En strategi för överlevnad

Hur man än vrider och vänder på det allmänpolitiska läget så kan vi med sorg i hjärtat fastslå följande:

– Ingenting tyder på någon relevant parlamentarisk förändring i Svensk politik under nästkommande val 2014. Som vanligt. Den koalition av “röggrön sörja” som har försökt utmana Alliansen har misslyckats fatalt och överlag har den parlamentariska politiken skjutits kraftigt “högerut”: ekonomisk liberalism, repressiv demokrati, eu centralism, pajasaktiga populistpartier som leker “opposition” och så vidare. Ingenting idag tyder på att det finns en kraft stark nog att utmana denna utveckling. Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommer fortsättningsvis närma sig “mitten” och Vänsterpartiet kommer fortsättningsvis vara marginaliserade, politisk förvirrade mellan olika falanger och handfallna inför samma samtid som oss.
– Ingenting tyder på att den utomparlamentariska vänstern har kraft, kreativitet, klassbas eller verktyg nog för att kunna skapa en social rörelse stark nog för att, åtminstone genom att få sina åsikter hörda, utmana den rådande politiska hegemonin. De små segrarna (planka, megafonen, stridsfonden etc) sprids för sakta och är för smala i sig för att kunna påverka samhället i stort.
– Den fackliga rörelsen är i stort fullständigt inkopererad till Näringslivet. Alla former av mer demokratiska, levande, fackliga initiativ krossas ovanifrån från facken själva (t.e.x. Lagena) utifrån de korporativa riktlinjerna. Den lilla “fria” fackliga rörelse som finns kring Hamnarbetarna och Syndikalisterna tappar medlemmar i rekordfart och inflytande begränsas. De få segrar som görs förminskas och tappas bort i den stora reträtten överlag.
– Det existerar ingen fri arbetarklasskultur som kan användas som en medel i den hegenomiska kampen. “Vänsterkulturen” är i grunden en ganska meningslös tyckar-kultur och är ytterst marginaliserad till en “välmenande medelklass” som i slutändan är helt ointresserad av någon form av politisk förändring. De lever på att leka “opposition” på exakt samma sätt som SD använder sig av dagens marknadsdiktatur för att vinna poänger. Exempel på motstånd existerar här i större grad än inom andra områden, framförallt inom musik och av överheten “godkänd” gatukultur. Men i slutändan blir det en kulturell, inte ekonomiskt, medel för kamp. Att kämpa inom den kulturella sfären idag är att slåss för en roll i välregisserad pjäs. Inte att ta över hela teatern. Likheterna med parlamentariska politiken är slående. Någon förändring av det stora hela, är ingenting vi kan förvänta oss inom dessa forum.
– Propagandamässigt saknar vi fri radio, press och större stabilare nätforum och hemsidor. De få papperstidningar vi har tenderar att främst finna prenumeranter i storstäderna.  Överlag är dock detta ett döende medium, om än goda krafter vill slåss för en socialistiskt dagstidning. Framförallt sker våra propagandastrider främst via sociala medier. Inom etablerad lokalmedia existerar ett fåtal vänstersocialdemokratiska ledare. Fortfarande tror sig många att demonstrationer är en av våra kraftigaste propagandamedel, detta i tron på en dagstidning, fastställer att någon updatering kring taktik och strategi i propagandaspridning verkar således inte skett sedan 1960. Samtidigt kliver politiska motståndare fram som klarar sig helt utan de fördelar vi faktiskt har och kan på ideel grund manövrera ut oss med lätthet.

Slutsaten blir att vi fortsättningsvis kommer att befinna oss på defensiven en längre tid.

Detta måste förbereda oss för att inte bara slåss bättre defensivt (framförallt lyfta fram våra små segrar bättre) utan också förbereda oss på en framtid där vi måste agera helt “under radarn” en längre tid.  Fullständigt utmanövrerade från det offentliga samtalet. Krisen som kom efter “kommunismen fall” skedde inte på 1990-talet, utan den sker just nu, när nyliberalismen slår på stora trumman så har vi visat oss vara fullständigt okapabla att försvara arbetarklassens intressen.

Vi måste därför förbereda oss inför sanningen att facket, partierna och kulturen inte längre kommer ens kunna vara, på minsta lokala nivå, ett forum för oss.  Utan motståndare i stora drag.

Det enda positiva vi kan förbereda oss på, redan nu, är att om tio till tjugo år kommer befinna oss i en situation där vi lättare kan lyfta fram vad vi faktiskt är, en politisk opposition, och inte ett komplement i den borgerliga demokratin.

Därför måste vi redan nu förbereda oss för den situationen. Etablera helt självständiga propagandaorgan, organisationer och nätverk som inte arbetar efter falsk framtidstro, utan utefter politiska realiteter. Som är utformade för att överleva, arbeta underjordiskt, påverka i det lilla och byggs inte som breda stora formationer (som enkelt faller ihop) utan är skapade, med historiska kunskaper från förr, som mindre lokala organisationer som klarar av utmaningarna som väntar oss. Med kvalitet istället för kvantitet. Tankesmedjor, nätverk, idéer och alla former som uppdaterar våra verktyg är idag våra främsta vapen inför framtiden i en tidsera när klasskampen underifrån i princip är utraderad, och vi står inför en tid där alla former av organisationer som säger sig stå för den utraderas av sina egna misstag eller den politiska diskursen överlag.

Vi måste förbereda oss för att bygga en strategi framförallt för överlevnad och skydd de kommande åren och satsa resurserna rätt för att ta små steg framåt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: