Angående överlevnad

Det här korta, men förhoppningsvis utvecklande, inlägget kommer utgå från ett gäng smådiskussioner och de mindre hysteriska reaktionerna på skriverier om REVA – samt om fascismens växande reella och latenta bas inom de arbetande klasserna runtom i Europa.

Den situation vi står inför, som Stellan försökte beskriva i sitt inlägg, tvingar oss mycket riktigt till
insikten att ett bestämt ingripande och en genomgående förändring (av teori, analys, struktur och taktiker för att möjliggöra ett sådant ingripande) behövs – och att den drivande kraften bakom ett sådant ingripande, om det överhuvudtaget kan ske, inte kommer ur vare sig den etablerade eller den autonoma vänstern. Det behövs ingen ingående bashing av vänstern för att förklara varför. Det autonoma projektet har fortgått utan resultat och den etablerade vänstern står och stampar – om den inte snubblar i reträtten eller i famlandet efter nya allianser och målgrupper. Det samma gäller antifascismen, som i huvudsak varit autonom, där man på många håll missat eller vägrat insikten om att även de antifascistiska taktikerna man förlitat sig på har drivits till sin spets, idag oförmögna att hantera eller ens påverka den rådande utvecklingen.

Det här händer medan fascistiska organisationer antingen organiserar eller i ökande grad influerar de skikt som vänstern övergivit, vilket försökte visas i texten Fråga inte din klass; Farhågorna kring invandringen är reella, och fascister klarar av att utnyttja det med stor framgång. Är idén då att försöka haka på deras retorik, deras politik – i något förvrängt försök att ta kontroll över utvecklingen vi ser?

Nej, vi menar att ambitiösa radikaler i arbetarklassen måste vara beredda att besvara sociala frågor och problem – även om vi skulle känna oss mer bekväma med en annan diskussion och med andra sociala frågor. I förlängningen kräver det av oss att även kunna besvara dessa sociala frågor praktiskt, som Johannes Regell lyckades formulera fantastiskt i sitt öppningsanförande för Socialisternas landsmöte.

Därför pratar vi om invandring, och därför rör vi oss entusiastiskt utanför ett mantra om solidaritet över gränser och att kämpa tillsammans. Vi ämnar att sätta invandringen, och de problem som orsakas av den, i en klasskontext. Från ett makroperspektiv i hur folkströmmar manipuleras för att tjäna chefer och VDars intressen, till ett mikroperspektiv i hur exempelvis bostadsområden drabbas av etnifiering och skiktning  Precis som med allt annat. Vi menar att det är bristen på reell klasspolitik och klassperspektiv, oavsett vad radikala organisationer på pappret säger sig bedriva och stå för, som banat vägen för den här utvecklingen.

Bara för att en skock vänsteraktivister bestämt sig för att invandringen inte orsakar problem, utan behandlar varje antydan om invandring driven i mångkulturell regi som etnifierande och
klyftskapande som en borgerligt orkestrerad indoktrination, betyder det inte ett skit utanför deras kongresser, utanför deras möten och deras studiecirklar. ‘Svar’ grundade i att problemen skulle försvinna om kapitalismen gör det betyder inte ett skit utanför vänstern (eller bara ett annat ‘tänk om’). Vänsterdängans misslyckande är inte bara teoretiskt, utan även praktiskt – vilket den utveckling vi ser idag visar.

Vi menar att verka där vänstern inte gör det, och verka där med framgång. Vi menar att föra fram praktiskt gångbara svar på sociala frågor, och i förlängningen kunna arbeta utifrån dessa praktiskt. Det är därför den strikta hållningen på lika-behandlingsprincipen – i kontrast till fördelning av resurser och uppmärksammande utefter religion, kultur, ras, sexualitet och så vidare – blir ett naturligt val i det antifascistiska, klassbaserade motdraget (för att framhäva våra likheter, på klassgrund). På samma sätt blir det ett naturligt val att lyfta frågan om arbetarområdens inflytande rörande integration och mottagande (och givetvis mer än så) – för att framhäva förflyttandet av makt från regering och elit till de människor som påverkas av konsekvenserna (och följa devisen om att sätta arbetarklassen i första hand). Ja, det stämmer fortfarande lika väl att positionen mot arbetarområdens inflytande i frågan, till fördel för ett mottagande utefter dagens riktlinjer, enkelt avslöjar en välmenande vänstermänniskas egentliga intresse av att sätta arbetarklassen först.

Eftersom vi menar att verka där vänstern inte gör det, menar vi att i slutändan fullständigt bryta med den – vilket innebär självständiga organisationer, tankesmedjor, propagandaorgan och så vidare, i förberedelsen för överlevnad. Men, utefter vilka principer?

Den givna uppgiften är att göra sig själv relevant i besvarandet av sociala frågor och problem för arbetande folk där vi bor. Först i presenterandet av alternativ, sedan i praktik (annars kan vi
glömma både klassorganisering och en antifascism som kan motverka det vi ser idag). Därför blir principen att röra sig bort från analys och presenteradet av alternativ baserade i ‘om’ och utopi (hur löjligt det än låter, är det snarare regel än undantag när det kommer till ‘socialistiska
kamporganisationer’), till analys och presenterandet av alternativ grundade i situationen som den ser ut idag – utifrån vår position idag, för att vinna förtroende och i förlängningen realistiska första steg för att ge arbetarklassen en röst i de frågor som angår den. The Templars var inte helt fel ute i The Glory It Once Was, med ‘lets take a look at our nation as it is today, today!‘.

Då knappt någon radikal aktivitet – som det ser ut i dag eller vid några andra tidpunkter då vår klass varit oorganiserad, under angrepp och i reträtt – utgår från materialistisk tillfredsställelse eller rationellt tänkande, utgår impulserna för handling från känslomässiga (till och med spirituella) engagemang. Det är inte ett rop efter fanatism eller drömmar om revolutionära kadrers disciplin, utan grundar sig i den hårda verkligheten att våra engagemang tar tid vi inte har, tar pengar vi inte har, och leder under vissa omständigheter till och med till att vi riskerar allt vi har – utan något resultat. Det krävs en särskild kultur, en användbar kultur och identitet, för att transformera uppoffring till plikt, och ett brinnande engagemang till en tvingande nödvändighet. Därför blir principen att vi, på alla sätt vi kan och med hjälp av de framtida möjligheter vi utvecklar, främjar en stridbar arbetarkultur och stolt identitet – för att vårt folk återigen ska kunna känna den stolthet och känsla av värde som tvingade våra förfäder att slå mot fascismen och lägga grunden för en klassrörelse, under stora risker och umbäranden; att återigen göra det till självklar sanning att vårt folk är heligt, och starkare än de krafter som tynger och kedjar dem.

Vad gäller förhållandet till vänstern är vi väl medvetna om medelklassens dödande verkan – och hur den bastardiserat tidigare arbetarorganisationer. Det behövs inte något längre utlägg om ‘hur’ och ‘varför’ i just den här texten, eftersom det är ett ämne som redan tagits upp flera gånger på den här sidan som på andra (inte minst hos Red Action!)– och farorna hos den till synes välmenande och lättorganiserade medelklassen har bland annat nämnts här, och jag har skrivit lite kort om förhållandet mellan organisation och välmenande mellanskiktare här.

Den naturliga principen, utefter situationen i dag och de resurser som finns tillgänliga för oss, blir ett välkomnande av samarbete med välmenande medelklassgrupperingar – men på våra villkor och utefter våra behov. Även om det är dessa grupper som ofta innehar exempelvis ekonomiska resurser och lokaler, innebär det en vingklippning av allt vi kan göra – om vi blir beroende av dem. Hur skulle vi kunna vara fria i våra perspektiv, om vi är beroende av deras gunst för våra mest grundläggande aktiviteter?

Vidare är det enkelt att fortsätta gorma ‘klassförrädare’ åt socialdemokrater och vänsterister – som om vi förväntar oss något annat av dem. Att skrika om klassförräderi åt partier och rörelser som sedan länge brutit med klasspolitik och förandet av arbetande folks intressen, tjänar på sin höjd som uttryck för en slags ‘mest vänster’-identitet – inom ett vänsterläger. Låt oss se till oss själva, i stället för att peka ut partier och rörelser som sedan länge delar läger med liberaler. Vi vet hur det ligger till. Vi vet att dagens situation beror på avsaknaden av rörelse, att fascister utnyttjar ett politiskt vakuum som vänstern misslyckats med, eller inte
är intresserad av, att fylla. Att gå i fören, att bryta med vänsterns traditioner, med vänsterns misslyckande är inte en invit – utan en skyldighet. Vilka är de egentliga klassförrädarna, om vi, till skillnad från vänsterister och socialdemokrater, ser och erkänner situationen – men inte rör oss för att spela en roll i lösningen?

Det är förslag på ett par grundläggande, vägledande principer för ambitiösa radikaler i dag. Om vi menar allvar utvecklar vi dessa, och sätter omedelbart igång arbetet över landet. Målet är att så frön för överlevande organisationer och projekt – som inte förlitar sig på ett fåtal eldsjälar år in och år ut – koordinerade och vägledda utefter gemensamma principer. Om vi inte tar de första stapplande stegen nu, när då?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: