Antifascistisk diskussion: Individuell terror eller massterror?

En av de mest frekvent återkommande debatterna genom de socialistiska rörelsernas historia är frågan om ‘individuell terror’ kontra ‘massterror’. Benämningar som ‘individuell terror’ och ‘massterror’ är sällan använda idag, men orden kommer användas och förklaras här på grund av den historiska kopplingen (och inte minst för att flera teoretiska verk använder just dessa begrepp). Vart kommer begreppen individuell terror och massterror från, och vad innebär de?

Begreppet individuell terror användes nedsättande från första början och kan spåras till texter från tidigt 1900-tal i kritiken av konspiratoriska anarkistiska taktiker. Senare kom debatten att röra olika sorts taktik för antifascistisk kamp och det är den diskussionen som gör sig gällande än idag, och som denna text berör. Begreppet användes också i sin ursprungliga form som ett sätt för vänstergrupperinga att under främst 70-talet kritisera grupper som det västtyska RAF och liknande sammanslutningar. Den diskussionen är dock mindre relevant idag och är alltså inte fokus för denna text.

Under kampen mot fascismen i 20- och 30-talets Tyskland ställdes individuell terror i kontrast till det som kallas massterror inom ledarskapet för KPD*. Massterror förklaras som idén att genom massorganisationer bekämpa fascismen och brett organisera arbetare att agera mot fascisterna, inte nödvändigtvis genom fysisk konfrontation utan i stället genom hyresstrejker, politiska strejker och massmöten. ‘Massterror i stället för individuell terror’ på trycktes av den Moskvastyrda Komintern, och kom att vinna striden mellan tendenser inom KPD. Ernst Thälmann, ikonen för tysk antifascistisk kamp, marginaliserade tillsammans med andra moskvatrogna oppositionen mot denna linje inom partiet. Bland annat manövrerades Heinz Neumann, chefredaktören för partitidningen Die Rote Fahne, ut och förlorade sin position inom partiet.

Massterror, en (trots namnet) trevlig teori på pappret, där ‘massorna’ införlivas i försvaret mot fascismen hade flertalet problem. De flesta av problemen växte ur bristen på koppling mellan den teoretiska linjen hos det Moskvastyrda ledarskapet, och vad som faktiskt pågick lokalt – samt en brist på förståelse för lokala förutsättningar. Nedan följer tre exempel:

1. Miljoner arbetare var arbetslösa i Tyskland under den aktuella tiden. Mängden arbetslösa växte kontinuerligt under Weimarrepublikens tid. Den politiska strejken var ineffektiv, då en växande mängd av KPDs medlemmar var arbetslösa. Den politiska strejken och fabriksaktionen, var begränsad då även organiserade kommunistiska arbetare fruktade för att omedelbart bli avskedade och svartlistade – något som ofta betydde en svältande tillvaro för familjerna.

2. Hyresstrejkerna var även de ineffektiva, på grund av den stora arbetslösheten. Hemlöshet och omkringdrivande ökade bland massorna av unga och arbetslösa. Vidare betalades hyran direkt till hyresvärden från den nödhjälp de arbetslösa arbetare som bodde i lägenheter erhöll, något som gjorde hyresstrejker omöjliga då hyran inte kunde hållas tillbaka.

3. De som med störst entusiasm deltog i de många självförsvarsgrupperna (Roter Frontkämpferbund, Kampfbund gegen den Faschismu, Antifascistische Aktion etc.) var mer inriktade på att försvara sig själva och sina områden mot fascistiska attacker och mord.

De fascistiska attackerna, räderna mot valkontoren och mord på exempelvis försäljare av Die Rote Fahne slutade inte på grund av en ändring i Kominterns politiska linje Den individuella terrorn bestod av formandet av självförsvarsgrupper, som bland annat markerade individuella fascister och utförde räder mot de fascistiska gatukämparnas rekryteringspubar, utöver att skydda Partiets aktioner och verksamhet. Detta fördömdes och medlemmar uteslöts, men fortsatte trots det att till viss mån existera sanktionerat inom partiet på grund av ren nödvändighet. Likväl fortsatte praktiken av ‘individuell terror’ att existera utan godkännande från partiet på en mycket bredare skala – även det på grund av ren nödvändighet.

Ändringen av partilinjen och de fördömanden som följde, ledde bara till sämre relationer mellan ledarskapet och den stora massan partiet organiserade. Det stjälpte även möjligheterna som då fanns; utstampande av nazirörelsen i Weimarrepublikens Tyskland.

Squadism – individuell terror i modern tid
I modern tid kom samma debatt att lägga den teoretiska grunden för uteslutning och trakasserier av antifascister anslutna till det trotskistiska Socialist Workers Party i England. Det svåröversatta ‘Squadism’ blev det nya skällsordet i början av 80-talet. Många av de som uteslöts på dessa grunder övervann desillusionering och defaitism, för att i stället bygga den nya organisationen Red Action, som senare bildade nätverket Anti-Fascist Action i England (det bör nämnas att det inte fanns många paralleller med dagens ex. Svenska nätverk under samma namn). Trots att det enkelt går att hitta kritik av ‘individuell terror’ i uråldriga texter med svag koppling till situationen i England (och på annat håll), översåg man i det trotskistiska SWP märkligt nog vad Trotskij hade åberopat och påpekat i ”Fascism – What it is and how to fight it” från 1934: ”We need mass self-defense and not the militia,” we are often told. But what is this ‘mass self-defense’ without combat organizations, without specialized cadres, without arms? To give over the defense against fascism to unorganized and unprepared masses left to themselves would be to play a role incomparably lower than the role of Pntius Pilate. To deny the role of the militia is to denys the role of the vanguard. Then why a party? Without the support of the masses, the militia is nothing. But without organized combat detachments, the most heroic masses will be smashed bit by bit by the fascist gangs. It is nonsense to counterpose the militia to selfdefense. The militia is an organ of self-defense.” Varför drev man då igenom detta?

I likhet med utmanövreringarna i KPD existerade det en problematisk brytning mellan ledarskap och massorganiserade. I fallet med Socialist Workers Party möjliggjordes en uppfattning av dessa ‘squads’ som inte något mer än vulgära bråkstakar, då kopplingen mellan de som stakade ut organisationens agenda och de som upplevde fascistisk våld på daglig basis var problematisk. Denna skeva uppfattning gjordes även enklare på grund av ansiktslöshet och alienering, vilket även är sant för vårt land där förutfattade meningar och ‘anonym hets’ inte direkt lyser med sin frånvaro. Utöver relationen mellan ledarskap och lokala förutsättningar och erfarenheter kom själva naturen av målinriktad antifascistisk aktivitet på kant med ‘den progressiva medelklassen’. De som av sin natur skyggade för ‘det smutsiga’ hade svårt att förlika sig med den för dem okända, obegripliga grupp som dominerade antifascistisk kamp – fram för allt efter det att det omedelbara hotet försvunnit.

På liknande sätt kunde aldrig en del av ideologerna i KPD och Komintern förlika sig med att en ökande skara anhängare var arbetslösa eller ‘trasproletärer’, något som förändrade den traditionella spelplanen och de taktiker som var gångbara. Vad gäller Socialist Workers Party kom de att efter häxprocesserna alltmer överge ambitionen att driva arbetarklassfrågor, för att i stället förfalla till drivandet av minoritetspolitik och studentfrågor. Massterror eller individuell terror? I kritiken mot individuell terror – squadism, och målinriktad antifascism återkommer argumentet att denna typ av organisering ödslar resurser som skulle kunna läggas på bred organisering. Eftersom antalet fascister inte på något sätt är ändligt inom det kapitalistiska samhället och de kriser som den skapar, är det genom bred organisering vi på något sätt kan hoppas lösa problemet en gång för alla. Det är sant.

Samtidigt dryftas detta av personer som inte verkar göra vare sig det ena eller det andra. Det här argumentet håller bara så länge en organisation faktiskt är beredd att på allvar försöka organisera brett, att ‘ta sig till avsatserna’ och föra fram politisk gångbara arbetarvänliga alternativ – ett arbete som kräver långt mer slit och släp än den sporadiska naturen hos antifascistiska konfrontationer. Precis som Trotskij argumenterade i den citerade artikeln behöver det ena inte utesluta det andra. Om ett problem existerar där socialister blir trakasserade, angripna och utsatta för hot räcker inte tidningsförsäljning och/eller ‘öppna möten’/vegankaféer. Det är ett exempel på ett konkret problem som påverkar aktiviteten, och behöver en brådskande och konkret lösning. Det samma gäller naturligtvis för fascistisk organisering där gatukonfrontationer och makt genom gatuvåld är målet.

Att låtsas som det regnar i en sådan situation är att i praktiken underteckna sin egen dödsdom. Att sprida uppfattningen om konfrontativ antifascistisk verksamhet som självändamål och att det politiska arbetet ligger utom räckhåll för antifascister, leder till isolering och defaitism. Konfrontativ antifascism är reaktiv, och räcker bara så långt. Det om något har de senaste årens utveckling lärt oss; när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och hårdföra antifascister fann sig i en förvirrad situation, oförmögna att agera.

Säkerhetsarbetet kommer alltid att kräva särskild disciplin, mentalitet och organisation. På egen hand, utan någon koppling till en driven politisk rörelse, är det dock dömt att förfalla. I isolering stryps i bästa fall rekryteringsmöjligheterna och självberättigandet. I värsta fall innebär det på lång sikt handfallenhet och hjälplöshet inför fascistiska rörelsers förändrade taktiker. På samma sätt är mantrat om att ”attacker systemet och inte symptomen” lika infantilt dumt som det är dömt att misslyckas. Det kan fullständigt lamslå rörelsen, eftersom alla problem, förhållanden och faror vi stöter på är ”symptom av kapitalismen”.

I slutändan är alla offer för systemet. Det skulle innebära att ”kamporganisationer” ska låtsas som att det regnar, oavsett om det gäller fascismen eller sociala frågor i arbetarområden – och hoppas på att ingetdera leder till ett hot. Det är mera av ett ingemansland än ett vägskäl i befinner oss vid. Det finns inga färdiga mallar att vända sig till. Varenda läsare v i har är inbjuden att fundera över de utmaningar och faror som vi står inför och delta i dialektiken för en proper förståelse av alternativen vi har eller måste utveckla.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: