Inte bara försvar & Fotboll

Det finns många mått av folkvett i vår nuvarande försvarsposition av den socialdemokratiska välfärdsmodellen med socialistiska strävanden som bas. Sjukvård ska vara gratis, skolor ska inte drivas för profitens skull, folk har rätt till en vettig a-kassa och ska ha råd att gå med i facket. Vi kan fortsätta med sådana sakfrågor i all evighet med tanke på att en nyliberal revolution i princip krossat hela den keynesianistiska ekonomiska modellen i samma svep som all infrastruktur för en gemensam skattefinansierad välfärd. Dessa sakfrågor har dominerat slagfälten för de vänsterpolitiska projekten nu i snart 20 år. Tyvärr måste vi erkänna oss besegrade i de allra flesta fall och befinner oss konstant i en reträtt. Senaste debatten om privata vinster i välfärden är en nyttig offensiv, inte minst så skapar det turbulens inom socialdemokratin, men i slutändan så skulle det vara som att hitta ett helt och användbart ventilationssystem när hela kåken ramlat in. Det räcker helt enkelt inte.

Problematiken med dessa strider är ganska djup när det gäller socialistisk politik överlag. Delvis har detta nyliberala angrepp äntligen öppnat ett politiskt vakuum för klassbaserade rörelser att återigen börja ta plats. Politiken har som man säger blivit konkret i och med samtidens brutalare ansikte. Folks vardag påverkas inom nästan alla områden av detta samhällsförfall, helt enkelt.

Sedan att stora delar av vänstern ändå inte kan förhålla sig bra till dessa förutsättningar, och t.ex. anta en social agenda eller kasta ifrån sig historiska bagage för att sikta på praktiska lösningar, är en annan sak som måste lösas av yngre aktivister som kan stjälpa vissa betongrövar åt helvete.  Högtravande teorier, eller en “lång marsch genom institutionerna” är knappt snuset värt i dagens kontext.  Men i det stora hela så har rörelser börjat formeras som delvis kan utmana socialdemokratin, delvis formerar sig kring praktiska krav och slutligen har fått en modern klassposition att stå på. Det finns en modern ultravänster (eller om man så formulerar sig: radikal arbetarrörelse) som trycker på gammelvänsterns föråldrade positioner. En vänster som börjat kasta av sig tramsandet, daltandet och fegheten. Allt detta är positivt.

Det negativa är däremot detta: anfallet mot vår välfärd var så pass brutalt, djupgående och radikalt så att taktiska och strategiska fokus blåstes bort i våra försök att försvara vår välfärd. Med en skenande, för att inte säga hopplöst sjunkande, socialdemokrati så öppnades vakuum som partier, organisationer och fackföreningar genast ville fylla. Det blev, milt beskrivet, slagsmål kring köttgrytan. Bäst har Vänsterpartiet varit i den här frågan, som på kort tid reformerat sig till vad man kan kalla Sveriges idag enda ideologiska socialdemokratiska parti. Platsen för försvaret av välfärden i parlamentarisk mening är alltså redan tagen. Ett argument som dessutom förstärks i och med att sådant försvar i slutändan är en inomkapitalistisk, parlamentarisk budgetdiskussion – klassisk fördelningspolitik. Att fler partier däremot fortfarande trängs för att nå denna position säger däremot en hel del om hur, delvis, bristande teamkänsla de har, delvis, att de verkar sakna sinne för taktik och strategi och framförallt en djupare förståelse över vad socialism innebär. Med detta sagt så tål det att påpekas att det finns ett fåtal exempel, även här, på parlamentariska påtryckningar underifrån som håller Vänsterpartiet trängda mot väggen om de börjar svamla efter Göran Persson för mycket i debatten. Det är bra – ingen förlorar på om de kan hålla en socialdemokratisk position så länge det går. Men det kommer inte vara tillräckligt för att förhindra Vänsterpartiets redan inslagna väg. Man kan däremot hoppas att dessa få exempel, ofta med ideologisk bas i arbetarrörelsens (inte vänsterns) strategier och taktiker, kan växa i takt med utvecklingen och utgöra ett embryo till ett nytt arbetarparti. På extremt lång sikt.  Med detta sagt tål det att påpekas en viktig sak: i dagsläget är det bara Vänsterpartiet som är kapabelt att försvara välfärden i den nuvarande samhällskontexten, inte småpartier som nyligen rivit sönder partiprogram för att försöka konkurrera om frågan.

Följderna generellt är dock dessa:  försvaret av välfärden har blivit ett mål i sig själv för en majoritet av de alternativ som står till vänster om Vänsterpartiet. Som bleka kopior på Vänsterpartiet säger de samma saker, med samma paroller, utan att ha ens mandat att kunna föra den socialdemokratiska partipolitik som de gärna döljer bakom ett “socialist”, “international” eller “kommunist” här och där. Faktumet består att majoriteten av alla vänsterparlamentariska försök idag grötar ihop sig kring en position som redan är tagen och river upp allt vad de en gång i tiden stod för, till förmån för att trängas kring välfärdsfrågan som enda mål och medel. Trots att, och detta tål att påpekas igen, positionen redan är tagen för den debatten. Parlamentariskt utgörs det idag av en opposition i (S) och (V), fackligt av LO. Alla dessa partier som nu springer dit, lockade av lukten om reformism och att suga till sig väljare, tramsar inte bara till diskussionerna, utan riskerar på sikt att skada de vänsterpolitiska målsättningarna som helhet.

Man kan likna det hela med en laguppställning i fotboll. Vi behöver olika spelare för olika målsättningar. Vi behöver backar för ett försvar av saker vi vunnit till oss. Vi behöver en flexibelt, snabbt, välspelat mittenfält som kan avancera positionerna och hjälpa till bakåt om det behövs och vi behöver anfallare och gärna bra ytterspelare som kan föra spelet vidare till schyssta anfall.

Sossarna var fram till för ungefär 20 år sedan riktiga backstjärnor. Sociala skyddsnät, facket, partiet och folkrörelserna höll rent framför mål, även om spelet fullständigt stannade av och öppnade fältet åt motståndaren för rörligare, farligare spel. Sedan blev de trötta, utslitna och överkörda av ett skoningslöst anfall. Mål på mål öste motståndarna in. Följden blev att Vänsterpartiet fram tills nyligen hoppat in på plan för att försöka bygga upp ett nytt försvar utifrån de nya förutsättningarna. Problemet är bara att hela laget backade hem och trängs kring backlinjen. T.o.m. självutnämnda anfallare, radikaler och divor på spelplanen, de som sa sig enbart vara intresserade av att göra mål och vinna matchen så fort som möjligt, sprang hem. Allihopa. Hela laget står nu och försöker – bokstavligen – förminska förlusten så gott det går  istället för att vinna matchen. Oavsett om de kallar sig offensiva backar, eller defensiva, så intar de samma roll ändå. Än värre är att vissa spelare bara lämnat spelplanen och vill ägna sig åt andra saker, typ sitta i omklädningsrummet och gråta eller skrika på domaren om hur oschysst och orättvist allt är.

Det funkar inte. Vi behöver starka stabila backar. Vi behöver ett disciplinerat lagarbete i mitten och vi behöver spjutspetsar framåt som när chanserna kommer levererade från en bred och stabil mitt kan trycka in en balja eller två. Alla måste samarbeta för att vinna. Vänsterpartiet kan gott och väl bygga försvaret kring välfärden. Att vinna matchen, socialismen, kommer kräva att vi först vänder vad som nu ser ut som en  brakförlust till vinst. För det kommer vi behöva göra en hel del mål uppbyggda på fackliga, sociala och breda folkrörelser i mitten och avslutade i välinriktade angrepp mot motståndarens försvar. Vi behöver också få gnällspikar och ointresserade att bege sig av, sälj dem till något skitlag som ändå bara vill diskutera sporten istället. Istället skulle vi behöva en riktigt vass back som kan kapa av motståndet på alla sätt möjliga ibland,  likväl som vi behöver riktiga arbetshästar som kan arbeta för en helhet på spelplanen och kan se till alla våra spelares brister och fördelar. Inte minst behöver vi också spelare som, i sin helhet, kan lyfta laget med nya kreativa spelsätt  och som håller på en kompromisslös känsla över vad matchen faktiskt handlar om: i det här fallet arbetarklassens makt och välstånd, om ni inte hängt med. Ett bra exempel på kompromisslöshet kan hittas både inom och utom parlamenten. Med exemplet från Västervik att ställa sig i fullständig opposition till alla former av nedskärningar, inklusive Vänsterpartiets nedskärningar, som föredöme.

Framförallt får vi aldrig glömma att vi är inne i den här matchen för att faktiskt vinna. Inte att förminska förluster eller att grötas kring enskilda positioner – eller ännu värre – bråka om dem. Välfärden är en bra start för oss att börja försvara oss i, men det är inte skälet till varför vi är socialister eller kämpar, vi vill så mycket mer. Det är dags att vi visar det. I en tidsera när t.o.m. sverigedemokrater och andra nationalister kan erbjuda framtidsvisioner och vi enbart kan erbjuda försvar så kommer vi ständigt förlora. Vi måste också peka på vilket samhälle vi vill komma till, vad vi vill med vår vinst, varför vi kämpar och varför vi är här. Därför behöver vi, på samma sätt som vi nu börjat arbeta mer konkret, med en tydlig klassposition och med tydliga krav, också erbjuda konkreta framtidsvisioner som sträcker sig utanför dagens kontext. Vad  är det för samhälle vi vill ha? Att bara säga “ett stats- och klasslöst samhälle” räcker inte i dagsläget – att enas kring paroller, symboler och klichéer är ett delmål, inte ett huvudmål. Vi måste börja prata om vad socialism faktiskt innebär. Om framtidsarbeten, folkbildning, ekologisk hållbarhet, arbetsplatsdemokrati, en grundlagsbeskyddad gemensam välfärd, nationellt självbestämmande, arbetarråd och så vidare. För det är bara när man vet vart  man vill komma, hur man ska anfalla, som man kan börja göra riktiga inbrytningar, och bryta sitt defensiva spelsätt, på riktigt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: