Fråga inte din klass

Vad har franska Front Nationale, Danskt Folkeparti, österrikiska Frihetspartiet, norska Framstegspartiet och Sverigedemokraterna gemensamt? ‘De är rasister!’ ‘Fascister!’ ‘Reaktionära krafter!’

Ja, nog har de allra flesta i vårt land hört sådana epitet slängas omkring i rent ursinne i media eller av en gäll talkör när sådana partier kommer på tal – och att de är rasister, fascister etc. stämmer, i olika grad, och kommer inte som någon särskild nyhet. Vad som enar dessa partier i än högre grad, med hänsyn till olika höger-populistpartiers fascistiska drag, är att de är dagens arbetarpartier.

Över hela Europa ansluter sig arbetare i allt större nummer till diverse fascistiska alternativ (må stödet röra medlemskap eller röster, partierna vara euronationalistiska, eller fascistoida). Partier som exempelvis Front Nationale i Frankrike, Fremskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti i Danmark och österrikiska Frihetspartiet är de facto den arbetande klassens röst – Front Nationale tog hem flest arbetarröster i senaste franska presidentvalet, norska Fremskrittspartiet var det mest populära alternativet för arbetare som utför okvalificerat arbete (i synnerhet för kvinnor ur denna grupp) och
det näst populäraste alternativet för arbetare i allmänhet efter socialdemokraterna.

Danska Folkpartiet är det mest arbetarprofilerade partiet i dansk politik idag med mer än hälften av sin väljarbas bestående av kvalificerade och okvalificerade arbetare (i synnerhet lågutbildade män), Frihetspartiet i Österrike karaktäriseras av österrikiska kommentatorer som ”en ny typ av arbetarparti” med ett oproportionerligt stöd från okvalificerade arbetare (där cirka 24% av österrikes okvalificerade arbetare la sin röst på Frihetspartiet 1995, samtidigt som stödet socialdemokratin erhöll från samma grupp har dalat från cirka 65% till 35% mellan 70- och sent 90-
tal).

Visst kan vi skylla på särskilda katalysatorer, som den ekonomiska och finansiella krisen, för dessa partiers framgångar. Men är det egentligen inte då, enligt populär teori och jargong, vänstern (och i synnerhet den radikala vänstern) ska ha sin uppsving? Det påpekandet är heller inte något nytt varesig nu eller ett antal år tillbaka, inom en vänstersväng som snackat om att nå ut, förändras och ta sig i kragen. En intressantare, obekvämare och svarande fråga blir då naturligtvis: Vad har vänstern (oavsett om den betecknar sig som radikal eller inte) egentligen gjort för dessa människor
på sistone, även under tiden som det snackats om förändring?

Ingenting naturligtvis, och den utveckling vi ser idag är en omedelbar konsekvens av det.

Ryggmärgsreaktionen verkar dessutom vara att fortsätta på samma spår (visst finns det en hel del snack och skriverier om att kanalisera de förtrycktas ilska och frustration, men att döma av resultaten handlar det snarare om ett spirituellt stöd än något praktiskt), eller ytterliggare eskalera övergivandet av arbetarklassen – och fortsätta se någon politisk räddning i övergivandet av arbetande folk till stöd för samma minoritets-, miljö- och feministfokus som ödelagt vänsterns tidigare rörelser och bas. Den franska socialistiska tankesmedjan Terra Nova, efter det att Marine Le
Pen visat sig vara förstahandsvalet för franska arbetare i opinionsundersökningar, löpte 2011 hela linan ut och föreslog att vänstern måste bygga nya koalitioner med åtskiljda sociala grupper – så som välutbildade, unga, kvinnor och välintegrerade invandrare – om vänstern ska kunna realisera något progressivt program på regeringsnivå.

Inte helt oväntat är klass ute ur bilden, och kanske handlar det just om bobos mot prolos; medelklassbohemer mot arbetare – som Michel Onfray kommenterade.

Dessa nya arbetarpartier existerar inte inom något vakuum, men de är inte heller beroende av ekonomiska kriser som yttre omständigheter idag (emedan de, till skillnad från vänstern, har kunnat kapitalisera politiskt i deras spår). De existerar inom en historisk period karaktäriserad av rotlöshet framtvingad genom individualism, uppluckring av sociala solidariteter och massrörelsers, som arbetarrörelsens, död. Att människor under sådana omständigheter söker sig till andra institutioner för byggandet av sociala solidariteter av någon typ, och identitet, är oundvikligt – vilket jag tidigare
skrivit kort om i den här artikeln (http://revfront.org/?p=4206) med bakgrund i David Harveys korta
passager om ämnet i boken A Brief History of Neoliberalism.

De nya högerpopulistiska arbetarpartiernas bejakande av identitet, i en tid där identitet kan mycket väl vara ”den enda källan för mening”, bör även det ses som del i deras framryckning och framgångssaga (inte helt olikt islamistiska organisationer i västerlandet).

Vidare, för att nämna ytterliggare en aspekt av höger-populistpartiernas tilltal, utformar de i högre grad radikala sociala agendor – som går utanför hjärtefrågorna om säkerhet och invandring. Front Nationale har under Marie Le Pens ledning gjort sig av med den nyliberala ekonomiska agendan, till stöd för en agenda som mer liknar en traditionell vänsteragenda – och distansierar sig på så sätt från en traditionell höger, och en traditionell högers väljarbas. Det är ofta antaget att arbetare i synnerhet dras till dessa partier på grund av deras ställning gentemot invandring (eller för att de är
lågutbildade, och deras politiska ambitioner därför blir så vulgära) – och inte för att de i ökande grad faktiskt representerar den arbetande klassens politiska förhoppningar (vad gäller fördelningspolitik) och utgör dess röst (i relativa termer, i kontrast till ex. Vänstern och socialdemokratin)

Idag står vi inför ett maktskifte, eller snarare har det maktskiftet till stor del redan skett antingen utan att vänstern märkt av det – eller på allvar ha brytt sig om det10. Vänstern är fortfarande mer intresserad av kön, etnicitet, sexualitet och allsköns minoritetsvurmande än vad den är intresserad av att prata klass. Den är mer intresserad av att prata om utopiska lösningar, än att erbjuda realistiska, direkta svar på arbetande folks umbäranden runtom i Europa (såsom farhågorna kring att etablerandet av en främmande, växande underklass representerar en ytterliggare konkurrent för allt knappare resurser) .

De fortsätter att gå den vägen de stakat ut åt sig själva, trots att det är just det fokusskiftet som orsakat degenereringen. Varför hoppas på någon plötslig helomvändning? Hos vänstern finns ingen politisk kraft som kunnat utmana dessa partiers etablering. Ingen antifascistisk gruppering har kunnat sätta stopp för Danskt Folkparti, och ingen antifascistisk
gruppering – ens i kombination med massmedial smutskastning – har kunnat eliminera Sverigedemokraterna (eller hindra fascisters växande latenta bas i Sverige, eller i något annat land).

Ju längre tid som går, desto mer skrämmande blir utsikten om att utmana den rådande utvecklingen.
Varför följa vänstern, när den förgör sig själv?

Den här artikeln är inte lämplig för utlägg om framtida taktiker, det tas bäst i andra kretsar tills vidare. Vad som går att säga, och bör sägas, är att det räcker inte med ett rop om organisering och att människor ska ‘följa deras exempel’ när något progressivt sker i vårt land. Det räcker inte heller att prata om klass. I tider där facklig organisering i strikt bemärkelse verkar mer och mer utdaterat, och där tiden sedan länge hunnit ikapp frågan hur vi ska ex. stoppa bemanningsföretagens etablering, utgör bland annat identitetsskapandet en intressant väg.

Vi behöver kunna påbörja byggandet av en social rörelse från där vi står – på ruta ett -, som sträcker sig utanför sfären av politiska åsikter. I den uppgiften har vänstern redan fått och försummat sin chans. Fascister har, i kontrast, varit fullt upptagna med det under relativt lång tid, där de lärt sig av sina misstag. Om vi hoppas på att kunna bygga förtroende, som vänstern övergivit vad gäller arbetande folk, krävs dels praktiska lösningar att erbjuda – samt begripliga, jordnära politiska svar på begynnande katastrofer idag, även om det innebär ett markerat övergivande av liberala agendor om fri
invandring och kravlös integration maskerade som solidaritetshandlingar.

Om vi inte kan röra oss bortom tjuraktig dogmatism om att Alla ska med! i dessa tider, om vi fortsätter hoppas på någon hjälp från vänstern i denna uppgift, om vi inte är beredda att ta kampen om arbetares förtroende – vart kommer vi vara, när det brakar loss på riktigt?

Källhänvisningar:
1 http://www.cps.org.uk/blog/q/date/2012/04/30/the-french-presidential-elections-who-really-won-the-first-round/
2 Bjorklund, T. 2011. ”The Radical Right in Norway. The development of the Progress Party.”
3 Meret, S. 2010. The Danish People’s Party, the Italian Northern League and the Austrian Freedom Party in a
Comparative Perspective”
4 Betz, H-G & S. Meret, ”Right-wing populist parties and the working-class vote”
5 Plasser, F. & P.A. Ulram. 2000. ”Recthspopulistische Resonanzen: Die Wählersachft der FPÖ”; Plasser, F. & P.A.
Ulram 1999. ”Analysis of the 1999 Parliamentary Elections, Patterns, Trend and Motives”
6 Med sistone menas en period om minst 30 år
7 Terra Nova 2011. ”Gauche: Quelle majorité électorale pour 2012?”
8 Onfray 2011. ”Pour on finir avec la gauche de droite”
9 Castells, M. 1996, ”The Rise of the Network Society”
10 IWCA skriver: Mainstream commentators are noting the parallels with the 1930s, but there is one key difference:
then, there was an organised, motivated working class ready to mount resistance. Today, the drift to the right faces
no such obstacle.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: