Några anteckningar om klasshatsdebattens innebörd

Sedan några veckor tillbaka har vi sett en debatt om det så kallade “klasshatet” växa fram. Den här debatten och begreppet är inte som man kan tro lanserat från vänsterhåll för att på något sätt legitimera en sådan debatt. Helt enkelt för att det inte behövs. Är man arbetarklass så behöver man inte kulturdebatter för att begripa sig på klassamhället och den känsla av orättvisa man bär med sig. Man behöver inte förklara klassidentiteten eller klassmedvetandet och det s.k. “hatet” för någon expert. Man bär med sig medvetenheten hela tiden, från barnsben till sin dödsbädd. Att sedan motståndare till klassbegreppet överlag och politiska motståndare mot rörelser som använder sig av det kallar klassmedvetenhet för hat är en helt annan sak – symptomatiskt i sig är att det tydligen är “hat” när arbetar- och underklass känner det, men betydligt mer medvetet och rationellt när medel- och överklass pratar om klasskänslor.

Debatten kom istället från höger och har sitt ursprung i liberala tankesmedjor som ständigt utmejslar nya strategier för vissa specifika ändamål i samhällsdebatten. Allt som oftast när det rör sådana här kulturdebatter som “klasshat” så är därför själva kärnan, syftet, i debatten knappt synlig på ytan, utan ligger betydligt djupare än man kan tro. Även om debattörerna i regel framställer sig själva som intellektuellt utmanade när de kastar runt begrepp, termer och “aktuella frågor” som knappt en käft hört talas om. Vad som sker i vad man kan tycka är typiska mediakåta utspel från en relativt nyetablerad “kulturhöger” måste därför undersökas noga och sättas i rätt kontext för att man ska få någon form av klarhet i vad som faktiskt försiggår och vad syftet med sådana utspel är – i synnerhet när man bär med sig kunskapen att alla hittillsvarande samhällen är präglad av klasskamp och det här så omdiskuterade “hatet”.

En fallstudie i hur den här debatten ser ut är att analysera följande inlägg från en aktiv miljöpartist tillika polis i Stockholms innerstad: “Om klasshat, rasism och generaliseringar”.

Det första man bör konstatera när man läser detta inlägg är att den är typisk för debatten kring “klasshat”. Genom att likställa “klasshatet” med rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, terrorism med mera så framgår det med tydlighet att en av de grundläggande målsättningarna är att nedmontera samhällsdebatten om Sverige som klassamhälle till att bli en s.k. “hatfråga”. Detta går även hand i hand med den juridiska utvecklingen där vi ser nya lagar formeras mot just brott som kan ha “klasshatskaraktär”. Genom att ta samhällsvetenskapliga och historiskt betingade och bevisade begrepp som klass och sätta dem i samma fack som t.e.x. etnicitet (rasism) och på så sätt försöka montera ned klassfrågornas legitimitet till att bli “hatfrågor” så försöker debatten skapade följande:

  1. Likställa klass som begrepp med övriga “intressegrupper” i samhället, dvs. att vi inte lever i klassamhälle först och främst, utan att klass är bara en parameter bland många i de enskilda individernas liv. Det möjliggör att man kan börja prata om “hatbrott” när man brutit ned den kollektiva och vetenskapliga innebörden av begreppet. Den här synen av olika “lika viktiga komponenter” delas av delar av postmarxistiska analysen. Klass likställs som vilken generalisering som helst, som en religion eller vilken schacklubb som helst – hur samhället faktiskt är uppbyggt, så långt tillbaka forskare kan studera sociala strukturer och samhällsklasser,  förnekas fullständigt.
  2. Genom att sammankoppla debatten om klass med det liberala samhällets politiska parior: rasism, antisemitism, nazism, hat  och så vidare så försöker debatten förminska, tabubelägga och i slutändan radera klassbegreppets legitimitet i akademiska, vetenskapliga och allmänna medvetandet. Guilt by association är en strategi som kan fungera om man inte möter tillräckligt med motstånd. Målsättningen är såklart att det skall vara obekvämt att prata klass och belysa klassamhällets orättvisor genom att man i media och i debatter kontinuerligt hänvisar till hat, våld och andra termer som är offentligt obekväma. Oavsett i vilken kontext de framförs. Det kan därför vara värt att nu börja studera hur främlingsfientliga grupper har blivit behandlade – med allra största sannolikhet kommer liknande lagar och offentligt behandling etableras mot oss. Kommer paroller som t.ex. “klass mot klass” klassificeras som “hatbrott” framöver? Kommer klistermärken med “Låt överklassen städa de egna dassen!” bli “hets mot folkgrupp” ?
  3. Klass fråntas sin politiska och samhälleliga kontext och identifieras istället med emotionella upplevelser för individen: hat. Detta är en del av den individualistiska synen på politiken som tilltagit i cirka 20 års tid. Pratar man klass, så pratar man sig själv. Man pratar inte om ens arbetsplats, kvarter eller kompisar. Det är medvetet att klass idag pratas i termer om upplevelser istället för socioekonomiska termer och andra värden som kan mätas och analyseras.
  4. Klassmedvetandet, vetskapen om vilken klass man tillhör och hur samhället är indelat i olika klasser och samhällsskikt med olika funktioner i det kapitalistiska systemet likställs i debatten med att man har en syn på samhället som t.ex. rasligt uppdelat. Det är alltså ett försök att underminera klassidentiteten och klassmedvetandet (“hatet”) som helhet. I horisonten hägrar en målsättning om att ta bort termer som “arbetarklass” och “överklass” från offentliga samtalet. Det är alltså i allra högsta grad en hegemonisk kamp om ordets makt och innebörd.
  5. Genom att sammankoppla och försvåra klimatet att diskutera klass så kan debatten påverka och försvåra för politiska krafter som använder sig av just en klassanalys i sitt arbete. Detta är en av huvudmålsättningarna, då allt från parlamentariska partier till fackföreningar kommer få betydligt mindre legitimitet och med tvingas ta avstånd från en analys som pratar i termer av olika klasser med olika intressen om man med olika medel kan stigmatisera klass med en negativ laddning istället för en vetenskaplig och korrekt innebörd.
  6. Det s.k. klasshatet har också en del i upprättandet av myten om att alla är medelklass. I samverkan med att bara prata i termer om underklass mot överklass (observera att mer inbjudande och historiskt stolta “arbetarklass” ej nämns i offentliga debatten ofta) så skapar termen “klasshat” i denna kompott obehagskänslor och en känsla av ett “hot underifrån” då underklass har gjort sig själv synonymt med även ett hot mot den s.k. “medelklassen” som vi alla tydligen ska tillhöra numera.  Klasshatet och debatten kring den kan alltså riktas som ett hot även mot vanlig arbetarklass som tror sig vara en del av en medelklass. Därför talas det hela tiden om sambandet mellan klasshat och underklass, inte klasshat och arbetarklass vilket är rent ekonomiskt och socialt mer korrekta termer då underklassen är en försvinnande liten del av samhället och t.o.m. mindre än det mellanskikt av administratörer av kapitalet  som de facto existerar. Klasshatet framställs alltså vara irrationellt och från en hotande underklass när det snarare tar sig formen av helt vanliga vardagsproblem i klassamhället Sverige. “Klasshatets” främsta ansikte utåt utspelar sig på kaffekoppsnivå på vilken arbetsplats som helst, inte på barrikader med kalashnikovs i handen.

För det andra bör man notera det nästan överdrivet “snälla” sätt författaren skriver artikeln på.  Det låter nästan som en papegoja från plakatpolitikens elefantkyrkogårdar. Det pratas som vanligt om “jämlikhet”, “förståelse”, “respekt”. Inte minst börjar sedan författaren prata om dumma män i styrelserum, hur illa ställt det står globalt och hur hemsk, superhemsk, rasismen är. Ett typexempel: “Det borde varken vara lagligt eller socialt accepterat att tjäna pengar på att sälja trampminor eller att förgifta regnskog och odlingsmark. Men kommer vi åt det problemet genom att hata alla som har fötts med eller skaffat sig en viss levnadsstandard?”

Här bör vi stanna upp och trycka upp hakan på den som redan börjat med sitt “naaaaaw” och be om lite fokus i sakfrågorna innan man skuttar av glädje för att en snut från Stockholms innerstad snackar om regnskogen och trampminor, stoppar en blomma i pistolöppningen och säger “kan vi alla inte bara vara vänner?”

  1. Det är ingen hemlighet att i dagens samhälleliga debatt så finns det vissa saker man inte gör. Ett av dem är att man säger vad man menar och talar klarspråk om saker och ting. Istället har det uppkommit ett debattklimat som förutsätter att man kan föra fram sina åsikter på så politiskt korrekt sätt som möjligt. Det innefattar att väva in så mycket om “solidaritet”, “frihet”, “hållbar utveckling”, “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och “jämlikhet” man kan i allt man säger. Oavsett om man pryglar ihjäl sina arbetare i Bangladesh. Skälet till varför det är såhär är för att liberala tankesmedjor, som Newsmill, sedan 80-talet begrep att man inte bara kan prata om nettovinster, expansioner, räntor och aktievinster utan att för vinna hearts and minds på folket i gemen så måste man väva in det så snyggt man kan – den sociala/gröna kapitalismen formerades. Det är en konsekvens således av det nyliberala paradigmskiftet att i princip varenda gång vi fått det sämre så har det presenterats positivt, upplyst, nydanande och jävligt politiskt korrekt. Vi ockuperar länder för “frihet”, suger ut arbetare i Asien för “jämställdheten” och tar bort det sociala skyddsnätet här hemma och kallar det “solidaritet” när familjen får försörja en arbetslös som inte längre har rätt till socialbidrag. Dessutom så leds vi av ett “arbetarparti”, eller hur?
  2. Språket och den terminologi som används har alltså förändrats och de paroller som främst förknippas med historiskt progressiva rörelser och skeenden har blivit en del maktens språkbruk och genom denna förändring försöker de alltså stigmatisera farliga ting som klassmedvetandet till vad som i allmänhet anses vara dåliga termer: hat, ilska, konflikt och så vidare. Vårt enda svar kan därför vara att prata klarspråk när ingen annan gör det. Då kommer vi verkligen se en infekterad debatt om “klasshatet” blossa upp, tro mig.
  3. Det är även symptomatiskt för en liberal att godkänna enbart vissa delar av ett synsätt med en ganska enkel metod: det är ok så länge det inte är farligt. I texten ovan så hänvisas det hela till “globala orättvisor” som är ytterst reella. Men, observera både i den här texten och i den allmänna debatten, att det så kallade “klasshatet” enbart är accepterat om vi pratar globala orättvisor. Inte ett betydande klassamhälle i Sverige. Inte arbetsmarkanden, bostadsmarknaden, segregationen eller alienationen. Allt detta är alltså negativt markerat “klasshat” eftersom det är ekonomiskt och socialt känsligt här hemma, i deras egen bakgård. Det här är en rest från en misslyckad antiimperialistisk trend, främst baserad numera i medelklassen,  som blev integrerad i det nya sociala kapitalismen – exotismen, kulturrelativismen och den bisarrt banala “internationella solidariteten” baserad på icke-socialistisk grund. Så kom ihåg det, du får hata klassamhället, men så länge du snackar om det i Afghanistan, Syrien eller Palestina. Då är det ok. Då är det inte hat, då är det att “bry sig” och “vara engagerad”. Allt detta är en del av maktens språkbruk för att vi ska tappa fokus från det relevanta, hur vi låter andra kontrollera vårt eget språk och våra egna frågor och avgöra både ordens, och politikens betydelse.

Några andra noteringar kan även göras i den här debatten som förs om “klasshatet”.

  • Det framgår av sig själv att artikelförfattaren till just denna debattartikel i ämnet fullständigt saknar rätt att uttala sig om ett klasshat underifrån. Delvis är personen ifråga polis och har som yrke att upprätthålla den rådande ordningen, alltså medelklass och dessutom del av våldsmonopolet, varav det klasshat han bör känna till (då alla måste förhålla sig till klassamhället på något sätt) är klasshat ovanifrån. Delvis tillhör han och röstar på ett parti som likställer klass med t.ex. kön eller etnicitet i sina analyser. Trots att klass som sådant existerar över hela världen, i alla etniciteter, kön, religioner och nationsbildningar och är den enda parametern historiskt och i dagsläget som enar en majoritet av jordens befolkning.
  • Ingen har hittills gått in i den här debatten med ett klasshatsperspektiv underifrån. Vi har inte sett några visstidsanställda utlandsfödda från förorten. Vi har inte sett några arbetslösa svenskar från nedlagda bruksorter. Vi har inte sett några heltidsanställda i vården. Vi har inte hört någon bemanningsanställd uttala sig. Det har varit en kulturdebatt och därför föga nära områden där faktiskt “klasshat” idag existerar.
  • Majoriteten av allt klasshat formerar sig uppifrån och kastar sig nedåt i sitt hat. Detta tar formen i allt från nedmonteringen av välfärden, angrepp på arbetsrätten, privatiseringar, rasism, dåliga anställningar, sämre arbetsmiljö och så vidare. Det råder ingen hemlighet bland intellektuella att över- och medelklassen genomför en aktivare klasskamp idag än bland arbetarklassen och underklassen.
  • Konflikten mellan arbete och kapital, arbetarklass mot överklass är en ständigt pågående konflikt och tidvis tar den även formen av klasskrig. Detta har pågått i olika former sedan årtusenden före vår tidsräkning. Att då prata om “klasshatet” som ett problem och inte en naturlig del av det hela är att hänge sig åt moralism. De här nere kan känna avsky, avund och hat mot de rika som lever bra på andras arbete. De där uppe hatar arbetarklassen och underklassen för att vi utgör ett hot mot deras ställning och deras samhälle. Mellan medelklass, arbetarklass och underklass uppstår liknande schismer och konflikter. Ibland blossar detta upp till reella konflikter, ett reellt hat, men oftast håller det sig på en nivå som snarare borde kallas avsky eller oförstående. Detta är fullt naturligt i och med det samhällsskick, klassamhället, som råder och är baserat i de inbyggda konflikter detta sorts samhälle innebär som t.ex. rasismen som i många fall är baserat på sprickan mellan svensk etablerad arbetarklass och invandrad alienerad underklass. Vad vi socialister ämnar göra är att ta slut på dessa konflikter genom att gå till roten med det hela, kapitalismens orättvisa fördelning av makt och produktionsordning.
  • Överklassen är ingen “förföljd minoritet” eller “förtryckt folkgrupp”, utan den del av samhället där en absolut majoritet av alla resurser, makt, pengar, inflytande och materiella fördelar koncentrerar sig. De äger våra produktionsmedel. Den är precis som arbetarklassen internationell och innehåller som alla klasser ett tvärsnitt av jordens befolkning när det gäller etnicitet, religion, sexuell natur och kön.  Inte heller medelklassen är någon utsatt grupp i samhället. De utsatta grupperna i samhället är de som producerar allt, men får smulorna från de rikas bord och slåss sinsemellan som djur för att nå dem – oavsett om det är via religiösa, etniska, könsmässiga eller inomhierarkiska (t.ex. olika anställningsformer) nivåer.
Advertisements
Comments
4 Responses to “Några anteckningar om klasshatsdebattens innebörd”
  1. Eeep says:

    Nä nu tycker jag du är fel ute. Det är ett generalfel att koppla isär denna klassdebatt från den som pågått sedan åtminstone februari. Termen “klasshat” lyftes in av Förbundet allt åt alla, som också bör ses som startpunkt för vad som sedan skett och varför just de ordvalen fått sådan betydelse. Detta grusar helt hur du bygger din artikel kring att högerns tankesmedjor ska ha ramat in debatten, ja t o m startat den. Rabalderna kring överklassafarin låg ju just i att de marknadsfördes med termen “odla ditt klasshat”. Det var bussresan som föranledde att Dramaten för dryga månaden sedan anordnade en temakväll om klass, vid vilken en arbetarpoet läste upp en dikt som återigen lyfte själva Kultursidedebatten genom Jens Liljestrands recension (som sedan svarades av Åsa Linderborg och föranledde “Leninbråket” mellan AB Kultur och DN). Det är därför också problematiskt att säga att abetarröster saknats: Det var ju just en arbetarrösts beskrivning av klasshat vid Dramaten som fick allt att flamma upp igen, och hela tiden är vad som återkopplas i den liberala/borgerliga kritiken. Sedan tror jag faktiskt, personligen, att Kristian Lundberg och den uppmärksamhet som Yarden fått de senaste åren spelar in i logiken för varför AåA:s bussresa kunde öppna debatten så plötsligt. Och Lundberg har ju själv även frekventerat en hel del i kulturdebatten, där har du en till som utan tvivel deltar med ett “arbetarperspektiv”. Jag förstår vad du vill ha sagt, men du generaliserar och slarvar för mycket när du researchar. Jag anser också att du är fullständigt fel ute när du säger att alla som tillhör arbetarklassen idag har ett klassmedvetande, d v s “begriper klassamhället av sig själva”. Isåfall skulle ju poängen med klassammansättningar och skiktningar helt försvinna. I ett nafs förnekar du existensen av alla liberaler med arbetarbakgrund, trots att vi stöter på dom gång på gång.

    • stellan says:

      Självklart har överklassafarin genererat ett uppsving i officiella debatten om klass i sverige. Detta lyfter jag fram starkt i flera artiklar både som aktionsförebild och eftersträvsam medial effekt – det sagt – så tror jag knappast att timbropojkarna förser chansen att gå in i debatten genom att sätta en “hatsbrottsprägel” på den nu och hålla den linjen i vått och torrt. Dialektiken öppnar upp för högern för fula utspel, som att sätta klasshat i samma båd som nynazism. Sedan anser jag inte att AåA som helhet på något sätt får stå som grund för moderna klasshatet, det vore ju något tragiskt och fullständigt orealistiskt om en bussresa fick folk att känna klasskänslor igen – även om det genererat ett brett genomslag i media så har nog klasshatet funnits länge nog före både bussresor och dn debatt. Jag tror inte heller att AåA siktade på en kulturdebatt precis som effekt heller i sitt agerande, utan radikalisering av vanligt folk och synliggöranden förbi myten om det moderna klasslösa samhället.

      Jag förnekar inte ett dugg att det existerar liberaler i arbetarklassen, eller nazister, judar, muslimer eller porrfantaster för den delen heller. Men vad jag vill poängtera är att det trots det finns ett tolkningsföreträde hos arbetarklassen om hur klasshatet nedifrån ser upp, oavsett politiskt åsikt. Det handlar om mikrokamperna till stor del.

      Jag glädjs åt de personer du lyfter fram och hur de fått ta plats i debatten även om jag aldrig hört talas om dem i princip, däremot de debatter de skapat med sin verksamhet. Det fråntar dock inte att det existerar ett markant avstånd mellan random lagerarbetare och de som får komma till tals i media och vad som får sägas eller inte.

      • Eeep says:

        Men du missar ju helt poängen med vad jag faktiskt skriver. Hela ditt blogginlägg gör ju anspråk på att analysera en pågående debatt vilken du på många sätt bristfälligt redogör för hur den uppkommit, vad dess spår relaterar till, vilka som deltagit osv. Det gör hela inlägget jättemärkligt. Du undviker ju nu helt vad du faktiskt skrivit. Du skriver t ex uttryckligen att debatten kom från liberala tankesmedjor, vilket ju inte stämmer! Att du dessutom väljer att bygga din argumentation utifrån en tokig perifer persons inlägg på debattsidornas Flashback (Newsmill) istället för att titta på debattens huvudfåra blir bara märkligt. Att du sedan svarar mig med märkliga sidospår som att jag skulle påstå att Allt åt Alla står som upphovsmän till det “moderna klasshatet” är ju bara… ja. Jag skriver ju tvärtom att bussresan fungerade som en slags propp för hur klasshatet flyttade in i medierna och gav upphov till en debatt. Jag kan faktiskt, tyvärr får man säga, inte överhuvudtaget se att du bemöter min kritik så det blir svårt att skriva så mycket mer. Poängen: Om du inte har en korrekt bild av vad som skett, varför en debatt pågår, i vilken kontext inläggen sker i och i relation till vad (som tidigare skrivits) så kommer många av dina poänger att helt missa målet, eller i värsta fall byggas upp av missförstånd. Over and out.

        • stellan says:

          Mitt bristfälliga svar beror på brist av tid. Nu har jag 10 minuter och det hela en chans.
          Debatten om klass kom från vänster – den katalyserades från aktionerna från AåA – om jag minns rätt gick Aron från KD i taket och där så började det istället en fokusering på “hatet” parallellt med en klassdebatt överlag som b.l.a. gick igenom i Radio, TV och de flesta tidningarna. Vatten kom på timbrokvarnen (en dialektisk reaktion helt enkelt), något att ta på. Det är mitt fasta intryck. Denna “hatdebatt” tog högern fasta på och nu försöker mejsla fram en strategi igenom – bland annat genom att göra postmarxistiska kullerbyttor för att samställa klasshat med rasism. Det är mitt intryck av hur debatterna gått om själva “hatet” – och ja, jag separerar den debatten från klassdebatten eftersom jag har farhågor om varför högern intagit denna position. Bland annat juridiska.

          Jag fokuserar på miljöpartistpolisen för att hans inlägg innehåller delar i debatten som jag snappat upp överallt. Att anmärka är att jag inte brunnit för att följa debatten utan följt den sporadiskt på fikarasterna, “i mån av tid” så att säga vilket förklarar att jag inte kan allt utan får gå på mina intryck av det hela. Som oftast är det just ett “allmännt intryck” man får av en debatt, och står för de flestas ståndpunkt i diskussioner. Om man nu inte ägnar onyttigt mycket tid framför en dator. Jag hävdar inte att mitt inlägg ska täcka allt eller vara genomarbetat därför kallar jag det medvetet “anteckningar” – alltså bokstavligen saker jag skrivit ned på ett papper när jag jobbat och sedan gått runt och funderat omkring. Jag ser en fara i att nedskriva Flashback och Newsmill som icke-pådrivande i debatterna med tanke på att de i regel har sidsådär några tusen fler läsare än de flesta andra hemsidorna på internet, därför använder jag mig av newsmill relativt mycket när jag följer debatterna som går, i regel ploppar de flesta högerspöken upp där först och i regel får man läsa något liknande i SvD eller DN några dagar efter Newsmill publicerat det.

          Jag tror hela ditt svar faktiskt ligger i rubriken “anteckningar” – vill man ha mer djupgående analys över hela klassdebattsfenomenet de senaste månaderna bör man antingen vänta ett tag tills någon orkar eller skriva själv någon form av sammanfattning. jag tycker det är synd att vänstern är så skitnödig att man prompt förväntar sig att bara för att någon skriver texter så skall det göras utifrån vissa förutsättningar man själv, debattklimatet, eller förutfattad bildnignsnivå sätter upp. Det skapar ett klimat att få vågar uttala sig om saker och ting. Även om så en lagerarbetare uttalar sig om ett enda inlägg i debatten och hans analys avviker från min ser jag det som välkommet då det i sin tur skapar vidare diskussion i aktuella ämnet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: