart.

Mediadrevet som följde måste kunna räknas till ett av de märkligare. Sossarna sparkade ut en islamist efter en ambivalent, men korrekt, process – resulterandes i en mängd cirkusliknande och anklagande utfrågningar där samma fråga och samma svar upprepades gång på gång. Till och med Åsa Linderborg slöt upp bakom Omar Mustafa, ett ytterliggare lågvattenmärke efter ”granska skiten”-katastrofen. Hade Åsa Linderborg med flera och deras äkta antirasistiska hjärta ställt upp bakom Åke Green också? Hade socialdemokratin varit beredd på att överge sina ståndpunkter vad gäller exempelvis homosexualitet, för att enklare möjliggöra en representation av hetlevrade pingstvänner inom partiet?

Till synes inte helt självklara frågor för profiler inom kulturvänstern, men med självklara svar.

Likväl sätter liberalen Martina Jarminder huvudet på spiken i sin korta men koncisa krönika. Jarminder skriver:

Missförståndet ligger väl snarare i att man inom partiet har pratat om att muslimer behöver representation istället för att se muslimska socialdemokrater som just socialdemokrater. Man kan fråga sig hur man resonerar när man menar att det är viktigt att “ha en troende muslim” i partistyrelsen? Muslimer är en stor och homogen grupp och att hävda att vilken muslim som helst skulle duga är ett otrevligt synsätt som närmar sig klassisk rasistretorik.

Och visst är det så. Det stannar inte vid Omar Mustafa, och det hela är inte heller begränsat till enbart socialdemokratin. Moderaterna har sin alldeles egna tidigare ordförande för Islamiska Förbundet, Abdirizak Waberi – som bland sina olyckliga klavertramp kan räkna en uttryckt önskan om att vilja leva i en islamisk stat. Visst finns det belägg för att det skapas ett ökat uttrymme för religiös fundamentalism i vårt land som i våra grannländer. Men det uttrymmet skapas inte av en dold konspiration, eller socialdemokrater i sig. I stället är det den multikulturella agendan, som socialdemokratin delar både med vänstern som med resten av liberalerna, som driver på och accepterar den: alltsammans täckt i en nätt retorik om tolerans, antirasism och mångfald.

Omar Mustafa-affären är inte ett avslöjande av, eller ett tecken på, en utbredd islamofobi. Omar Mustafa-affären är ytterliggare ett avslöjande exempel, till och med ett särskilt bra sådant, på hur det antirasistiska mångkulturalistiska projektet är byggt på rasism, hur det predikar tolerans men i själva verket göder intolerans (sexuell som religiös) – och hur långt länken med den mångkulturalistiska ideologin har förvirrat vänstern.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: