Svartlistning – ett problem vi inte pratar om

Svartlistning av arbetare som är obekväma är något som vi främst pratar om i historiskt kontext.

Särskilt under 20- och 30-talet, när arbetarrörelsen i mångt och mycket nådde sitt radikala klimax, var just svartlistning av arbetare den vanligaste metoden för att göra sig av med obekväma element.

Tusentals fackligt aktiva och människor som stod på sig drabbades och fick gå arbetslösa under mycket lång tid efter att ha blivit sparkade utan lagliga grunder. Många svenskar som emigrerade till USA har sådana berättelser bakom sig. Andra deltog senare i konflikter på helt andra sidan landet (ett bra exempel är LKAB-strejkerna på 40-talet, många var “veteraner” som blivit svartlistade i södra Sverige). Metoden är enkel: en lista på besvärliga arbetare upprättas och sprids i näringslivet, bland politiker och i vissa fall säkerhetstjänster och polis. På så sätt försätts personen i permanent arbetslöshet. Med dagens teknik kan det innefatta hela branscher, samhällen och i vissa fall t.o.m. landsändar som fackligt aktiva kan uteslutas ifrån. Svartlistning innebär alltid en djup ekonomisk och personlig katastrof för den drabbade och det kan ta åratal innan en upprättelse kan ske.

Under andra världskriget användes dessutom dessa listor som underlag för de arbetsläger som skapades i framförallt i Norrland för att spärra in och tysta ned arbetarrörelsen som var extraordinärt stark just där.

Debatten och minnet från denna period av svartlistning avtar där. Trots att arbetare som var fackligt aktiva och i opposition mot t.e.x. Saltsjöbadsavtalet 1938 svartlistades en lång bit in på 50-talet. Då ofta med direkt hjälp från socialdemokrater som långt in på 80-talet fortsatte övervaka främst de som bedömdes vara “kommunister” i sina lokala fackföreningar.

På 60- och 70-talet och i den våg av vilda strejker som skedde, ofta 100 st per år, så genomfördes även svartlistningar, även om målsättningen att eliminera bråkiga arbetare under just denna period  mer och mer blev en säkerhetspolitisk fråga, varav SÄPO och andra polisiära myndigheter påbörjade en ren övervakningspolicy över stora delar av svenska befolkningen. Detta integrerades sedan med Socialdemokraternas egna listor. Vad som började för att hålla koll på “kommunister” på 70-talet har vi sedan dess sett utvecklas över hela samhället, vilket återigen påminner oss om hur modern svartlistning förmodligen ser ut.

Men sedan glömdes svartlistning som metod från arbetsköparnas sida bort i det allmänna minnet. Åtminstone i Sverige. Så är fortfarande fallet.

När vi idag pratar om “svartlistning” så är det i regel kring hur t.ex. miljörörelsen “svartlistar” företag som inte mutat till sig rätt märkning på sina produkter. Svartlistningen som begrepp har gått från att belysa vad det är – en arbetsmarknadsåtgärd mot obekväma arbetare – till ett allmänt synsätt att det handlar om konsumentmakt.

Men bara för den sakens skull har “svartlistning” från företags sida mot “obekväma” knappast försvunnit.

När myten om det “postindustriella” samhället växte fram med en global ekonomi och liberaliseringen av statliga företag i spetsen så innebar det också att arbetsrätten samt de fackliga organisationerna försvagades. Så blev det återigen enklare att sparka arbetare och att svartlista dem. Därför är det nödvändigt att vi idag återigen börjar prata om svartlistningen som metod mot oss när vi tar oss ton.

Detta kan te sig vara ett minimalt problem idag. Det är en åsikt man förstår sig på. Oftast behöver inte företag svartlista arbetare idag. I Sverige. Att sparka dem, eller hålla dem på otrygga anställningar samt ha en försvagad fackföreningsrörelse i ryggen. Eller bara ha en fackförening som mer än gärna hjälper till att kasta ut “bråkstakar” räcker nog långt för att man ska kunna göra sig av med “obekväma”, eller hålla folk på mattan. Vi är bundna till att lyda idag – svartlistning är därför en sista åtgärd som arbetsköpare behöver ta sig till. Precis som att aktiva strejkbrytare är det men sällan behövs sedan legaliseringen av bemanningsföretagen på 90-talet.

Demonstration mot svartlistning och för fackliga rättigheter bland byggnadsarbetare i Storbritannien där svartlistning sedan länge använts och aldrig slutat användas. Speciellt drabbad är byggnadsbranschen.

Men ändå sker det och i samma takt som den fackliga reorganiseringen och anpassningen till de nya spelreglerna (det nyliberala samhället) sker så sker också fler och fler arbetsmarknadskonflikter och vår position stärks som klass – vi står i groparna att börja slå tillbaka.

Det i sin tur har fått arbetsköparna att ta fram de gamla medlen – lockouts, strejkbrytare, svartlistning.  Konflikterna återgår till hur de i huvudsak såg ut under 1900-talet, helt enkelt för att det fortfarande är samma grundkonflikter.

I takt med att svartlistning återkommer så är det en bra idé att vi börjar prata om det igen. Markerar de företag som svartlistar. Får en inblick i det nätverk som existerar i det lokala näringslivet. Vilka känner vilka? Vart träffas de? Är facket inblandat? Hur långt sträcker sig deras nätverk? Vart har företaget andra  avdelningar och underleverantörer? Har företaget kontakter med lokala politiska element? Det är sådant vi måste belysa.

I dagsläget är det främst arbetare som tar på sig “ledarrollen” i vilda strejker och andra stridsåtgärder som det går illa för. Samtidigt har företagen ofta upprättat listor internt och redan i rekryteringsprocessen analyserar de ens “arbetsvillighet”, som det heter. Som om någon är ovillig att arbeta för sig. Dessa listor baserar sig på godtyckliga värden som “rätt mental inställning”. Något som varken kan mätas eller övervakas, utan utgår från mellanchefers och förmäns åsikter. Dessa listor kan med enkelhet göras om till ren svartlistning med ett penndrag  – och allt som oftast används de dessutom som det när folk ska återanställas för att hålla borta “problem”. Vissa får komma tillbaka, vissa inte.  Detta verkställer på sitt sätt en “svartlistning”  samt att reglerna kring LAS förbigås.

Dessutom går dessa register ofta mellan bemanningsföretag och riktiga företag, i den processen gallras folk ut likväl som att vissa kan “punktmarkeras” i flera år trots att de fått fast anställning.

Vi ska veta att de har ögonen på oss och redan har infrastrukturen redo. Vår enda motåtgärd är att upprätta egna listor och övervaka tillbaka.

Det finns många exempel på svartlistning idag. Bland aktiva socialister hittar vi traditionellt ganska många svartlistade personer som i många år fått klara sig på ströjobb och andra inkomstkällor. Andra är förtidspensionärer, andra hittar man bland oseriösa företag i riktiga låglönebranscher, ofta bemanningsföretag, där de hankar sig fram. Många har haft yrken tidigare inom mer “stabila” branscher som inom industrin, byggnadsbranschen eller t.ex. vården. Här kan man delvis tala om en speciell form av svartlistning baserad på   politiska åsikter och detta är ofta inte direkt kopplat till arbetsmarknadskonflikter, utan kan lika gärna skapas med en enkel sökmotor och lokala kontakter med politiker på orten. Historiskt har ofta poliser, fascister och högeraktiva gett sådan information, även om det är mer sällsynt idag. Det är alltså tal om “preventiva åtgärder” framförallt.

Intressant i det här fallet är att SD lyckas göra sådan stor deal och vinna mediautrymme genom att påvisa hur “orättvist” det är när fackföreningar vägrar dem ansvarsposter och kallar det “svartlistning” när det i slutändan handlar om att en fackklubb faktiskt bestämmer sådana saker själv genom sina medlemmar. Hur de når detta mediautrymmet är intressant för oss att veta som i flera år kan ställas utan arbete överhuvudtaget. Hur kan vi få prata om hur vi döms till yrkesförbud för våra åsikter? Hur återskapar vi insikten om att svartlistning fortfarande sker?

Bland “vanliga” arbetare som däremot hamnar på “svarta listan” enbart genom att t.e.x. delta i en facklig stridsåtgärd så fungerar det exakt likadant; en person deltar eller driver fram en debatt om lokala förändringar. Registret används för att noga notera allt som sker, vilket i många fall redan pågått i flera år. Via någon form, lagligt eller olagligt, så gör man sig av med personen genom uppsägning. I vissa fall köps personen ut efter förhandlingar. Är det inom bemanningsbranschen eller oseriösa företag får personen gå på dagen. Efter uppsägning så skickas mail runt mellan olika chefer, snacket går på bastumöten och på andra forum om vad som skett. Om konflikten är stor kan man räkna ut med stortån att det lokala näringslivet kommer bearbeta frågan på t.ex. lokala Almegamöten. Det beror helt på hur den lokala kulturen bland näringslivet ser ut och på vem personen är, om denna är politiskt aktiv, om hur den agerar i facket. Ryktet sprids.

Helt plötsligt står en person utan inkomst, utan trygghet, för att denna gjort något som historiskt bör anses fullt normalt på arbetsmarknaden: ifrågasatt eller deltagit i något fullkomligt lagligt, som en strejk eller förhandling. Det enda som i vissa fall garanterar att personen kan återkomma är en stark fackförening som lokalt kan försvara LAS, något vi mer och mer sällan ser. Det som däremot är nyckellösningen i det hela är sammanhållning, att redan i första skedet vägra tillåta att det sker.


Några exempel:
I ett fall känner jag till en snickare som deltog i en strejk där han tog mycket plats. Det tog flera år att hitta ett yrke igen, som dessutom var betydligt sämre betalt och krävde inga förkunskaper. Dessutom flera mil från den ort där han fortfarande bor. Yrket är i en annan bransch långt under “radarn” från tidigare yrke.

I ett annat fall så framkom det via olika mediekällor att personen var aktiv i facket och varit “ledande” i en konflikt för flera år sedan i sin ungdom. Personen sades på otillräckliga grunder upp och i jakten på arbete framkom det att flera andra fick anställningar på liknande företag än just denne. Det är oklart varför, men man behöver inte heta Einstein för att räkna ut att något skumt sker när denne aldrig fick jobb när personer utan arbetslivserfarenhet och bemanningsanställda fick det.

I ett tredje fall så köptes bemanningsanställda som “gjorde bra ifrån sig” upp av ett företag i byggbranschen. Det var självklart godtyckligt vilka som “gjort bra ifrån sig”, men det var symptomatiskt att en av dem, som organiserat och lett arbetet på plats, också var socialist och den enda “seriöse” som inte fick anställning, utan gick i flera år kvar på bolaget som inhyrd. En annan socialist som var tyst om sina åsikter utåt anställdes direkt i samma veva trots likvärdig arbetsinsats.

Så här fortsätter det i all evighet. Det finns tusentals såna här historier som uppkommer i och med arbetsmarknadskonflikter där vissa “tar sig ton”. Inte minst svartlistas enskilda för att skilja dem från sitt kollektiv – även om hela “golvet” stått enat tillsammans är det någon som måste bära “hundhuvudet”.

Självklart är det inte alltid såhär. Vissa “problematiska” element bland oss erbjuds att bli förmän eller mellanchefer och köps helt enkelt upp. Andra lyckas etablera en lokal facklig kultur, men i och med det sugs upp i en facklig byråkrati och tappar inte bara kontakter med arbetskamrater, utan också får finna sig i att följa lokala förbundets centraliserade beslut. Ändå är det att föredra framför mycket annat. I skräckexempel har t.o.m. skyddsombud som belyst dåliga förhållanden fått stryk och hamnat i konflikter på firmafester för att de vågat “sticka ut hakan”. Allt beror såklart på företagsklimatet och företagens art. Hur benägna de är att följa regler, lagar och lyssna på sina anställda. I takt med avregleringar, nedmonterad arbetsrätt, försvagade fackföreningar och företag som är beredda att gå längre för sin profit kan vi dock räkna med att svartlistning kommer återkomma som taktik.

Organisering mot svartlistning:
Att svartlista fackligt aktiva och radikala arbetare är betydligt vanligare utomlands i Sverige. Därför har arbetare där större erfarenheter om hur man ska agera när man märker att företag har börjat svartlista arbetare.

– På bloggar kan man följa parlamentariskt och fackligt arbete mot svartlistningen där arbetare själva som är drabbade kan uttala sig.
Fackföreningar skriver mycket om fenomenet och håller fackligt anslutna och arbetare ajour på vad som sker, vilka företag det kan gälla och så vidare.
Kampanjer som är tvärfackliga och tvärpolitiska bekämpar svartlistning och kämpar för rätten till arbete.
– Tvärfackliga organisationer skapas med syfte att skapa t.ex. bloggar, kampanjer och påverka inomfackliga krav mot svartlistning t.e.x. “Blacklist support group“. Från dessa samordnas kampen för svartlistade arbetares rättigheter.
Demonstrationer arrangeras mot svartlistning när medvetenheten har blivit tillräckligt stor om att det sker.

Vi kan säkerställa att i takt med att “gamla” stridsmetoder återvänder till arbetsmarknadskonflikterna så kommer också svartlistningen att återkomma. Då är det vår plikt att hjälpa de kamrater som blir drabbade till nytt arbete och vårt egna sociala skyddsnät om så det behövs och att försöka få en inblick i vilka som upprättar dessa svartlistningar så att motåtgärder kan sättas in – och framförallt måste vi belysa när sådana kampformer används av arbetsköparna så att folk i allmänhet får reda på precis hur hårt det går till ute på den “moderna” arbetsmarknaden.

Advertisements
Comments
One Response to “Svartlistning – ett problem vi inte pratar om”
  1. zuzurabi says:

    Jag skriver också mycket om ämnen som bör diskuteras : Ta gärna en titt och diskutera de ämnen med mig : http://zuzurabi.wordpress.com/category/debatt/

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: