Dags för semester? Tacka arbetarrörelsen!

Semester. För flertalet av oss känns vetskapen om att vi snart ska ha semester nästan oslagbar. Äntligen! Ett år av slit och kneg. Kroppen värker. Man fantiserar sista två veckorna om vad man vill göra i år. Man försöker komma på knep så man inte faller in i stressfällan när den väl kommer. Man ser sig själv med en kall öl i handen vid ett vattendrag i varje steg från arbetet. Man hör kluckandet av vågor som träffar gamla träbryggor när man hämtar kaffet i kaffemaskinen. Man känner lukten av grillat, grönt gräs och skogen när man sträcker ut sin rygg och tittar ut över arbetsplatsen. I fikapauserna kutar man ut på parkeringen och bara önskar att man kunde ta en kall öl. Äntligen! 4 veckors semester! Det känns som en absolut nödvändighet för att man ens ska kliva upp på morgonen. “Semester snart!” är den absolut vanligaste meningen i den svenska arbetarklassen när midsommar närmar sig.

Men har alla semester idag? Nej, tyvärr. Bemanningsanställa, timanställda, de på första förtjäningsåret, lärlingar och anställda i restaurangbranschen har ofta ingen semester alls. Eller obetald. Andra tvingas helt enkelt arbeta för att få det hela att gå ihop. Bland arbetande ungdomar så tar få ut semester överhuvudtaget.

Men snart är det dags igen. För min del var det två och ett halvt år sedan. Så jag behöver det innan jag helt går in i väggen. Otaliga dagar att sträcka ut mig på morgonen, resa, träffa vänner och återhämta min kropp. Spela fotboll, gå långpromenader med hunden, bada, läsa böcker och besöka nya platser och städer där jag kan insupa lokalhistoriken och den specifika kultur varje stad har i Sverige.

Men det här var inget som kom gratis. Det har varit en lång kamp i flera etapper och varje gång har näringslivet skrikit samma sak: att det skulle ruinera Sverige och jaga ut företagen från landet.

Kraven på ledighet började redan i början av 1900-talet. I de stora striderna mellan arbetarrörelsen och näringslivet handlade mycket om rätten till fritid. Strejker, slagsmål, kravaller, sabotage, lockouts, svartlistningar, strejkbrytare. Vi känner alla till, eller har hört om, perioden före socialdemokratin legitimerades på 30-talet. Då slogs vi för först för 8 timmars arbetsdag. Det tog nästan 50 år, men vi vann den kampen till sist. Trycket underifrån blev för stort genom en hel arsenal av olika former av kamp; från vilda strejker till folkets hus rörelsen. I Lunde och på flera andra ställen låg lik kvar på marken som eviga påminnelser över de uppoffringar vi fick gå igenom för att ens tillkämpa oss lite fritid, fastare jobb och en vettig lönenivå. Vi fick armbåga oss in i förhandlingsrummet.

Sedan började vi kampen för att få semester. En tid att återhämta oss från det ofta fysiska arbetet. Första kraven ställde vi nästan direkt. Det tog över 10 år, men på fyrtiotalet så fick vi vår första lagstadgade tvåveckorsemester. Begränsad såklart till vissa yrken i en början, men trots intensiv propaganda om hur “Sverige skulle gå under” om vi fick semester lyckades vi på parlamentarisk väg vinna striden. Sverige gick inte under.

Sverige gick inte under heller när vi vann striderna om pensioner, a-kassa, socialbidrag, allmänbildning eller gratis vård. Alla olika konflikter vi tog efter att ha vunnit striden om vår första form av semester. Två veckor för industriarbetare. Det var en rättighet som de första arbetarna i mitten av 1800-talet hade börjat kämpat för, då ofta förknippat med att vårda sina gårdar och jordplättar.  Från tiden före storstadens framväxt lyfte vi krav efter vår seger i frågan om 8 timmars arbetsdag.

Då kämpade vi vidare. För våra grannars skull. För våra familjemedlemmars skull. För alla de som bodde omkring oss och också var arbetare. Näringslivet fortsatte sin inslagna väg om att försöka vinna folklig opinion mot semesterlagarna, men vi vann dem alla med den kraft vi skapade tillsammans, genom våra arbetsplatser, kvarter och förmåga till att peka på våra redan vunna segrar.

Först fick alla ungdomar under 18 år tre veckors semester på 40-talet. Sedan kämpade vi oss till att alla anställda i Sverige fick laglig rätt till två veckors semester 1951. Drygt tio år senare så tog vi upp striden igen, vi drev på dem hårt, och lyckades till sist införa rätten till fyra veckors semester för alla anställda i Sverige. Grundfundamentet för det vi har idag. Sedan var det bara att köra på. Näringslivet retirerade. Till sist, så sent som på 70-talet, hade vi gett alla lågavlönade rätt till semester. Hembiträden var de sista som fick rätt till det. Men då var det vunnet – ett bra tag stängde vi till och med ned alla industrier i Sverige i en månads tid – industrisemestern höll i sig länge och är ett faktum inom stora delar av industrin fortfarande idag.

Sverige gick fortfarande inte under på grund av alla våra segrar, oavsett vad högerpolitiker och företagsledare sa. Tvärtom, detta räknas som den period i svensk modern historia som vi haft det bäst. Bäst välstånd, bäst allmännytta, bäst löneutveckling, bästa sociala skyddsnätet och bästa skolan.  Borgarna fick svälja sina påståenden med skam för varje framgång vi tog.

Sveriges älskade semester tog det alltså nästan 100 år för oss att kämpa oss till. Inget var gratis. Från blodiga konflikter och gatustrider vidare till facklig kamp och mobilisering som i sin tur påverkade  riksdagsdebatter med sådana som Gustav Möller i spetsen som lyckades påverka Sveriges arbetsrätt och grundlag.  Allt skapade ett sådant tryck mot företag och näringslivet så att jag kan njuta av min öl, på min semester, med betalning, och har råd att göra det i en helt annan del av Sverige. Ibland till och med utomlands. Långt ifrån det vanliga ekorrhjulet. På en vanlig skitlön.

Det tål att tänkas på. Om man ska tacka någon för semestern överhuvudtaget, tacka såna som dig själv, tacka dina mor- och farföräldrar, tacka arbetarrörelsen!

Nu ligger utmaningen i att återigen vinna dessa strider. För de som i sommar kommer arbeta hårt med låg betalning och dålig anställningstrygghet. För de som inte ens har rätt till semester. För de som nog inte kommer kunna ta ut den på flera år. Dem ägnar vi en tanke på, och lovar oss själva att vi begriper vad som ibland krävs för att säkerställa både vår egen, och deras, rätt till semester och andra förmåner som pension och a-kassa. Ingenting är gratis. Inte ens när vi slumrar till på en gräsmatta med en bok liggandes på bröstkorgen och bara njuter av fåglarnas sång. Trygga i att ha råd med glass, öl och grillad mat. Vid sådana tillfällen, minns vad det kostat, och minns vad som krävs.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: