Kulturvänster, newsmillshöger och de offentliga debatterna

Ja, nu rasar “kulturdebatten” igen på en ny kula, om nytt ämne, men lika jävla tröttsamt. Katrine Kielos sätter sig i försvar av “religionsfriheten” och agerar på något sätt alltså “vänster” i sitt försvar av healingkonster och mumbojumbo  när hon istället ber den opolitiska föreningen Humanisterna kritisera finanskapitalet – som om de per definition skulle vara en socialistisk organisation. Vad jag vet står de på en tvärpolitisk grund. Men å andra sidan så ställer de sig emot de kulturrelativistiska teserna Kielos står för när de säger sig kämpa för rationalitet och sekularitet. Med de förutsättningar har de säkert lyckats organisera en och annan kommunist också, något annat vore konstigt, men det är väl lite väl hårt mot dem att dessa ska få lida pin bara för att de inte lyckats få hela Humanisterna att anta en socialistisk plattform. Om de nu gjorde det tror jag dessutom att Kielos likförbannat skulle hitta något att kritisera dem för, typ “en inskränkt klassanalys” eller “hatiska åsikter mot religiösa”  eller varför inte “rasism”. Tacksamma etiketter att slänga på folk är det ju knappast brist på i dagens debattklimat.

En talesman från Humanisterna surade dock till och tog tillfället i akt att sammankoppla Kielos hippiefasoner och kulturrelativism med “vänstern” som helhet. Givetvis via den outtröttliga liberala tankesmedjan Newsmill. Han har ju självklart rätt i sak i sin artikel. Det är förbannat paradoxalt och ryggradslöst av socialdemokratiska Broderskapsrörelsen att inte ta strid för de homosexuella muslimerna och för att vika sig för ett antal heltokiga politiskt övertygade imamers vilja i “religionsfrihetens” namn.  I synnerhet när socialdemokrater på något sätt ska befinna sig på en mer sekulär grund så är det anmärkningsvärt ur flera olika synvinklar. Varför göra Broderskapsrörelsen mer religiös i en tid när arbetarrörelsen borde snarare tillkämpa sig en starkare sekulär grund?

Trots det korrekta i detta, i Humanisternas ställningstagande när de kritiserar kyrksossarna,  så fråntas inte effekten av svaret i sig. Patrik Lindefors sammankopplar medvetet Kielos tokerier och icke-sekulära ståndpunkt med “vänstern” som helhet, vilket självklart gör det förbannat svårt för oss som är socialister och mer eller mindre känner för att skänka Kielos till liberalerna där hon gör bättre nytta (ni kan till och med få betalt). Men sådana knep är vanliga. Mycket vanliga. Det är till och med det vanligaste knepet från högerhåll nuförtiden.

Sammankoppla vad som helst med vänstern som kan underminera hela vänsterpolitikens dynamik (kan vara allt från att man inte vågar diskutera invandring till att som i det här fallet skydda hippies). Om detta inte funkar, så sammankoppla två motstridiga teser med varandra i kontexten “vänstern” och peka på hyckleriet, omskriv “vänstern” till att enbart tillhöra ledarsidorna i diverse liberala och borgerliga blaskor så har du gjort det ännu lättare för dig. Detta är dessutom en effektiv taktik, det är ju trots allt högern som håller i mediamonopolet.

Med de förutsättningarna kan man alltså nästan utmåla “vänstern” till vad man vill, låt vara att det säkert muttras kring det dyra lyxkaffet, afrikanska dansdräkterna och hennahåret på kulturredaktionerna kring definitionerna. “Vänstern” idag är de facto faktiskt mer eller mindre en massmedial produkt från högerredaktioner, en produkt från den nya klass, nya elit, som media faktiskt utgör. De är de som definierar den. presenterar den och säger sig veta vad den tycker.

Summa kardemumma är att i det offentliga samtalet så är “vänstern” något vi som faktiskt är socialister har svårt att ta på, stå till svars för eller ens kunna förändra och i många fall ens förstå. Vi är faktiskt utelåsta från samtalet i 99% av fallen. Skillnaden skulle väl i så fall vara i våra egna alster som diverse hemsidor, Arbetaren och kommunistiska partiorganet Proletären med myriaden av de fackliga tidningarna i bakgrunden men faktum kvarstår att i det offentliga samtalet så kommer socialister sällan, om ens aldrig, till tals, helt enkelt för att då skulle det helt plötsligt börjas talas politik igen. Högerns fabricerade “vänster” skulle falla, och den “vänster” som utmålat sig själv som ett avantgarde skulle också få ge vika för folkrörelsernas krav.

Då skulle inte “vänstern” vara ett högerprodukt längre  som Timro ser flyta omkring i kulturdebatten. Då skulle vi inte vara en skara på 20st överbetalda proffstyckare, utan vanligt folk i alla dess former som vet vad vi faktiskt snackar om, som lever i skiten och försöker förändra den. När samtalet lämnar kultursidorna, så skulle samtalet bli relevant igen.

Men som sagt, vi som är här nere vet också varför vi inte får komma till tals. Det skulle vara oerhört besvärande i en tid när “vänstern” har gjorts till ett ganska patetiskt mähä med lustiga frisyrer och en unken doft av rödvin kring sig  att helt plötsligt släppa in krafter som skulle kunna sopa mattan med sina motståndare och kan vända den politiska diskursen och utmana hegemonin i samhället på allvar – vi som brutit oss fria från de spelregler och patetiska arketyper högern och kulturdebatten satt upp och diskuterar politik istället. Kan vi käfta på fikarasterna, i krogköer och vid middagsbordet så kan vi också ta plats i det offentliga rummet. Våra åsikter är inte ett dugg mindre värda än alla dessa “analytikers”.  Men då skulle det bli jävligt jobbigt för mediaeliten och för “det demokratiska samtalet”.

Så därför får vi väl  finna oss i att bli intryckta bland hennafärger, rökelser, introverta serieskapare och pretentiösa filmrecensenter fastän vi inte vill annat än att kunna ta plats i det offentliga rummet och utmana alla dessa parter som deltar i det patetiska skådespelet som kallas “kulturdebatten”. Det är en situation vi får finna oss i tills vi själva byggt upp ett så pass stort autonomt mediadrev och mediakultur så de inte längre kan neka oss tillträde. Här kommer saker som socialistisk dagstidning, internetkultur, kommentatorskrigare, tankesmedjor och ring p1-aktivister in i bilden.

Tillsvidare går min röst på att släppa in Mackan från Stockholms Sopåkare, eller någon av hans kollegor, på aftonbladets ledarplats. Då får vi se om han vill diskutera Humanisternas eventuella hot mot healingkulturen, eller om han faktiskt skulle ta och diskutera riktiga saker som händer i det verkliga livet. Jag kan sätta mina surt förvärvade 13800 :- i månaden på det sistnämnda.

Tills dess så får vi väl glädjas i att vi mer och mer börjat med insändarverkstäder. Det verkar ge viss effekt i Umeå, Västervik och Linköping, så där kan vi börja om vi någonsin ska få chans att få göra vår röst hörd. Observera bara att så länge som det ser ut såhär så ber jag er:  snälla använd inte epitetet “vänster”  (“ny arbetarrörelse” låter i alla fall bättre) – annars vet man aldrig vad som händer på Newsmill och helt plötsligt har vi någon tokfan i vårt knä som vi aldrig velat ha där.

Advertisements
Comments
One Response to “Kulturvänster, newsmillshöger och de offentliga debatterna”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: