Om nationalistiska fackföreningar

Den föregående månaden hölls ett internationellt nationalistiskt partimöte i Milano. Inget konstigt i sig. Nationalistpartier har finslipat de internationella relationerna sedan 20 år tillbaka, även om flera internationalistiska nationalistprojekt har fallit sönder på grund av ideologiska skillnader under tiden.

Vad som däremot fångade mitt intresse i den rapport Nationaldemokraterna presenterade var att man för första gången på internationell nivå, och för första gången officiellt i Sverige, rapporterar om och diskuterar omkring nationalistiska fackföreningar. Det är ingen hemlighet att nationalister även i Sverige tidigare diskuterat kring ämnet, men mycket på grund av ideologiska skillnader (med “folkgemenskapen” som största hindret), interna problem och resurssvaghet har de inte kommit till skott. Inte minst har frågan om det är politiskt gångbart och värdefullt varit tveksamt, varav man istället satsar resurser på tidningsprojekt, multimedia och annan basaktivism.  Därför är den utveckling brittiska BNP presenterade på mötet när det gäller fackföreningskamp problematiskt. Ur ett projekt som brittiska antifascister, ofta med djupt engagemang i fackliga rörelsen, skrattade åt  år 2005 så har nu Europas mig veterligen första nationalistiska fackförening formerats från att vara ytterligare ett “nytänkande” projekt.

Politisk och populistisk profil

De kallar sig Solidarity och det tåls att göra en snabb profilanalys över hur de presenterar sig själva.
Solidarity presenterar sig i korta ordalag som ett radikalt fackligt alternativ som bekämpar facklig toppstyrning, inte betalar hutlösa summor till meningslösa ombudsmän, vill aktivera sina medlemmar i politisk och facklig kamp och kan bekämpa arbetsköpare lokalt med lokala krafter. De säger sig även ha expertisen att kunna kämpa för sina medlemmar rättsligt, vilket bevisats nyligen. Slutligen säger de att de står för öppenhet, demokrati (i och utanför fackförningen) och välkomnar alla yrkesarbetande, oavsett etnicitet och bakgrund, att gå med i deras fackförening. Deras koncept skriver de på otaliga ställen är “One Big Union” – ett direkt plagiat från historiska socialistiska/anarkistiska I.W.W.

Detta är den linje Solidarity håller på mest i sitt utåtriktade arbete och utgår man från detta skulle man lika gärna kunna tro att det var en syndikalistisk fackförening. För att förstärka sin syn utåt som “good guys” har de även anammat gamla polska Solidaritets typsnitt och logga. Även om man under ytan snarare kan se skymten av en “arbetare mot kommunism” idé bakom det hela.

De nationalistiska dragen då. Vid samtliga texter som är utåtriktade, deras interna tidning är dock mer rättfram, så omnämns med olika stort fokus att det är en “nationalistisk fackförening”. Vad det nu konkret betyder är mer underligt då de delvis via lag ej kan ha en etnisk rekrytering, däremot säger de sig, tydligt, kämpa mot lönedumpning som pekas ut som en invandringsproblem. De kämpar för “british jobs for british workers”, vilket är en uttalad målsättning för alla dylika försök i Storbritannien från extremhögern sedan 1930-talet – och som på senare år i och med internationaliseringen av kapital, företagsflyttar och massiva uppsägningar kommit i ropen igen. De har alltså något att “ta på” för att avancera sin fackförening, även om vad deras “nationalism” som fackförening mer går ut på är betydligt mer grumligt. Rimligtvis kan man anta att det är bundet och politisk ihopkopplat med BNP. Det vill säga, att dit partiet går, dit går denna fackförening.  Vilket sätter vissa liknelser med kommunistiska fackföreningar förr i tiden.

När man tröttsamt försöker läsa igenom “The british worker” (deras tidningsorgan som utkommit i ytterst sparsam upplaga) framkommer dock den politiska profilen något mer: medlemmar varnas för andra fackföreningar som “samarbetar” med antirasister, politiker från BNP får fritt spelrum och hela 3 sidor används till att förklara vad en facklig organisation faktiskt är och varför de finns. Något som de återkommer till även i nummer tre när en nationalistisk miljöorganisation intervjuat dem.  Dock är det fortfarande oklart hur de ställer sig till vilda strejker eller den klasskamp de per automatik deltar i – läser man igenom materialet märker man av att mycket av innehållet är mycket snarlikt den socialistiska fackföreningsrörelsens målsättningar. Det handlar om kritik mot socialdemokratin och högern, allmän kapitalistkritik, frågor och svar om arbetsrelaterade problem, med mera.  Speciellt i det senast utgivna numret där även sextrakasserier på arbetsplatser tas upp. Det är lätt att tro att partipiskan legat på om att inte ta in artikel efter artikel om invandrare och mångkultur. Sådant material är det ytterst sparsamt med. Vilket säkerligen är noga övervägt för att kunna nå ut på arbetsplatser där det annars kan vara svårt att nationalist – man når nya målgrupper, helt enkelt.

I sin linda

Solidarity är idag är litet projekt om än säkerligen resursstarkt. Medlemsantalet ligger under 2000 medlemmar, vilket sätter dem på samma nivå som flertalet syndikalistiska fackföreningar i Storbritannien. Vad som däremot är intressant i deras strategi (och kanske något även vi bör fundera på) är att de lyckats utnyttja EU:s lagar och regler och etablerat sig, och då även byggt ett internationellt samarbete med, nationalister i Belgien. Helt enkelt för att de belgiska försöken till att göra detta har utmanövrerats av de stora socialdemokratiska fackföreningarna. Jordmånen för Solidarity i Belgien måste anses god, åtminstone bland belgiska nationalister. I Belgien får man nämligen inte a-kassa om man inte tillhör en fackförening, och eftersom en hel del nationalister med rätta kastats ut från olika fackföreningar, så kan Solidarity prata direkt till folks plånböcker. Att nationalister närmar sig dem, inte ur ideologisk synvinkel, utan ur materialistisk och arbetsrättslig. Solidarity är ju inte en belgisk fackförening, utan en engelsk, och omfattas därför inte av de lagar och regler som politiker satt upp. I England däremot verkar det gå trögare, även om man kan notera att de fördubblat sig på drygt tre år och nu vunnit sina första strider. Deras medlemmar är dock enskilda individer ute på olika arbetsplatser och berör knappast kollektivet arbetare som sådant. Med det sagt är det värt att poängtera att enskilda radikala arbetare oavsett ideologi som arbetar i opposition mot de stora fackföreningarna lätt kan få med sig folk beroende på t.ex. socialdemokratins utveckling och facklig passivitet i samhället.

Varför?

Skälet till varför den numera starka europeiska nationalismen vill starta egna fackföreningar är många. Delvis är det ett ypperligt sätt att stärka sin dubbelmakt i samhället, man kan på sikt även kunna göra protestaktioner i samhället via facket, man når nya målgrupper, stärker sin legitimitet, förstärker sitt sociala arbete och får ytterligare en planhalva att leverera sin propaganda på. På samma sätt som kommunister över hela Europa käppjagades ur socialdemokratins fackföreningar mellan 1900 – 1960 så har även nationalister kastats ut från fackföreningar de senaste 20 åren, vilket också är en parameter i det hela. Delvis misslyckades försöken att infiltrera fackföreningsrörelsen. Delvis kunde man inte påverka den och sen kastades man ut ur den.  Eftersom nationalister alltid avfärdar kommunister som lögnare och satan själv så hade de helt enkelt inte vett att studera vad socialdemokratin gjort mot kommunister och syndikalister i drygt 100 år före de kom in i matchen – och den apparat socialdemokratiska fackföreningar innehar för att bekämpa mindre och mer radikala, eller bara annorlunda, diton. Följaktligen misslyckades de och våra välsmorda motsvarigheter till “sapo” fick sig en liten repetitionsövning i hur man bibehåller sin fackliga strategi om samförstånd, samarbete och eftergifter. Något förvånade var de säkert att det kom försök från nazister den här gången, vanligtvis innehåller de interna registren mängder med kommunister, anarkister och socialister.

Detta skapade ett utrymme i “de egna leden” för både fackligt intresserade (dvs. arbetare) och politiska strateger i den nationalistiska sfären att skapa ett dylikt projekt. De förstnämnda dessutom helt enkelt för att de omfattas av klasskampen, precis som vilken arbetare som helst, och oavsett vad nationalistiska partipedagoger gapar åt dem om folkgemenskap och klassfred, så vill de förlita sig på facket när de hamnar i trubbel på jobbet. De sistnämnda för att de vill avancera sina positioner som politiskt parti och maktfaktor – att föra vidare fascistifieringen. Så öppnades arenan för detta nya projekt.

Hur bekämpar vi dem?

För det första kan vi konstatera att de kommer först och främst bekämpas av samma motståndare som vi har. Detta innefattar självklart arbetsköpare, men framförallt de stora politiskt styrda fackföreningarna och den politiska strategi den ekonomiska liberalismen satt upp. De kommer få finna sig i, oavsett var de etablerar sig, att vara samma sits som radikala socialistiska fackliga projekt. Därför kan vi räkna ut med lilltån att om de t.ex. etablerar sig i Sverige så kommer de intensivt studera vad vi gör, vad vi gjort och hur de ska kunna “krydda till det” så det blir något “eget”. Att Nordisk Ungdom redan börjat ge stöd till SAC säger en hel del om att så är fallet och att intresset i Sverige fortfarande är stort för en nationalistisk fackförening.

När det gäller den radikala arbetarrörelsen och denna företeelse är dock situationen en annan. Som vanligt med nationalismen så befinner vi oss inom samma områden, vill rekrytera samma folk och får finna oss i att fortsätta slåss för vår sak, både mot den ekonomiska liberalismens apparat och dessa femtekolonnare.  Hur vi gör detta effektivast tål att tänka på, men de strömningar på 2000-talet som övergett vänsteristisk postmodernism för klassbaserade analyser står bäst rustade i att vinna argumentationen på arbetsplatserna. Vi är mer erfarna, mer organiserade. Veteraner i kontexten, vi ska inte skrämmas av uppstickare som vill vinna billiga politiska poänger på facklig kamp. Om vi ska göra en snabb historisk analys över dessa projekt så pekar också allt på att de förr eller senare kommer bli svartfötter eller ta till våld mot den radikala arbetarrörelsen i desperation. I båda fallen har vi vunnit striderna. Vi har som sagt inte bara befunnit oss i en opposition mot kapitalismen och socialdemokratin i över 100 år (en behandling nationalister just nu börjar begripa vad det går ut på) utan även bemött fascistiska fackföreningar förut. I regel håller de inte. Arbetsplatsens dynamik är för komplex för att enkla argument och billig polemik ska fungera. Här talar dialektik, materialism och klassintressen sitt tydligaste språk, inte idealism.

För det tredje så står nationalistiska fackföreningar inför ett historiskt dilemma. Alla fackföreningar är nämligen nationalistiska i bemärkelsen att de är nationella. Skillnaden är att de är de enda som vill stanna kvar där. Resten av oss har begripit enkla sanningar som en internationell fiende kräver ett internationellt samordnat motstånd. En nationalistisk fackförening är för inbegripen i hårklyverier om en av liberalerna nästan upplöst nationalstat för att kunna hantera en global verklighet – även om faktumet är att vänstern gjort bort sig så det är enklare än förut att kunna ta plats i arbetsmarknadsstriderna. Framtiden tillhör de fackliga kämparna som kan bemöta globala företag på sin egen arena – därför kan Solidarity mycket väl förintas i sitt första stora slag (om det nu kommer), då en modern fackförening kräver internationell solidaritet för att ens ha chansen till reella påtryckningar mot globala företag.

Sverige då?

Den svenska nationalistscenen är i korta ordalag oförmögen att i dagsläget lansera ett sådant här projekt. Även om t.ex. Nationaldemokraterna begriper sig på hur effektivt det skulle kunna vara är de för små, det kostar för mycket och det är för känsligt bland andra nationalister att röra sig med saker där man faktiskt, oavsett hur man nu gör, måste börja prata om ett klassamhälle och arbetarklassen. Inom den nationalistiska rörelsen finns dessutom starka krafter som är emot en sådan utveckling och som istället helt vill förlita sig på idealism, ideologi (av olika sort) och dessutom inte drar sig för att använda våld mot “oliktänkande”. Vissa “nytänkare” drömmer nog om att kunna etablera en svensk “nationalistisk fackförening”, men har delvis problem med Solidaritys utformning (eller BNP, eller ND eller hur den skulle se ut) och delvis ser det hopplöst ut i dagsläget. Andra har en stark “klassfredslinje” och sedan finns det en sista grupp som ser fackföreningar som ren kommunism och har Margaret Thatcher på väggen hemma. Det är bara Sverigedemokraterna idag som därför har kraften nog för att kunna göra något som kan likna Solidarity, vilket däremot är ytterst politiskt känsligt, i och med att de sitter i riksdagen. Där finns dock flera, många, som blivit uteslutna från LO.  Vilket i sig är en del i det “utanförskap” Sverigedemokraterna använder sig av (och skapar sig) för att förstärka och försäkra sig en “underdogposition” i svensk politik. Därför har LO:s uteslutningar till viss del gått SD:s ärenden, varav en egen fackförening kanske skulle kunna dra rampljuset från faktumet att SD förvägrats fackliga förtroendeposter. Utöver det saknas samma incitament som i fallet Belgien.

Därför är vi i Sverige i dagsläget förhoppnings ett av de sista länderna som skulle få en nationalistisk fackförening. Om den nu skulle komma, så gissar jag att den skulle falla sönder inom en snar framtid, splittras, vara oförmögen att arbeta fackligt eller helt enkelt krossas av Socialdemokraterna eller om de vågar ta ton mot oss. Med detta sagt, så bör man vara klar med att detta överlag är ytterligare en stor framgång för extremhögern i Europa som fortsätter vinna positioner på en försvagad vänster som tappat klasskompassen i golvet.

Länk:  Solidarity’s hemsida

Advertisements
Comments
One Response to “Om nationalistiska fackföreningar”
Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] följer “Om nationalistiska fackföreningar” i tre delar. Del 1 Del 2 Del […]



Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: