Ordningens parti

Den moderna vänstern är bra på vissa saker. En av dessa saker är att belysa frågor (sedan om folk sluter upp mangrant bakom lösningarna är en annan sak..) och att agera agitatoriskt i samhället. I regel känner folk till mängder av problem i samhället som har sin grund i “vänsterns” belysande, forskande och avslöjande funktioner.

Men där brukar tenderar utvecklingen att avstanna. Partipolitiska framgångar för vänstern är i regel sporadiska och folk rör sig främst i kristider i sådant fall mot de stora socialdemokratiska (oavsett om de nu är ett “vänster” eller “socialist” parti på papperet) partierna. Trottesekter, “gamla vänsterns” kommunistpartier och de utomparlamentariska rörelserna tenderar att kunna få höstar och vårar i takt med omsvängningar i det politiska landskapet. I synnerhet de utomparlamentariska radikalernas vårar brinner upp (eller brinner hela år, som i Grekland) utan någon vidareutveckling av situationen till t.ex. en revolutionär situation eller ens politisk kompromiss.

Så hittills har ingen stabil grund byggts för något modernt vänsterprojekt, oavsett politiskt/strategisk/teoretisk inriktning. Åtminstone med det europeiska synsätt som jag har i denna artikel. I Sydamerika med en “gammal” vänster som dominant analysmodell ser dock läget fundamentalt annorlunda ut på alla sätt och vis, inte minst för att de också i likhet med t.ex. baskisk och irländsk vänster också har mandatet över nationalismen och då per automatik redan dragit mattan undan för vår främsta motståndare här hemma när det gäller politisk opposition. Ytterligare en valseger, om än en mindre än vanligt, för Hugo Chavéz demokratiska socialism (eller “röda terror” som liberalerna omskriver det hela) med rekordmånga valdeltagare inblandade pekar på en stabil återväxt och framgång i Sydamerika som vi kan glädjas åt. Vandringen från väpnade uppror till parlamentariskt maktövertagande i Sydamerika (och andra historiska exempel) kan lära oss mycket i hur man hanterar sin motståndare. Inte minst också många framgångsrika försvar mot olika angrepp som statskupper, ekonomiska bojkotter och en ibland skadlig intern turbulens i de socialistiska projekten.

Hemma här i Europa däremot så ser läget fundamentalt annorlunda ut. Trots vår förmåga att konkretisera en vettig (generellt) kritik mot den kapitalistiska krisens orsak, verkan och bakgrund så har, trots att de flesta kan hålla med om vår analysmodell, folk i stort inte rört sig mot de socialistiska projekten. Trenden att folk röstar rött när det går bra i ekonomin består och då röstar de främst inom socialdemokratin för trygghetsskäl och sociala reformer.

Ett exempel från Grekland är talande. Trots procentuella framgångar för vänstern som helhet, som nu fastnat mycket i parlamentarisk politik i någon form av kompromiss med EU-anhanget. Och trots utomparlamentariska krafters ständiga krigande på gator och torg – mot kapitalismen och politikerna –  så har situationen stagnerat. Istället kryper fascistpartier fram och kan kapitalisera på folks missnöje. Gyllene Gryning, tills nyligen ett riktigt skämtparti, går i dagsläget från framgång till framgång både elektoralt och aktivistiskt. På P1 rapporteras det om att folk ringer Gyllene Grynings aktivister hellre än polisen (“som ändå inte gör någonting”) för att få social trygghet. Detta sker samtidigt som GG:s aktivister upprättat medborgargarden och snudd på paramilitära styrkor på gator och torg och dessutom är inblandade i gatustrider med kommunistiska och anarkistiska organisationer som ser vartåt utvecklingen barkar.  På sidan av all denna aktivitet upprättar GG lokala högkvarter och ger sig i kast med en hel del aggressioner mot invandrare, homosexuella och “det moderna samhällets” företrädare.

Hur kan det komma sig att folk i arbetarklassen, som fått förståelse över varför det ser ut som det gör från antikapitalistisk kritik från vänster, ringer fascister för att få trygghet?

Kan det vara så att den “gamla vänsterns” modeller som avskaffats i den “nya vänsterns” betydligt mer individualistiska synsätt är något vi åter borde fundera på att upprätta. Rote Kampfforbund (tysk kommunistisk paramilitär styrka på 30-talet), Black Panthers soppkök, IRA:s beskyddande av hyresstrejker är alla historiska exempel på hur vi i vänstern underminerat fascismen effektivt genom att erbjuda trygghet, ordning, beskydd och social välfärd trots kristider och svält. Dessa och många andra exempel är projekt vi på allvarligaste sätt bör överväga även i dagens läge när fascismens sociala massrörelse återigen växer sig stark och kan, trots att vi innehar vissa politiska fördelar, lansera sig som en rörelse som står för ordning, trygghet och “lag och ordning” för en av kapitalismen utsatt befolkning.

Vår utmaning är därför inte bara att visa oss vara en omstörtande, kritisk och intellektuell kraft, utan även att skapa en rörelse som påvisar socialt ansvar över medborgarna i en tid när Europas befolkning mer och mer står helt utan sociala skyddsnät. Här har vi av exemplen ovan och i synnerhet Sydamerika mycket att lära. Vi kan inte bara företrädas av parlamentariska politiker, eller kravallande aktivister, utan om vi kan lansera ett enda soppkök, bostad eller skydd mot kriminella och gangsterism så betyder det desto mer idag än alla högtravande teorier och propaganda i världen. Vi måste visa att vi menar allvar, att vi inte bara är “en röst mot kapitalet”, utan en hel rörelse mot kapitalet. En sådan rörelse ställer politiska krav på att i dagsläget frångå stora delar av den “nya vänsterns ” dogmer av individualism, socialliberalism och smått på tragikomiska postmoderna och “uppkäftigt för att man kan”-attityd. En sådan rörelse kräver disciplin, organisation, offervilja, idealism och tydliga målsättningar, oavsett om den tar formen av ett soppkök, sjukhus, antifascistiska gatukämpar eller parlamentariska byråkrater.

Alla historiska exempel på effektivt bekämpande av fascismen pekar också på detta. Detta inkluderar den svenska socialdemokratins storsatsningar på arbete och bostäder under 1900-talets kriser. Det är när vi kan erbjuda välfärd och trygghet, även om hela världen står i brand av klasskamp och kapitalistisk kris, som fascismen tappar kraft och vi kan cementera ett stöd baserat inte bara på åsikter, utan på aktivitet, kamp och deltagande. Vi kan inte angripa kapitalismen med en hand (“kamp”) utan att också erbjuda en trygg famn för folk att återvända till och leva i. Vårt samhälle, vår dubbelmakt ska vara värdigt att leva och utvecklas tryggt i. Det är själva poängen i vårt sociala ställningstagande.  I allt från bildning, skola och dagis till polisiära styrkor och sociala projekt.  Där ligger framtidens utmaningar, och där har vi mycket att lära oss av från den “gamla vänstern” när vi konstruerar en ny teoretisk och strategisk bas som är anpassad för 2010-talets utmaningar.  Vad vi inte ska lära oss av däremot är någon infantil tro på att “allt ordnar sig” bara man gör uppror.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: