Analys: Den gröna politikens bakgrund, utveckling och politiska natur

Det finns några anledningar till varför man bör belysa den ”gröna rörelsen”. Delvis är det en fastställd internationell tendens att ett  parlamentariskt ”grönt block” växer fram på samma sätt som en kulturkonservatism har börjat formats. Delvis så har den ”gröna politiken” överlag fått genomslag i samhället och i synnerhet bland våra eliter. Svenska Miljöpartiet är i skenet av detta till exempel det populäraste partiet hos journalister likväl som att partiet också är som starkast i socialt och ekonomiskt starka områden och storstäder. Det ”gröna blockets” politiska grund är dock svårare att ta på, både historiskt och aktuellt, och bör därför diskuteras och belysas i hela sin bredd. I synnerhet när miljömedvetandet integrerats i hela samhällets hegemoni utan vidare analys om varför och hur. I synnerhet i ljuset av Miljöpartiets kongress i Umeå nyligen där partiet fastslog en mer “självständig” politisk strategi (“En väg mellan vänster och höger”) och gjorde vissa närmanden mot avgrundsliberalismen i Alliansen så är det värt att poängtera några saker som kan vara av intresse likväl som det är värdefullt att belysa hela miljörörelsens spretande politiska natur och filosofi. Värdefullt i sammanhanget är även att notera utspel från Miljöpartiets ideologiska topp, såsom Birger Schlaug, när han lyfter fram artiklar som “Historisk sett har Miljön varit en högerfråga”.

Miljörörelsens filosofiska och politiska bakgrund fram till 1969:
Miljörörelsen kan och bör delas upp i två historiska perioder. Före 1969 och efter 1969.  Detta sagt så delar dessa två historiska perioder i miljörörelsen vissa gemensamma nämnare, inte minst filosofiskt med varandra.

Industrialismen är det moderna samhällets “Big Bang” och få tekniska revolutioner har påverkat människan politiskt och socialt på samma sätt. Den tidigare feodala aristokratin tog sin sista suck i takt med handelsmännens övertagande och den moderna kapitalismens formation. Massiva folkomflyttningar skedde från land till stad och hela samhällets infrastruktur slog om från bondesamhälle till det modena proletariatets industrisamhälle. När arbetarklassen protesterade mot industrialismens sociala konsekvenser genom strejker, demonstrationer och i ett begynnande klasskrig som skulle formera arbetarrörelsens i slutet av 1800-talet så skedde även ett angrepp ovanifrån mot det nya samhället . En längtan tillbaka till aristokratins feodala leverne, slottens majestätiska harmoni och naturens ordning spred sig bland Europas kapitalister som äcklades över det industrisamhälle de konstruerat.


Med romantikens ideal i åtanke och med nationalismens esoteriska karaktär så vände sig det styrande skiktet emot den kalla, beräknande, skitiga kapitalismen som födde deras rikedomar. Kapitalismen innebar inte bara att en pöbelmässig massmänniska skapats, proletären, utan även att mänsklighetens själva andlighet – den naturliga hierarkin – hotades av rationalitet, förnuft, politik, demokrati, kollektivism och ideologi i svallvågorna av industrialismens politiska effekter.

Där en stark kyrka tidigare kunnat nedkämpa eller vända den enskilde bonden och plebejen mot sitt inre för att slippa dras med den hårda realiteten i medeltidens och renässansens Europa (“Du är fri i din ande!”) så vände sig den nya härskarklassen mot naturen, rasen, ordningen i skuggan av de smutsiga fabrikerna där den moderna arbetarklassen formerades. Den traditionella kyrkans förfall som maktinstitution öppnade nya esoteriska dörrar och skapade även ett vakuum för andlig makt som måste fyllas igen – varav de första rörelserna som vänder sig till naturen – och dess ordning som samhällelig förebild – framträder.

Det var den logiska kritiken och utvecklingen i en tid när kyrkan börjat tappat sin maktställning. Darwinismen hade slagit igenom och den moderna storstaden och fabrikerna tagit form.  I slutet av 1800-talet uppträder därför de första moderna filosoferna som vänder sig från västerländska kyrkorna och mer mot österländska religiösa filosofier för inspiration, det blev en jakt på en andlig och naturlig och biologisk ordning som påverkade en hel generation filosofer och även tog fram den ariska världsåskådningen som spred sig som en revolutionerande “inåtvändning till naturen” bland Europas överklass, vilket gjorde avtryck i den samtida rasbiologin och jakten på alltings biologiska kontext – “den naturliga ordningen” och den starkes rätt främst genom utvecklingen av den sociala darwinismen.  Centralt i den ariska världåskådningen är åsikten att de germanska folkslagen och de vita européerna härstammar från det indoeuropeiska folkslaget arierna, vars religiösa, hierarkiska kastsamhälle ses som en förebild – men inte minst myten om deras samklang och integration bland djur och natur – den biologiska ordningen. Österländsk filosofi, religion och samhällssystem blir en stor inspirationskälla i den dåtida samhällskritiken från högern. En annan tidstypisk effekt av denna konservativa och andliga strävan är t.ex. hur naturforskare, vetenskapsmän och zoologer dras mot det ramverk som skulle sedermera kallas traditionalismen. Här kan bland annat svensken Sven Hedin inräknas som reaktionär arketyp.

Romantik, nationalism, darwinism, individualism, traditionalism och österländska teorier om den biologiska ordningen som hittas i hinduismen är alltså grunderna till den första miljörörelsen som formeras i den konservativa överklassens drömmar om att dela den tidigare aristokratins levnadssätt och ordning – en vision fri från klasskamp och kapitalismens realiteter och utveckling.  Vid 1920-talets början skulle dessa strömningar påverka politiken och konservatismen i den grad att fascismen och i synnerhet nationalsocialismen  tog stora intryck från dessa filosofer som bland annat  Savitri Devi, Julius Evola och Carl Jung när det gäller världsåskådning och dåtida progressiva miljöpolitiska ställningstaganden och djurskydd – inte minst vidareutvecklades också den civilisationskritik och människans nedvärderande som är central även i miljöpolitiken idag och har rötterna i Rosseau. Naturen och ekosystemet samspel och hierarkiska ordning påverkar också filosofiskt det samhälleliga. Den hierarkiska ordningen och pacifismen (dialektikens och klasskampens nedkämpande) blir förgrundsinspiration till korporativismen som först uppträder i fascismen men även påverkar socialdemokratin under 1900-talet.  

Det är även från denna period vi ser saker som naturism formeras som en kritik mot “massmänniskan” och därför hyllar de ariska, naturliga och sunda idealen i sin biologiska ekosystematiska kontext. Det är även från denna period vi ser myterna om blod och jord tränga sig in i en tidigare väldigt religiös bondeklass som i ett tidigt stadium blir den första folkliga förankringen för ett mer miljömedvetet synsätt. Symptomatiskt är till exempel Bondeförbundets (Centerpartiets) historiska roll som naturvänner, likväl som sympatierna med nazismen, “det biologiska synsättet” och nedkämpandet av klasskampen. Inspirerade av närmandet med österländska tänkare och kultur så uppträder för första gången även vegetarianismen som mode i de naturliga sundhetsideal som överklassen närmat sig. Symptomatiskt för denna period av “inåtvändning”, mysticism och förnekande av det rationella och förnuftiga så framträder även antroposofin som en kritik mot det framväxande “onaturliga” kapitalistiska samhället. Inte minst företrätt av Rudolf Steiner som själv bland annat var rasbiolog, naturforskare och grundare av Waldorfpedagogiken. Naturskyddsföreningar etableras även över hela Europa och får från början ett starkt stöd bland överklasen.

Som vi kommer märka, och ni som är något belästa redan sett, så är det alltså under denna period de filosofiska grunderna för den moderna miljörörelsen formeras.Vi ser hur den naturliga ordningen förblir den konservativa överklassens stridsrop fram tills välfärdsstatens framträdande.

Läsvärd litteratur om denna period i miljömedvetandets historia är framförallt Göran Dahls “Radikalare än Hitler?”  

Miljörörelsens återkomst
Bilden ovan är från Skarpnäcksfältet 1972. På många sätt är det den moderna starten i Sverige för miljörörelsen eller alternativrörelsen som den kom att kallas. Främst manifesterad i subkulturella hippierörelsen som sedermera kom att utgöra grunden för new age-rörelsen. Men före vi diskuterar relevansen av hippierörelsen som bärare av i grunden konservativa ideal är det lämpligt att ta sig en titt vad som hände mellan 1945 och 1965.

Välfärdsstatens vinst
Efter andra världskriget och den europeiska fascismens förlust i geopolitisk mening så marginaliserades de österländska filosofierna, oförnuftet och det biologiska synsättet. Världen befann sig istället i en ny upplysningstid som dominerades av två materiella åskådningar: kapitalism och kommunism. Genom kapitalismens inneboende motsättningar och klasskamp så drevs ett välfärdssamhälle fram på socialdemokratisk grund med en stark arbetarrörelse som påtryckare och garant för reformer. Bostäder, pensioner, a-kassa, semester, 8-timmars arbetsdag drevs igenom med kraft. Arbetarklassen fick det bättre i striderna som fördes och med Sovjetunionen som hot så trycktes kapitalistiska företagsägare och politiker till en keynesianistisk ekonomisk politik.

Liberalismen var på reträtt, konservatismen som politisk kraft var för evigt slagen i spillror och reformer möjliggjorde bland annat kvinnors och minoritetsgruppers rättigheter samtidigt som gamla imperium gick under och avkoloniserades och nya trädde fram. Men i skuggan av framgångarna och den stora materiella revolution som skedde så existerade det även ett hot om kärnvapenkrig och väpnade konflikter mellan “kommunistiska” och kapitalistiska stater. Redan 1945 satte sig högerns filosofer ned runtomkring i världen och påbörjade arbetet mot detta tillstånd i en kamp för att återvinna mandatet över politiken – kompromissen – som nu arbetarrörelsens kämpat sig till. I Schweiz arbetade Friedrich Von Hayek och framträdande företagsledare och ekonomer fram grunderna för nyliberalismen som Milton Friedman senare skulle förvalta och blev därför en spjutspets i den ekonomiska kampen. I Aspen upprättades en internationell antikommunistisk liga med kapitalister som släkten Rockefeller och höga amerikaner i spetsen som skulle spela en central roll fram till 1989 genom att dra fram riktlinjer för kulturell och militär kamp mot kommunismen som gjort ett kraftigt avtryck i amerikansk utrikespolitik, CIA-operationer och transformationen från det konservativa till liberala USA. Samtidigt i “det tredje Rom”, Sovjetunionen, så övergavs kommunismens internationalistiska politik för nationalism och imperialism – framförallt så fallerar det socialistiska projektet på sin grundförutsättning, Sovjetunionen har förblivit en kapitalistisk stat. Fram till 1969 hölls denna kontext intakt genom kalla kriget, men 1969 sprack ytan och konflikterna kom till ytan – ett klimax nådde och den industriella välfärdssamhället första kris och sönderfall påbörjades i den internationella klasskamp som uppstod.

Kapitalet slår tillbaka i skuggan av studentprotesterna
Det internationella upproret 1969 markeras framförallt av att klassmedvetandet når sitt klimax. Gruvarbetare i Sverige ser kopplingar mellan kriget i Vietnam, socialdemokratins misslyckande och välfärdsstatens kompromiss med högre arbetstakt, ackordlöner och internationalisering av kapitalet. Samtidigt är drygt en tredjedel av världens stater uttalat socialistiska. I Västeuropa har en ny vänster rest barrikader och även i maktens korridorer talas det om ekonomisk demokrati och att socialismen stod för dörren. Framförallt markerar 1969 framväxten av ett större mellanskikt som i ett första skede solidariserar sig med den kämpande arbetarklassen. Det går så långt att även bland maktens och elitens män så gapar högljudda döttrar som Abby Rockfeller om Kommunistiska manifestet på middagarna i världens dåtida mäktigaste familj. Denna nya medelklass, skapad av arbetarrörelsen vinster för en folkligare utbildning och den samtida ekonomiska möjligheten till klassresa kommer dock vara en parentes i den socialistiska rörelsens historia och snart utgöra grunden både för hippie- och yuppierörelserna.

Överklassen skräms dock i grunden. Den antikommunistiska strategin från 50-talet har uppenbarligen misslyckats. Fronten hemma hotas av arbetarbarrikader och sociala reformer. Strategin ändras från ett militärt nedkämpande av kommunismen till en kamp om i synnerhet ungdomens och den nya medelklassens hearts and minds – hegemonin. Detta gällde inte bara på slagfältet i Vietnam, utan i lika stor utsträckning universitetsstudenterna i Paris och de internationella fredsdemonstrationerna.

Det är i denna förändring som ledande nyliberala tankesmedjor börjar vända sig till den nya ungdomen med ett budskap om andlighet, hitta-dig-själv, individualism och kritik mot det kollektiva välfärdssamhället, dess “gråa tråkiga vardag” med saker som kollektivavtal, klasskillnader och materialism. I skuggan av studentupproret sker en intellektuell intervention från bland annat amerikanska CIA som febrilt sätter igång att sponsra spiritualistiska rörelser, “kontroversiell” modern  konst och alla rörelser som vände sig till individens, inte klassens, frihetsbegär. Detta innefattar även löst sammansatta anti-auktoritära nätverk i anarkismens påbörjade återkomst.  Det mest kända exemplet här är stödet till i synnerhet postmodernismens olika former av  civilisationskritik, avpolitiserade, individualistiska och cyniska budskap som dödförklarade välfärdsstatens strukturer, historia och normer. Kulturellt dominerar dessa inriktningar från 70-talet  kulturlivet i stor utsträckning fortfarande.

Även om studentrörelserna till en början skrämmer den konservativa borgerligheten så förstår högerns tankesmedjor snabbt att rörelserna är relativt ofarliga. Så länge ekonomin inte hotas och arbetarklassen i stort känner sig främmande för stora delar av de politiska budskapen  kan och kommer rörelserna pacifiseras och i dialektiken med den borgerliga demokratin göras ofarliga med ett antal mindre sociala reformer. Dessa reformer sker med de slitningar som tillhör samhällelig dialektik, i detta fall under perioden 1969-1975 och en absolut majoritet av studentrörelserna går in i 80-talet helt integrerade i en ny, “mer modern”, borgerlig demokrati och med tiden skulle de politiska frågorna bli marknadsanpassade och kommersiella och införlivas i det borgerliga statens hegemoni och i många fall även kulturella, akademiska och politiska elit.  Här skapades också den moderna “vänsterns” paradoxer gentemot stat, överklass och elit likväl som de många perspektiv och synsätt som sätter klassmedvetande som sekundärt.

Denna process har fortsatt sedan dess mot rörelser som enbart haft det s.k. samhällskritiska och normkritiska synsättet. Ett av många exempel är till exempel HBT-rörelsens transformation från normkritik till en samtida kommersiella livsstil med arketypisk konsumtionssyfte. Konservatismen fick retirera, men kapitalet och överklassen består helt enkelt. Det är alltså här den moderna socialliberalismen formas och har sedan dess fortsatt draperat sig i “radikala” färger om än oftast i realiteten helt politiskt ofarliga och en del av samhällets övriga utveckling t.ex. den liberala feminismens mandat över kvinnorörelsen.

Parallellt med protesterna mot kriget i Vietnam och de internationella arbetarrevolterna växer även den moderna miljörörelserna fram med liknande beteendemönster som studentrevolterna. Framförallt är det hotet om kärnvapenkrig, katastroferna i kärnkraftverken och den allt mer växande problematiken med miljöavfall, kemiska katastrofer och avverkningen av regnskogen. Det var inte tankesmedjorna med skrämda kapitalister som skapade rörelsen, men de förstod redan från första början hur man skulle kunna utnyttja den i den antikommunistiska kampen framöver. Under det kritiska 70-talets politiska strider så blir den nya alternativrörelserna de facto nyliberalernas effektivaste vapen mot kommunismen och klassmedvetandet fram tills de når reella maktpositioner i Reagans och Thatchers regeringar under 80-talet.

Verktygen heter individualism, esoterism, civilisationskritik, norm-/samhällskritik, och pacifism. Detta skulle samverka i stort till de nya “frihetsideal” som växer fram och förbereder marken för nyliberalismens nödvändiga “frihetskontext” och till sin hjälp hade de nu ställt upp en stor del av samhällets kommande administratörer, den medvetna medelklassens ungdomar.

Åter i Skarpnäck 1972 och miljörörelsernas breda genomslag
FN, påtryckta av det tidigare nämnda Aspeninstitutet och de nya miljörörelserna, håller 1972 det första internationella miljömötet i Stockholm. På Skarpnäckfältet samlas floran av dåtida svensk vänster (med undantag för tydliga kommunistiska grupperingar) och den så kallade alternativrörelsen. Men till mötet har det även kommit ett 50-tal amerikanska hippies som framförallt kommer att representeras och kommas ihåg för sin gemenskap Hog FarmPriset på hasch är halverat med tanke på tillgången av det, Hog Farm bär indiankläder och bärs bort av polis från Sergels Torg när de ska meditera mot krig. Politiska möten stormas av hippies som med slogan som “Action! Not Politics!” protesterar mot de “stela” socialistiska organisationerna som vill protestera mot kriget i Vietnam. CIA-agenter ställer sig bland demonstranter med “Save The Whales” plakat för att stärka intrycket av en opolitisk miljöinriktad rörelse. De som leder hippiegänget kom att göra ett markant intryck på hela den moderna miljörörelsen. Den ene heter Maurice Strong och är en av Aspeninstititutets bästa och utbildade operatörer för ett politiskt och ekonomiskt mandatskifte och är länken mellan den “illegala” miljörörelsen och de statliga och globala aktörerna som kom att ta över miljörörelsens finansiering. Den andre heter Steward Brand och är utan tvekan hippierörelsens grand old man, om inte själva skaparen av rörelsen i sig. Båda har sedan 50-talet blivit tränade av CIA:s antikommunistiska utbildningsenhet.

Mötet 1972 kom att markera dessa exempel att en borgerlighet som först skrämts av hippierörelsens framfart och kritik mot normer för att sedan  accepterat rörelsen och sedan 70-talets början tagit mandatet över den som en motpol mot de socialistiska organisationerna och införlivat hippierörelsens synsätt om t.ex. droger, konst och pop i stora delar av det borgerliga och kapitalistiska kulturlivet. I en handvändning lämnade medelklassen “den förlegade” (snarare för mellanskikten politiskt ointressanta) klassmedvetenheten för den senaste trenden: miljömedvetenheten.

Slagfältet började vända för ett tillbakatryckt kapital som disciplinerats av efterkrigssamhällets ekonomiska realiteter. När det närmar sig 80-talet ska det visa sig att den nya miljörörelsen lyckats suga ur kraften ur klassrörelserna och istället för att diskutera det globala kapitalets nästa steg i utvecklingen stod regnskogen i Amazonas och kärnkraftsolyckan i Harrisburg i blickfånget. De delar av upproret 1969 som förblev ofarliga och integrerades i samhällets “demokratiska samtal” fick å sin sida tolkningsföreträdet över “vänstern” i väst, ett mandat som blev cementerat efter Sovjetunionens fall 1991. I skuggan slogs tusentals arbetaruppror ned. Det är symptomatiskt att man idag pratar om Sovjetunionens nedslag mot arbetarupproren i  Tjeckoslovakien, Polen och Ungern – men inte vad som skedde mot arbetaruppror i “demokratiska” länder och varför de misslyckas i mitten av 70-talet och hur detta samverkar i takt med saker som att kultur ersätter politik i den offentliga debatten och hur klassamhället börjar ifrågasättas av alternativrörelserna och den nya medelklassen som ersätter samhällsförändringar med självförverkligande. På samma sätt upplyfts ideal som lyfter individens livsstil och subkultur, vilket på sikt ersätter klassidentiteten

Symptomatiskt slutade Abby Rockefeller citera Karl Marx i början av 70-talet, blev radikalfeminist och började odla på en ekologisk gård. Hippierörelsen överlag blev grunden för nästa kapitel i den modena miljörörelsen med new age och efterlämnade ett kulturellt avtryck genom hela den västerländska popkulturen genom musik, mode, politik, kultur och livsstil. 

Mikael Nyberg skriver mer utförligt om tiden 1945-1975 och hur miljörörelsen finansierades av kapitalintressen och användes i kampen mot kommunismen och som en motpol mot välfärdsstatens filosofiska ramverk i boken Kapitalet.se under sin första del “Det mondända Oförnuftet”. Boken rekommenderas starkt för att öka förståelsen hur perioden 1969 påverkat inte bara miljödebatten utan även “vänstern” i stort.

Hippierörelsens esoteriska likheter med “den gamla skolan”
Innan vi går vidare till 80 talet så kan de vara värt att göra en liten lista med hippierörelsens grunder samt likheter och skillnader med miljörörelserna i början av 1900-talet. Värt att notera är att dessa strömningar sedan dess varit kulturellt dominerande i västerländsk kultur.

Liknelser:

  • Individualistisk handlingskraft ersätter kollektivistiska strävanden. Subjektet blir individens självförverkligande vars teoretiska bas främst hittas hos Jungerianska psykologiska skolan.
  • En längtan till andlighet bort från materialistiska synsätt, hedniska ritualer ser sin återkomst och olika religiösa sekter får ett starkt uppsving.
  • En kritik mot naturvetenskapen etableras och miljörörelsen närmar sig pseudovetenskapen och metafysiken.
  • Inspiration och teologiska kopplingar med österländska religioner, på 70-talet växer sig den västerländska buddhismen stark.
  • “Den gröna vågen” på 70-talet  startar en flykt från storstäderna ut till naturen och dess ordning.
  • Naturismen blir en politisk, sedermera livstilistik, trend i den moderna nudismen.
  • En strävan efter en “naturlig ordning” och evig fred i form av pacifismen, vilket motsätter sig till exempel marxismens konfliktperspektiv och historiematerialistiska dialektik.
  • Mänskliga strävanden och intressen underordnas av en absolut, i hippierörelsen mest markant som Moder jord (Tellus), i den tidigare traditionalistiska strömningen den biologiska ordningen.
  • Ett biocentriskt synsätt.
  • En organisk syn på samhället som präglas av en vision av samarbete, hierarki och gemenskap. I den tidigare strömningarna skulle detta uppnås genom att med makt krossa klasskampen, i det sistnämnda via hegemoniska medel.
  • En civilisationskritik mot “9-till-5-samhället” och ett avståndstagande från “massmänniskan”. Jämför med tidigare avsky för proletärens uppkomst.
  • Primitivismens moderna uppkomst hyllar traditionalismens värdegrunder in absurdum och är den radikalaste formen av miljöradikalism. Liknande åsikter och strömningar återfanns bland annat hos Heinrich Himmler i Tredje riket.
  • Moderna miljörörelsens uppkomst markerar även återkomsten av djurrättsfrågorna och djurens likställande (eller överordnad) över människorna.
  • Den moderna miljörörelsens framkomst återlanserar och sprider även idéerna om vegetarisk och veganska livsstilar.
  • Postmodernismen och surrealismen hånar på samma sätt som konservatismen och delar av idealismen det filosofiska ramverk av förnuft, logik, modernism, realism, politik och naturvetenskap som utgör välfärdsstatens grunder. Synen på historia som linjär och dialektisk avskaffas för att ersättas med en traditionalistisk cirkulär form och postmodernismen utropar den politiska historiens och de stora berättelsernas slut. Civilisationskritiken är i grunden den centrala ledstjärnan.
  • Symptomatiskt med en cirkulär historietradition så är tron på en apokalyps central i den moderna miljörörelsen, först illustrerad som ett kärnvapenkrig, sedermera mer diffust som den/de ekologiska katastrofen/erna. Sammanslaget med andra centrala delar kan man finna vissa likheter med survivaliströrelsen.
  • En idealistisk kritik mot kapitalismen, framförallt riktad mot dess ekologiska biverkningar. Kritiken är dock inomkapitalistisk och berör inte den ekonomiska ordningen som produktionssätt eller politisk hegemoni. Kritiken mot kapitalismen är därför fullständigt verkningslös, men får folkligt gehör för sin förenklade analys. Båda rörelserna är i grunden sponsrade av kapitalintressen.
  • En bristande tro på politiken, vilket i hippierörelsens fall skulle öppna för marknadens krafter.
  • Ett avståndstagande från samhällets institutioner och normer.
  • En identifikation med antroposofin och ett uppsving för privata skolor med Waldorfpedagogik med mera.
Självklart har dock upproret 1969 och den kapitalistiska utvecklingen pekat ut relevanta skillnader som är värda att notera:
  • Det tidigare ekonomiska synsättet med korporatismen utvecklas till korporativismen, vars autonoma självstyrande företag lämpar sig bättre för en liberal ekonomi.
  • Det tidigare ekologiska synsättet kretsade kring idéerna om nationalismen. Den moderna miljörörelsen har dock anpassat sig till en global ekonomi och är de första, jämte multinationella företag, att anta en kosmopolitisk världssyn.
  • Rasbiologin avskaffas och ersätts istället om tanken om den “mänskliga rasen”. Dock behålls en etnisk dimension som romantiserar primitiva folkslags ritualer och närhet till naturen.
  • Den moderna pacifismen tar avstånd från våld som metod, vilket den tidigare ansåg var medlet för att införa naturens ordning. Istället förlitar sig den moderna miljörörelsen på hegemonisk kamp och att bygga ett alternativ mellan “höger och vänster” via parlamentarisk och utomparlamentarisk kamp.
  • Romantiken ser en återkomst i hippierörelsens kärleksbudskap. Produktionsordningen har dock förändrats bort från den tidigare hyllade kärnfamiljens kärleksfilosofi och ersatts av en individualistisk fri sexualitet 
  • De tidigare sundhetsidealen förkastas i ett inledande skede i den moderna miljö- och alternativrörelsen. Senare skulle dock detta återkomma som i princip världsreligion i västerländska länder efter en kortare tids samtidsnihilism i slutet av 60-talet. Framförallt inspirerat av österländska traditioner om dieter, yoga, feng shui, meditation med mera.
  • Drogliberalismen är ytterligare en markant skillnad från den tidigare esoteriska miljörörelsen. Kuriöst kan man dock lägga märke till att den konservative och reaktionäre Ernst Jünger, dåtida renässansman i 20-talets konservativa Europa dyker upp i drogliberalismens inledande skede i och med sin esoteriska berättelse i Pyskonauterna om hur han tog LSD tillsammans med en av hippierörelsens förgrundsgestalter. Drogliberalismen måste också sättas in en samtida antikommunistisk kontext, då flera olika uppror under 70-talet sägs ha krossats av drogliberalismens intrång. Mest kända exemplet torde vara Black Panthers öde, vilka efter introduktionen av crack i fattiga svarta bostadsområden splittrades upp i de rivaliserande gängen Bloods och Crips. Därför är det inte helt orealistiskt att hippierörelsens drogliberalism redan från början var ett verktyg för passivisering, splittring och i slutändan eliminering av politiska uttryck. Efter hippierörelsens ställningstagande för droger och starka kulturella avtryck i populärkulturen så har nästan samtliga samtida subkulturer och kulturella avtryck varit drogliberala. I dag är det ett undantag med en ungdomskultur som tar avstånd från droger.
  • Klassmässigt lämnar miljörörelsen överklassen och får en stark bas i den nya medelklass som uppstått. Samtidigt får miljörörelsen sitt bredaste genomslag offentligt och tar sig in i det offentliga samtalet för första gången sedan fasciststaternas undergång.
  • Administreringen av miljöstaten skiftar från ett auktoritärt styre till den borgerliga demokratins apparatur.
  • Grundfundamentet i miljörörelsen skiftas från en konservativ värdegrund till en liberal,  baserad på de “frihetsideal” som skapats i de sociala reformer som skett.  Denna förändring måste ses i ljuset av i princip en kulturell revolution genom hela samhället. Kapitalismen är dock fullständigt oförändrad och har integrerat denna revolution i sin egen utveckling och kommer inom kort marknadsanpassa alla “revolutionära” uttryck och använda dessa “frihetsideal” i formationen av den nyliberala människan.
Alla dessa saker kom att påverka 2000-talets människa enormt och på olika sätt  i sina värderingar genom miljömedvetandet genomslag.

Miljörörelserna blir legitima och det moderna samhället formeras på 80-talet
1980-talet kom att markera kapitalismens vinst och de sista stora striderna för den marxistiska rörelsen som världspolitisk och geopolitisk kraft. I slutändan skulle segern gå till nyliberalismen som med kombinationen av våld och hegemonikamp som medel krossade den internationella arbetarrörelsen och de folkliga upproren. Ur striden träder delvis den globaliserade ekonomin och den avreglerade nyliberala staten fram som politiska förebilder. Konservatismen som grundfundament för västvärldens höger slås även den åt sidan efter de förändringar kapitalismen genomgått som svar på den drygt 45-åriga striden mot en socialistisk hotbild. Den skulle återkomma först igen på 2000-talet med nationalismens och religionens återkomst. I takt med de sista hårda klasstriderna på åtminstone 20 år framöver så växer dock logiskt protesterna mot kärnkraft.

Under 80- och 90-talen genomgår miljörörelsen förändringar som är värda att poängtera, även om man bara på ytan främst noterar en fortsatt protestkultur mot kärnvapenhotet och den tilltagande medvetenheten om ozonlagret, fabriksutsläpp och växthuseffekten. Framförallt handlar det om rörelsens integration i de internationella samfunden. Efter 1980-talet är det få, om ens några, miljöaktörer som är oberoende från finansiering direkt från näringslivet eller andra internationella ekonomiska aktörer. Förenta Nationerna lyfter fram organisationer som Världsnaturfonden och miljöpolitiken får sitt internationella genombrott. Samtidigt integreras miljöpolitiken i parlamenten. I Sverige bildas symptomatiskt Miljöpartiet 1981 som en av de första “gröna partierna” i Europa efter  “Die Grünen” i Tyskland. Miljökampen är dock framförallt fortfarande utomparlamentarisk och enfrågemässiga med aktionsinriktade ledstjärnor som Greenpeace och aktionerna mot valjakt

Politiskt formas dock den moderna gröna politiken på allvar 1984 när de fyra grundpelarna tas fram som ett strategiskt dokument för de dåtida gröna småpartier som vuxit i svallvågorna efter de folkliga protesterna och den gröna politikens genomslag. Intressant i kontexten är just att det är skillnaderna mot miljörörelsen i början av 1900-talet som lyfts fram som dessa pelare.  Om inte nämnt som en grundpelare kommer den gröna rörelsenäven  anta fri invandring som ett tillägg under 90-talets globalisering. De fyra grundpelarna är baserade helt och hållet på de värderingar som hippierörelsen tidigare fört fram och kan kallas socialliberalt till sin ideologiska nisch, baserat på de frihetsideal som skapades i slutet av 60-talet. Med en vänsterpolitik under stark ideologisk förändring efter 1969 års händelser och sedermera realsocialismens fall, så blir miljöpartierna löst sammankopplade och identifieras som “vänsterpartier”  fram till slutet av 90-talet, då det “gröna blocket” börjar anta en egen politisk form och öppet närmar sig nyliberalismen.

Klassmässigt så lämnar de största delarna av den europeiska arbetarklassen den gröna politiken redan under 70-talet när de ser hur de folkliga rörelserna helt lämnar klassperspektivet. Vid 80-talets mitt kan man tala om att ideologin och idéproduktionen helt är i händerna på den självutnämnda medvetna medelklassen och trots försök från den gröna rörelsen att närma sig klassiska miljöpolitiska intresseområden bland bönder och ute i glesbygden så är framgångarna temporära och bara bundna till lokala kampanjer mot bl.a. avverkningen av urskog och  dammbyggen i Norrlands älvar. Bönderna å sin sida  bibehåller sin lojalitet med Centerpartiet till mitten av 2000-talet och i glesbygden dominerar fortfarande resterna av socialdemokratin. Intressant att notera här är att Centerpartiet är det av riksdagens partier som i sin politiska reorganisering inför 2000-talet anpassar sig mest mot Miljöpartiets politik. Vid sidan av nyliberalismens tydliga genomslag i partiet tar det gamla bondepartiet även tydlig ställning i socialliberala frågor som tidigare varit stridsfrågor för Miljöpartiet. Här kan nämnas bland annat drogliberalism och laglig prostitutionÄven inom Folkpartiet och Vänsterpartiet skapas tydliga falanger som är starkt påverkade av Miljöpartiets socialliberala agenda och blir snart drivande i sina partier. Symptomatisk med denna utveckling närmar sig Miljöpartiet den ekonomiska liberalismen i detta utbyte av idéer som vi även kan notera idag.

Klassmässigt får Miljöpartiet främst sina röster från storstadsområden med studenter, högutbildade och höginkomsttagare – undantaget är vissa mindre orter med starka partiföreningar. Miljöpartiet cementeras därför som ett av Sveriges första medelklasspartier. Valkårsliknande paralleller kan bland annat göras till Feministiskt Initiativ och Piratpartiet som symptomatiskt har störst stöd i universitetsstäder som Uppsala, Umeå och Lund.

Miljörörelsen är dock framförallt en utomparlamentarisk rörelse genom 80- och 90-talet. Lobbyismen är betydligt viktigare än eventuella parlamentariska vinster. På 90-talet får miljömedvetenheten sin “big bang” genom introduktionen av miljömärkningar, offentliga diskussioner och framförallt att nå ett brett politiskt genomslag genom hela den politiska skalan. Detta markeras tydligast med uppkomsten av de moderna miljölagarna och ansträngningarna att etablera ett koordinerat arbete mot bland annat koldioxidutsläpp.

De enda som envetet inte antar någon form av miljöpolitiskt program är den klassiska högern som först närmar sig miljöpolitiken sedan den ytterligare integrerats i världsekonomins offentliga institut och toppmöten och på så sätt underställt sig kapitalets spelregler – den s.k. “gröna kapitalismen” formeras. Vid mitten av 90-talet kan man säga att så skett och då avtar också de folkliga rörelserna till förmån för parlamentarisk debatt och toppmötesbeslut.  Kyotoprotokollet antas 1997 och i och med det så är miljöpolitiken helt integrerad efter den internationella kapitalismens veto. De folkliga rörelserna skulle hädanefter enbart dyka upp som kraftiga reaktioner på aktuella katastrofer samtidigt som miljörörelsens utomparlamentariska gren sin tappat kraft under 90-talet  börjar radikaliseras och bland annat ta sig terroristiska uttryck som är intressanta att studera framöver.

Miljömedvetandet blir en religion på 2000-talet

Den gröna politiken utropas till framtidens politik i början  2000-talet och genomsyrar nu hela samhällsklimatet i de västerländska länderna.  Samtidigt har den tidigare idealistiska kritiken av kapitalismen avstannat i takt med integrationen i det globaliserade marknadsekonomiska samhället och dess eliter, vilket gynnar folkliga och utomparlamentariska rörelser som baserar sitt arbete i miljörörelsens interndebatter. Dessa uppträder dock sporadiskt och försvinner symptomatiskt efter löften och reformer inom den gröna parlamentarismen.

Miljömedvetandet som norm är dock etablerad och Sverige med andra länder går i bräschen för denna utveckling. 2010 börjar återigen diskussionerna om att lägga ned kärnkraften, vilket blir ett projekt flera länder diskuterar. Samtidigt fortsätter miljöförstöringen obehindrat och hela miljöproblematiken har fullständigt individualiserats till en fråga om konsumentmakt och enskilda vald baserad på människans fria vilja.

Miljörörelsens debattklimat stagnerar även något som ett symptom på dess integration i den rådande samhällsordningen. Vissa tabun upprättas som man i den allmänna debatten inte får ifrågasätta: som att det är människan som driver fram de globala temperaturökningarna. Miljörörelsen antar en dogmatisk form i takt med “det gröna blockets” framväxt och i allmänhet ses man som “reaktionär” om man kritiserar miljörörelsens arbete, historia och politiska innehåll, då dess politik sträcker sig över hela den klassiska politiska skalan och påverkar hela samhällsklimatet genom en lyckad reformistisk hegemonikamp i 40 år som sträcker sig långt utanför politikens ramar.

Man kan därför hävda idag att miljömedvetandet, ironisk nog, efterliknar masskonsumtionens oinskränkta maktposition som moralisk och etisk  livsstil och riktlinje. En modern religion med tydliga symboler, dogmer, åsikter och rättesnören prackas på den enskilda individen istället för att gräva djupare i problematiken kring varför och hur och att rikta analysmodellen mot kapitalismens produktionsförhållanden. Istället är miljömedvetande löst baserat på myter som sprids i den offentliga diskussionen och som vid granskning ofta inte ens kan påvisas det minsta progressivt för en vettig miljöpolitik. Slagord som “en hållbar utveckling” är sådana argument idag som politiker kastar ur sig väl vetande att deras bakomliggande politiska eller ekonomiska målsättningar sällan ifrågasätts med sådan paketering. På samma sätt som religionen utlovade bot och bättring för hela mänskligheten, så ropar nu en enad miljöpolitisk front för bokstavligen guld och gröna skogar så länge man inte ifrågasätter hur den formeras och vilka som får betala priset för det.

 Samtidigt ställs miljörörelsens idag inför sitt största Moment 22, nämligen att den har fått en reell maktposition i samhället som gott kan liknas med det tidigare religiösa inflytandet. Ändå har miljörörelsen misslyckats fundamentalt då den i sin integration med härskarklassen accepterat faktumet och förutsättningarna för fortsatt nihilistisk tillväxtpolitik och utarmning av jordens resurser, vilket bland annat avspeglar sig i faktumet att miljöförstöringen fortsätter. På kort sikt kommer detta stärka “gröna blockets” politik avsevärt. Ingenting tyder idag på något bättre allmäntillstånd för jordens många miljöproblem, men så länge den ekonomiska liberalismen får lägga ut riktlinjerna kommer ekonomisk tillväxt och produktionsordningen prioriteras före, och gärna i den gröna förpackning vi ser idag appliceras överallt omkring oss.

Denna utveckling har dock lett oss till moderna gröna radikalismens trakter. De som med våld, direkt aktion och radikal politisk filosofi vill införa ett ekologiskt hållbart samhälle och som ser den moderna miljömedveten som långsam och ineffektiv. De är värda att studera för flera olika anledningar, inte minst för att cirkeln sluts på vissa håll med 30-talets  tänkare.

De utomparlamentariska rörelserna  

Det första man bör notera när man pratar om de utomparlamentariska gröna rörelserna är att huvuddelen är baserade på icke-våld och agerar framförallt som en stödtrupp och politisk opinionsbildare för de parlamentariska partierna. Vissa av dem använder sig av civil olydnad och olika former av legala aktioner. En majoritet av dem är enfrågeorganisationer som berör vissa utrotningshotade djurarter, en hotad skog eller till exempel en kamp mot kärnkraftsavfall eller införandet av t.ex. vindkraftverk. Vad som kännetecknar dem alla är att de har ett finansiellt och politiskt stöd i både den politiska offentligheten och i internationella huvudorganisationer som ofta får finansiering från den s.k. “gröna kapitalismen” – de företag som anpassat sig till miljömedvetandets breda medvetande.

En annan stor fåra av aktiva miljöorganisationer befinner sig i en gråzon mellan legitimitet och illegitim verksamhet. De agerar illegalt ibland för att snabbare uppnå politisk opinion och framstår därför som en radikalare del av den breda miljörörelsen. Hit räknas bland annat Greenpeace. Med detta sagt så är de fortfarande i allra högsta grad finansierade på samma sätt och är en del av den offentliga debatten och helt integrerade i den ekonomiska ordningens förutsättningar.


Vid sidan av dessa två större strömningar existerar flertalet mer radikala och autonoma falanger med diverse organisationer baserade på enskilda ideologer som anarkism och primitivism. Vad som enar dem är miljömedvetande som överordnat de politiska ideologiernas övriga innehåll. Allt som oftast existerar det i grunden en skepticism mot de legala och gråzonens overksamma metoder. Det är här vi hittar direkt aktion som ett slående medel, framförallt sabotage mot till exempel genmanipulerade odlingar, infrastruktur och enskilda företag. Ett liknande mönster mellan legal – gråzon – illegal verksamhet hittar vi även i djurrättsrörelsens utomparlamentariska miljö. Där är frigivningar av “tillfångatagna” djur centralt i sabotageverksamhet, likväl som attacker mot verksamheter som anses tortera djur systematiskt, till exempel cirkusar, och som bilden nedan visar, den engelska överklassens osmakliga rävjakt.

Det är också här vi i regel hittar politiska och filosofiska yttringar som bryter mot det moderna miljömedvetandets dogmer. Bland primitivister hittar vi bland annat hyllningar till patriarkatet och ett närmande till konservatismen och spiritualismen. Bland anarkistiska organisationer fördöms icke-våldsprinciperna och parlamentarismen och i vissa organisationer återfinns även den marxistiska kritiken av kapitalismen, om än oftast utan en välbyggd klassanalys.

I den utomparlamentariska gröna rörelsens absoluta ytterkanter återfinner vi även grön terrorism som metod. Earth First! är en anarkistiskt influerad grupp och en av de organisationer som även juridiskt placeras i denna kategori, även om de med en någorlunda pålästs ögon knappast kan kallas “terrorister” eller “frihetskämpar” i ordets rätta bemärkelse. “Hobbyrevolutionärer” eller tidstypiska för den autonoma aktivismen är nog mer passade beskrivningar. De kom dock att påverka den utomparlamentariska miljön. Andra “terroristklassade” organisationer i denna kategori är Earth Liberation Front och Animal Liberation Front. Båda sistnämnda har använt sig av mindre bombdåd i sin verksamhet och därför kvalat in på listan. Bland inspiratörerna till dessa radikala organisationer ser man dock tydligt hur det reaktionära ramverket står i skuggan och lurar med de grundfundament som sattes under 20- och 30-talets miljöfilosofi.

Mer riktiga terroristiska ambitioner kan dock återfinnas framförallt i UNA-bombarens manifest, som har starka inslag av primitivism och en filosofi präglad av tänkare som Julius Evola blandat med hippierörelsens filosofiska ramverk. Följaktligen ses han som förebild bland både vissa radikala individer i den gröna rörelsens ytterkanter som har mer reaktionär filosofisk grund och t.ex. är kritiska mot den moderna miljörörelsen som anses för ineffektiv.

Lite kort om nyfascismens utomparlamentariska formation i den gröna rörelsen

Det uppmärksammade fallet i Sverige nyligen med en ung man med tydliga  fascistiska sympatier som var aktiv i Djurrättsalliansen och även miljöaktivist påtvingar några korta kommentarer om hur fascismens och de reaktionära rörelserna i skymundan hållit kvar i sina ideal vid sidan av den övriga samhälleliga utvecklingen när det gäller miljöfrågor.

Vid reorganiseringen av de fascistiska rörelserna på 60-talet så såg ledande ideologer och gamla aktivister (här kan bland annat Povl H. Riis-Knudsen nämnas med sina böcker “Nationalsocialismen den biologiska världsåskådningen” och Nationalsocialismen – En vänsterrörelse”) miljörörelsen som ytterst intressant och uppmanade redan i miljörörelsens början till infiltration av de folkliga proteströrelserna. Detta med syfte att kunna återlansera sin ideologi som de facto den äkta “vägen mellan kapitalism och kommunism”, helt i linje med den tredje positionen och dess strävan efter en naturlig ordning. I sin jakt på politiska frågor att återlansera sig på såg de tidigt miljörörelsen som aktuell. I synnerhet Knudsens “En vänsterrörelse” bör läsas då den de facto främst behandlar just miljörörelsen begynnelse.

Ett  relevant stycke från denna text lyder:

“For the most part, these people do not realize that preservation of the natural order calls for more far-reaching measures than the control of pollution and the abolition of nuclear energy and the atomic bomb. They do not see that it also demands racial separation and a general spiritual revival that can lead Man back to the sources of life.  They can also learn this, however—or rather, they cannot help but see it— if they are provided with the necessary information and insight and not left exposed to the exclusive influence of asinine Marxist teachings.

These .people are idealistic and for Nature, and thus they really belong to us—and they are generally far more valuable as fighters than a
good many disillusioned youngsters who call themselves National Socialists in an attempt to boost their egos and hide their personal problems and insecurity behind a selfstyled uniform and ludicrous ranks and titles. But the environmentalists are not attracted by storm troopers or by hate propaganda, all of which just confirms their negative impression of National Socialism.

Nor does it help to talk to them about the significance of Race, because they have not yet come so far in their development that they can see the relevance of the racial issue. They must be approached where they are and on issues that concern them here and now. To do this, it is necessary to produce good material on the  environmental problems as seen from the National Socialist point of view, and to go into the groups where these people gather in protest against nukes, pollution and nuclear warfare.

We cannot expect the environmentalists to come to us, because they have no way of knowing what National Socialism is all about; and if we fail to get in contact with them, they will be lost to the Marxists, in whose hands they are never going to realize the full consequence of their own attitude”

Denna infiltration av miljörörelsen blev dock i slutändan misslyckad. Istället antog de nynazistiska och fascistiska organisationerna en militant kamp mot invandringen som tilltog på 70-talet, vilket höll i sig fram till 90-talets reorganisation till populistpartier, utomparlamentariska aktionsnätverk och den moderna extremhögerns formation.


På senare år har dock miljöpolitiken återigen blivit populariserad i extremhögerns mer intellektuella kammare. Framförallt så ställs krav på miljöpolitiken att välja mellan politiskt korrekthet och miljöpolitik, där framförallt invandringspolitiken och det liberala samhället ställs i motsats mot ett ekologiskt hållbart samhälle med bibehållen natur och kultur. Moderna högerextremismen har också hittat hem till civilisationskritiken och de tidigare reaktionära tänkarna, vilket lett till en renässans av de gamla idéerna likväl som vissa element som integrerats från 70-talets hippierörelse.

Bland annat har intresset för spiritualism och traditionalism ökat markant i takt med Europas nya höger som även integrerat miljömedvetandet i en samtida ideologiproduktion för den nya extremhögerns breda parlamentariska flora . Förutom det har även högerextremismen i takt med sin reorganisering antagit en idealistisk kritik mot kapitalismen som ofta vävs samman med miljökrav och som en kritik mot konsumtionssamhället. Värt att notera är att  nationalsocialister alltid sett sig själva som den enda sanna miljörörelsen med sitt “biologiska synsätt”.

Några fysiska fascistorienterade miljöorganisationer har dock ännu inte formerats, även om man i i Italiens nyfascistiska flora hittat ett nätverk av djurrättsaktivister som befriar djur och anammar ALF:s politiska strategi på nyfascistisk grund. Allt tyder dock på att miljömedvetandet kommer användas flitigare av de högerextrema organisationerna i takt med att den liberala miljöströmningen kommer genomgå kriser som kan  komma att radikalisera aktivister i det gröna blockets ytterkanter mot en fascistisk ståndpunkt.

Några avslutande ord

“Det gröna blockets” framväxt och samtida kontext är något som vi socialister bör följa noga. Inte minst i våra ambitioner att bygga en egen miljöpolitik, vilket vi kommer finna är lättare än förut i takt med miljörörelsernas integration i det kapital vi bekämpar och den omöjliga situation detta i slutändan leder till. I takt med denna utveckling måste vi erbjuda en miljörörelse baserad på fundamentala socialistiska principer om modernism, realism, marxism och vetenskap. Inte minst har vi kunskapen om att det i slutändan handlar om att ta hand om ett grundproblem för att få bukt på utvecklingen istället för att försöka täppa igen dess sociala och ekologiska konsekvenser. Kapitalismen är problemet vilket “det gröna blocket” idag upprätthåller filosofiskt, politiskt och ekonomiskt. I slutändan blir den gröna politiken lite som att springa runt och hålla en gammal eka flytande genom att täppa till läckor med plåster och gamla vinkorkar, vi strävar efter en helrenovering i jämförelse.

Den gröna politikens framtid är nära införlivat i den framtida utvecklingen för det moderna kapitalet. Utan ett miljömedvetande så kan kapitalismen inte längre expandera sina marknader och etablera en trovärdighet. Allt detta måste vi ha i åtanke när vi diskuterar miljöfrågorna, vi kan inte framställa oss som “en i massan” som kan papegoja fram miljöpolitiska dogmer. Vi måste ställa miljöfrågan i ett helt nytt ljus och från ett perspektiv som känns nytt och fräscht baserat på våra historiska iakttagelser och erfarenheter i klasskampen. Mot liberalism, mot konservatism, men för en radikal miljöpolitik baserad på arbetarklassens behov.

Miljörörelsens historia är också intressant ur andra synvinklar. Inte minst bör vi och ska dra lärdomar hur den fungerat som hegemoniskt verktyg, antikommunistisk strategi och hur den fått sådan samhällelig kraft som den fått. Vi har mycket att lära av dess utveckling, men vi bör vara vaksamma när det gäller idéer såsom att “det gröna blocket” på något sätt delar samma politiska och filosofiska grundvärderingar eller politiska visioner som oss. Det framgår tydligt av dessa fakta att så inte är fallet.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: