Kritik kring antirasismen i dess bredaste bemärkelse

I ljuset av de tramsiga debatter som rasar om kanadensiska sedlar, tintinalbum, glassar, barnböcker och ytterligare med bakgrund av en alltmer icke-politiskt, ekonomiskt liberal,  moralistisk antirasism så är det värt som kontroversiell marxist att poängtera några saker.

Rasism “finns” inte bara huxflux i samhället. Det var ingen “big bang” på 1900-talet som “skapade” den moderna rasismen likväl som rasismen inte heller skapas av de nyfascistiska grupperingar som lever på den – eller dessa “antirasistiska” karriärister heller för den delen. Rasism har alltid existerat i olika former, mellan olika populationer, av olika anledningar baserade främst inom den ekonomiska politikens område och sociala orättvisor.  Bakomliggande alla strömningar som påverkar samhällsklimatet så existerar det dessutom alltid en logik, en förklaring eller ett särintresse.  Det ramlar inte ned heilande ungdomar från himlen och börjar härja mot senaste invandringsgrupperingen på en natt. Det kräver förutsättningar.

SD’s inträde i Riksdagen är inte ologisk eller ett bevis på att Sauron samlat ihop orcharméerna för attackera den borgerliga demokratin. Det finns anledningar, en form av logik, bakom varje sådant skeende exakt på samma sätt som det finns ypperligt (för överklassen) logiska förklaringar till varför kapitalismen ska dominera världsekonomin. Här måste vi tala om en misslyckad integration – eller om man så vill omväxlingen från assimilation till integration –  och populationspolitik överlag i samklang med en ekonomi baserad på massarbetslöshet och en bostadsmarknad baserad på gentrifikation, privat marknad och bostadsbrist. Att inte tala om dessa faktorer är att per se låta andra göra det åt en, att kasta in handduken.

Med sådana ståndpunkter  är det därför ytterst irriterande att följa det mångåriga debatten från brett antirasistiskt håll om hur rasismen i sig ser ut och varför den existerar. Att diskutera Rasismen har blivit inte bara en födokrok för x antal “specialister” och pr-konsulter utan ämnet har dessutom bagatelliserats, och förenklats, till den grad att Rasism idag fråntagits sin historiska, internationella och samhälleliga kontext. Exemplen ovan som jag redan nämnt står som ypperliga bevis på hur löjlig debatten kring rasism blivit sedan antirasismen som rörelse lämnat knogjärnspolitiken och källarna i den autonoma rörelsens absoluta linda – då fylld av en politisk kontext –  och istället blivit någon form av allmänsamhällelig moralkodex som diverse småpåvar ska upprättahålla till varje pris.

Rasismen har med denna utveckling – från politisk analys till moralpanik –  blivit någonting “ont” och “elakt”. Inte minst framställt som något av en “motpol” mot de liberala “goda”  idealen – istället för att analyseras för vad det faktiskt är, hur den ser ut och vars logiken i de rasistska uttrycken ligger.

Följande poänger är därför värda att göra. Även om jag säkerligen är bristfällig i min analys och denna text är undermålig på grund av bristande tid och faktiskt intresse i ett sådant här uttjatat ämne. Jag har trots allt nu ägnat en bra bit över 10 år som uttalad antifascist, med epitetet socialist som dominant över just den faktorn.

1 .Först och främst så är det irriterande med denna postmoderna  syn på Rasismen (med stort R) för att så många i dagens antirasistiska diskurs pratar om ras, etnicitet, religion och kultur som de faktorer som driver fram rasismens framväxt. Att det är en brist på “tolerans” och “förståelse” som är rasismens källa – och att detta driver fram krockar per se för att vi alla tillhör olika tilldelade identiteter. Vi pratar alltså om kulturkrocksteorin som slagit runt, 360 grader runt bordet,  i korta ordalag.  På vägen börjar man gärna prata om “Vithetsnormen” som en modell för att försöka förklara sig själva och sin position i den av dem och rasisterna uppsatta kultur- och etnicitetshiearkin. Självklart är det här trams. Rasism är inte kulturellt, nationellt eller etniskt betingat. Det är samhälleligt, ingen civilisation eller samhälle av hitillsvarande “modernt” uttryck har varit fri från rasism. Inte ens i grunden homogena nationer, som ofta fått regionalistiska rasistiska uttryck istället för etniska, religiösa eller kulturella.

2. Delvis kan man konstatera redan innan man fortsätter förklara varför just detta är trams, att om man ens börjar i den änden (i t.e.x. en nationell identitet) för att försöka förklara rasismen så har man på plats redan anpassat sig till den nationalistiska hegenomins påtryckningar och/eller helt enkelt blivit rasbiologiskt intresserad alternativt är man en postkolonalistisk kulturelativist med existensiell ångest. Istället för att prata socioekonmoiska och sociopolitiska faktorer och populationspolitiken så trivaliserar man rasismens kraftiga historiska rötter till att handla om symbolfrågor (niqabs, moskéer) och “det allra senaste”. Som oftast alltså den senaste folkgrupper som fått springa hals över huvud från liberaldemokratiska bombmattor eller svält.  Rasismen blir alltså en “aktuell” produkt konstant i dagens mediaproduktion. Få talar t.e.x. om den våg av rasistiskt våld som drabbade finländare när de kom hit. Rasismen framställs istället som ständigt postmodern, historielös. När vi faktiskt kan, och bör, poängtera att rasism har funnits i Sverige i princip sedan vår nation formerades. Judar, lappar, zigenare, araber, jämtar, norrlänningar, skåningar och gotlänningar har alla fått sina beskörda del av allt från fördomar till pogromer mot sig under århundranden före de moderna ideologierna formerade sig.

3. Några exempel på homogena rasistiska uttryck kan vara på sin plats för att ytterligare förstärka min poäng mot etnomaschister och etnonarcissister.

Vit vs Vit rasism.
Irländare var under hundratals år utsatta för pogromer, landsflykt, rasistiska hetskampanjer, offentlig diskriminering och betingat en schablon bild som till viss del lever kvar idag. Detta började ta sitt historiska slut 1970 med IRA’s återkomst på den politiska scenen. Alla har hört tals om “No dogs, no blacks, no irish”. Ett ordspråk som tar placerar irländare mindre värda än svarta samt djur. Närmare exempel är t.e.x. attityderna mellan inlandsnorrlänningar och samer och inom arbetsmarknaden mellan svenska kollektivavtalsbundna byggnadsarbetare och bemanningsanställda polacker.

Svart vs Svart rasism
Sydafrika, som ofta lyfts fram paradoxalt nog som ett “antirasistiskt prakexempel” efter 1994 präglas hårt av rasistiska etniska strider. Delvis mellan olika historiska stammar i området, men framförallt av invandrarströmmar norrifrån som söker sig efter arbete och bostäder. Det är tydligen inte bara skogstokiga humanister som tror på myten att Sydafrika är ett friskt ekonomiskt land utan klassskillnader.  Inhemska sydafrikanska arbetare som ofta slagits med vapen i hand mot apartheid, försöker därför  ibland låsa ute andra svarta från sitt land p.g.a. det bistra ekonomiska läget som råder i landet som följd av ANC’s misslyckade samhällsprojekt. Spänningar mellan olika folkslag har utöver det präglat en majoritet av konflikterna i Afrika som skett i den postkoloniala eran. Européer hade en tendens att i Afrika och över hela världen ställa folkgrupper mot varandra i sina kolonier, denna splittring består idag och har ofta övergått till relgiös karaktär både i Afrika likväl som Sydostasien.

Vidare.

Detta är bara några axplock. Man skulle lika gärna kunna lyfta fram centralasiatiska (tjetjener vs ryssar), arabiska, västasiatiska (kurder, assyrier och syrianer, armenier, araber vs perser) och östasiatiska eller syd och nordamerikanska exempel (indianer vs mulatter och halvblod etc) exempel men jag väljer att avstå. Poängen kommer ändå fram med all tydlighet. Rasism som internationell mångkulturell strömning som påverkar samhällsklimat och är en grogrund för konflikter och syftar till att gynna vissa politiska, ekonomiska eller geopolitiska särintressen är poängterad. Rasismen har alltså en plats, ett syfte, i en given kontext. I dagens samhälle rör det sig om att hålla en än mer splittrad, historielös och identitslös arbetarklass på mattan. Och alla från killarna på Radio Framåt till Mona Sahlin jublar.

4. Varje konflikt som därför sker med etniska, religiösa eller nationalistiska förtecken måste därför studeras utifrån sin unika situation, med sina unika aktörer, med sina unika förutsättningar. Dessa måste sedan föras vidare till framtida samhällen detta geografiska område utvecklas till – för tro det eller ej – de flesta rasistiska uttrycken är hundratals år gamla och inte en följd av 30-åriga ensamkommande flyktingbarn eller gapiga småländska nyfascister som är ute och bränner flyktingförläggningar.  Analysen måste alltid utgå från en internationell position med fötterna i marxistisk klassanalys och historiska kunskaper om imperialism, kolonialism, religioner och statsvetenskap. Situationen i Sverige är inte fråntagen en sådan analysmodell vilket antirasistiska rörelsen idag verkar tro som placerat europeiska nyfascismen utanför det internationella perspektivet – som om strömningarna som föder den vore något unikt, nytt och t.e.x. väldigt “vitt” i sin karaktär. Vilket nonsens! De strömningar och förutsättningar som göder SMR skiljer sig inte markant från förutsättningarna för en pakistansk jihadist, israelisk fundamentalist eller afrikansk etnisk nationalist har.

5. Antirasistiska rörelsen koncentrerar alltså sig kring att enbart 1. Konstatera att rasism finns (och försöka förenkla den eller ännu värre bagatallisera den eller fördumma den, gärna med etniska förtecken) 2. Tycka den är hemsk (förneka den i första ledet, fördömma i andra, ge upp i tredje) 3. Bekämpa den med floskler och idealism, eller genom att försöka upprättahålla en  form av politisk censur,  istället för att lyfta fram dess faktiska funktion och syfte i det nuvarande klasssamhället. Rasismen tillåts aldrig bli genomskinlig, genomskådlig och sårbar.

6. Framförallt verkar antirasistiska rörelsen idag fullständigt ointresserad av att ta reda på mekanismerna som föder de rasistiska spänningarna. Man nöjer sig med att plocka ogräset om det krisar, inte rycka upp tendenserna med rötterna.  Det verkar helt ärligt oerhört obekvämt för de flesta “antirasister” att ställa frågan till rasisterna själva varför de intagit en tribalistisk ofta pseudopolitisk ståndpunkt. Istället gapar man, håller för öron och blundar allt vad man kan – och överlämnar debatten helt till grupper som tjänar på samhällets etnicifiering.  Därför lämnar den sig själv också till att anta saker och ting, när den väl vill ryta till, och blir därför ytterst svävande och flummig i sina förklaringar om hur rasism idag fungerar. Varav effekten i det stora hela blir att antirasistiska rörelsen idag som oftast symboliseras av en hafsigt ihopkallad demonstration som ska stå och skrika på diverse högerextrema element som trampar omkring och kan njuta av faktumet att de det senaste 10-20 åren på kort tid faktiskt blivit en maktfaktor. Samtidigt, långt från demonstrationståg och kryptofascistiska sånger, så förändras samhället hursomhelst mer och mer efter etniska riktlinjer och kulturella identiteter. Vi har alltså hamnat på samma nivå som rasisterna själva i många fall i debatten, det ytliga, det historielösa, det snäva perspektivets väg. Att tala innan man tänker.

7. Frågan om varför delar av populationen, eller om man så vill, arbetarklassen vill slå ihjäl varandra på grund av etnisk, religiös eller kulturell bakgrund är därför något som vi måste satsa riktiga resurser på att försöka förstå. Resurserna ska inte satsas på att först i andra och tredje ledet, vid t.e.x. Sverigedemokratiska framgångar, komma fram till att det hela är förjävligt och att rasister är dumma för att de tycker som de tycker. Rasismen är djupt integrerad i det kapitalistiska produktionsättet, och så som jag förklarat ovan, kan anta i princip vilken form som helst. Som seriösa antifascister (en benämning jag gärna använder som avståndstagande från “antirasister”) är det våran plikt att inte bara konstatera ytterligare en fascistisk torgmöte, utan att bekämpa alla ekonomiska-, sociala- och politiska anledningar som existerar till varför en, ofta, person från arbetarklassen medvetet väljer att bli fascist. Eller förhindra för den delen också att en person rycks med i de rasistiska stämningar som präglar samtliga kulturella och etniska grupper som existerar i samhället. Mot delvis denna etno-, kulturella hegenomi och den liberala materialismens identitetslösa helvete ställer vi socialismen som svar.

8.  Antirasismens nuvarande form. Delvis porträtterad ovan som hastigt ihophafsade “vänsterdemonstrationer”, främst för att mobilisera sina egna styrkor kring en av många intersektionella frågor (och som oftast utan en klassanalys på det..), till dess betydligt mäktigare högerfalang i former av journalister som Lisa Bjurwald, ekonomiska liberaler (som bärplockarmiljonärer, människosmugglare och cyniska asylboendemiljonärer), lobbygrupper och diverse experter likväl som de kosmopolitiska aktivisterna som håller sig flytande mitt i mellan (ej att förväxlas med internationalister) och diverse sympatiska opolitiska humanister (t.e.x Kyrkan) befinner sig med sin “enhetsfront” i ett hopplöst läge. Därav av den defaitism som råder inom den interna debatten och de misslyckanden som man möter. Antirasismen idag hålls inte ihop av en medveten analys, målsättning eller ideologi. Den hålls ihop av en enda anledning: att nazister tenderar att vara relativt våldsamma och klumpiga när de agerar. Newsflash: Så är inte läget längre. Nationalism, religion, fascism och så vidare är de faktiska vinnarna idag. Tiden är förbi när man med enkla medel och förlöjligande kunde avskriva en nationalist/reaktionär. Det är en ytterst medveten, påläst, organiserad och resursstark motståndare vi ser med våra antifascistiska glasögon. Oavsett om det är religiösa fanatiker, nyfascister eller andra av etnicitet och andra identitära frågor chauvinistisk gruppering. En “enhetsfront” idag känns dessutom, inom alla politiska nivåer, snarare som en boja för politiska radikaler som vill förändra samhället i stort än någon form av progressivt forum då medakötererna som oftast (om knappt ens det) enbart delar några futtiga procent av ens världsuppfattning (typ: det är fel att slå ihjäl folk p.g.a. hudfärg).

9. Politiskt dominerar den rådande hegenomin de antirasistiska uttrycken. Med allt från horribla tv4 veckor mot rasism till svulstiga parlamentariska “insatser”, budgetutsvävningar,  EU projekt och mediakampanjer. “Den allmänna antirasistiska hållningen” är helt och hållet integrerad i det nuvarande klassamhället och är en en del av det medvetande den nyliberala ordningen upprättahåller. Den politiska antirasismen har visat sig ofarlig, inkompetent och delvis gynnsam för nyfascismen. Inte minst bevisas detta i faktumet att den generella tendensen bland vissa liberaler nu svänger till en invandringskritisk hållning, dörrarna öppnas upp för en legitmisering för en stor del av de gamla fascistiska partierna i Europa, ekonomiska liberaler öppnar å ena sidan gränserna, å andra sidan skärper lagar med mera. Nationalismen påverkar denna hegenomi samtidigt som dess värsta sidor, som oansvarigt socialt ansvar och ökade klassklyftor, består.

10 . Aktivistiskt dominerar främst vänsteraktivister antirasismen. I dessa led kan man dela upp antirasismen ytterligare i delvis en humanistiskt, liberal vänster (ofta utan någon som helst kritisk hållning mot politisk, liberal antirasism – och ser det hela som någon form av “goda krafter”)  och på sin ytterkant en marxistisk, klassmedveten vänster som åtminstone kan erkänna problematik med denna “enhetsfront” när man helt plötsligt står i samma demonstration med ett system man svurit att bekämpa. Det är dessa som trots situationens allvar, och antirasismens hopplösa läge, faktiskt har modet att bemöta fascismen politiskt och fysiskt. Mina sympatier går utan omsvep till den sistnämnda falangen som i åratal suttit i debatter inom ämnen såsom denna text belyser – likväl som tagit gatustriderna mot allt från nyfascister till religiösa dårar och kriminella gäng. De är väl de enda ärliga i sammanhanget, som varken drivs av politiska framgångar, profit eller världsförbättrarego i kontexten utan av en reel känsla av att det handlar om klasskamp och klassamhälle i slutändan. Ingen nollrasismvecka i världen kan eller ska någonsin kunna få en seriös antifascist att betvivla att det han ser i dumburken faktiskt är motståndarpropaganda som vill leka “min fiendes fiende”.  Antifascistiska rörelsen måste således lämna det moment 22 den befinner sig i och konstruera lösningar på problemen. Det är som sagt en väsenskillnad att vara MOT rasism och att FÖR socialism. Det förstnämnda kan innehålla allsköns idioti i dagens kontext, det sistnämnda är en radikal livsåskådning, ideologi och politisk kamp som ställer krav på innehåll och mening.

11. Ideologiskt dominerar, i allra högsta grad, en myriad av vad man kan kalla en höger mot rasism. Inte minst bevisas detta i tolkningsföreträdet i hur man vill bekämpa rasismen. Det handlar på ytan om “tolerans”, “acceptans”, “religionsfrihet” t.o.m. ord som “solidaritet” har slängs vilt omkring av antirasistiska debattörer som medvetet kämpar för t.e.x. privatiseringar, billig arbetskraft, uppluckrade fackliga rättigheter och miljontals kronor i subventioner till riskkapitalister som tjänar multum på andra människors lidande både på asylboenden och människosmuggling och i samhället i stort. Här inräknas de som överlag vill bekämpa alla som har en kritisk hållning mot globalism, EU, överstatlighet eller ens innehar någon form av antiimperalistisk tänkande. Här inräknas också de som främst vill prata kultur, religion, etnicitet och hur vi berikas av mångkultur istället för att prata reela saker som bostäder, jobb, klass, välfärd och hållbar samhällsutveckling. Här kan vi också slänga in majoriteten av alla akademiska försök att “studera” nyfascismen bara för att komma fram till att den bekämpas bäst genom att antingen 1) reformas in i systemet (kort kommentar: det leder ofta till motsats effekt) 2) ignoreras (“Det är bara på grund av krisen…som vi skapat..) 3) Det är därför pöbeln är dum/ignorant/främlingsfientlig/rasistisk. Här kan man också se tendenser till att på inga sätt kunna hantera kritik delvis mot mångkulturalism som samhällsmodell eller ens kritik mot populationspolitik och i synnerhet invandringspolitik. Då är man persona non grata, trots att det är en förd politik som i allra störta mån påverkar arbetarklassen och en fråga som frodas och debatteras inom den.

Det här är 11 punkter som tåls att debatteras. Inte minst måste de seriösa antifascistiska styrkorna kunna konstruera och rita om sina strategier utifrån dessa positioner. Dessutom måste de tydligt se sina motståndare, rasister likväl som inomkapitalistiska “antirasistiska” aktörer,  när man planerar sin framtid i det samhälle som skapas i takt med nyliberalismens framfart. Man måste inse att en generell antirasism inte är “inne” längre. Vilket försvårar läget än mer och gör det desto lättare för opolitiska tramsaktörer att agera i antirasismens namn. Och att även om så var fallet, att antirasismen hade ett folkligt gehör,  så allierar man sig inte med samma system man svurit att bekämpa utan formerar egna analyser och krav. Faktum är att om antirasismen någonsin skall kunna få ett legitimt gehör igen så måste den återvända ned till den gatunivå den en gång i tiden skapades ifrån – och börja försvara (och tillkämpa sig) mandatet att bekämpa rasismen på klassmässig, inte etnisk, kulturell eller kapitalistisk/monetär basis.

All form av vettig antirasism, vettig integrations-/assimilations- politik, stopp av lönedumpningar, skydd av fackliga rättigheter, kamp för lägre hyror och fler bostäder samt skydd av sekulära samhället måste ta avstamp i klasspositionen och i politiska målsättningar som är fullständigt cementerad i arbetarklassens vilja, utanför och på arbetsplatser och kvarter. Man bygger inte något effektivt försvar (eller angrepp)  genom att definiera en yttre fiende och sluta upp med de som faktiskt skrattar hela vägen till banken och som de facto är skyldiga för den rasistiska och nationalistiska utveckling som sker. Politisk radikalism kommer dessutom aldrig tas seriös om man är djupt integrerad i en farsartad borgerlig demokrati, vi har kraft nog, och hjärnor nog att stå på egna ben. Precis som vi kämpar för dubbelmakt när det gäller arbetsplatsdemokrati, bildning och boendedemokrati. Låt oss göra det även i antirasismen. Vi har ingen anledning att dansa efter överklassens pipa i något fall eller i någon enskild fråga.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: