Mångkulturalisterna och rasen

Som vi skrivit om tidigare så är det ett odiskutabelt faktum att samhället mer och mer börjat delats upp i kategorier efter etnicitet och ras. Denna utveckling är också, som vi berör i analyser t.ex. om extremhögern, något som är etablerat i hela den politiska diskursen. Från socioliberala vänsterns prat om “vithetsnormer” och rasifiering av olika låglöneområden och etnopolitisering av klassanalysen som helhet till axesshögerns återfunna kritik mot mångkulturen (i kulturell mening, knappast ekonomisk).

I skenet av denna allmänpolitiska trend kan man med enkelhet se bakgrunden till uttalanden av Fredrik Reinfeldt om “etniska svenskar” till Sverigedemokraternas kulturkonservativa grund och i ytterkanterna diverse olika nazistgrupperingar som sett utrymme igen för en invandringskritik på etnisk, rasbiologisk, grund. På andra sidan pratar Dogge Doggelito om ras på Dramaten och etnocentriska antirasistiska organisationer stämmer in – vi ska hylla “varandras olikheter” och under en “kritik av vithetsnormen” så lanseras grupper med etniska prefixer som särskilda intressegrupper. “Afrosvenskar” som protesterar mot “rasismen” och “etniska svenskar” som vill sparka ut svartskallarna –  alla sitter de i samma båt och legitimerar en rasifiering av Sverige som vi sällan skådat sedan Rasbiologiska institutets dagar.

Etnopolitiken är en av de få saker som enar det politiska och samhälleliga spektrat – den etniska identiteten tränger sig i förgrunden till klassanalysen, i bakgrunden av kulturdebatterna och parallellt med den samhälleliga utvecklingen i stort. Ras är på agendan och det är inte högerextremisterna som lanserat det hela den här gången, utan en del av en samhällsutveckling som de flesta finner är “naturlig”. Vi lever ju trots allt i en “mångkulturell” stat – något som verkar betyda att vi ska acceptera att etniska analyser av samhället har större dignitet än socioekonomi och klassanalys. Alla invandrare är ju trots allt “förtryckta” (i underton arbetarklass eller enderklass), tro inget annat!  Fy för den marxist som bryter etnoperspektivet och pratar produktion och ägande! Etnovänsern skriker “svarta mot vita, krossa förtrycket!” i samma takt som nazisterna vrålar “vit revolution, utan pardon!” samtidigt som mångkulturalister och liberaler skriker “för att respektera alla olikheter måste vi fastställa dem!”. I mitten står vi i arbetarrörelsen under en tid av fullständigt kapitalistiskt massanfall mot välfärdsstaten och undrar var alla dessa rasbiologer kom ifrån egentligen…

Tja, en av dem kan vi väl ta och kolla in: Tobias Hübinette är en etnocentrisk aktivist med bakgrund i vänstern. Kort och gott kan man presentera karln ungefär såhär: var med i början när Antifascistisk Aktion grundandes, blev utsparkad ganska snabbt som en “tokstolle”. Var sedan med och skapade den liberala antirasistiska blaskan Expo som sedermera bröt med den radikala vänstern.  Började sen kapa ned TV-master, brandbomba sina exflickvänner, skrev böcker om gamla nazister och sedermera blev professor (och började göra upp min sin problematiska syn på sin sydkoreanska bakgrund och adoption) och blev sedermera aktiv på Mångkulturellt Centrum i Tensta. Sin karriär som “anarkist” och aktiv i “stoppa rasismen” till trots så drog han på sig ett skamfilat rykte bland antifascister, inte minst gick rykten om labilitet, rasism (mot “vita”) och mindre smickrande psykotiska drag – Sedan ett 15 år tillbaka är han integrerad i den mer legitima liberala och akademiska “antirasistiska” rörelsen och persona non grata bland nyare generationer antifascister.  Därför blev många förvånade när han för 2 år sedan dök upp i mer radikala kretsar igen, i återlanseringen av Brand. Låt oss ta lite exempel på hur denna “antirasist” skriver där i sin artikel “Om rätten till sin egen historia” där han delvis försöker förklara varför adopterade är mer utsatta än andra av sociala kriser (etnisk analys) och hur adopterade börjat organisera mot internationell adoption som bedöms som misslyckat av etniska, nationalistiska och kulturella skäl – etnopluralism. Han avslutar det hela med en dänga mot hans kollegor på genusfakulteten, som vita ska de ju inte ge sig på adopterade:

“För ursprung spelar roll. Om inte visas det av forskningen [….}Svenskhet har inte bara med kultur att göra utan med att vara vit. Svenskhet är kopplat med vithet. Och adopterade lever i en närmast total raslig ensamhet. […]Att som barn skiljas från sin familj och land kan leda till känslor av vanmakt och frustration. […]Den internationella adoptionen har skapat en ny kategori människor som jag väljer att kalla transrasiala, det vill säga människor som inte är alls är vita till ytan men totalt vita till beteende och livsstil.[…]Vita svenskar utger sig för att betrakta adopterade som svenskar, samtidigt som de behandlar adopterade annorlunda och förvägrar dem rätten att intressera sig för sin egen historia. “Färgblindheten” ställer därmed till mer skada än nytta..[…]Men nu återupprättar adopterade en direktkontakt med ursprungslandet . De inser att de inte återföddes på en västerländsk flygplats och räddas från en primitiv klankultur – utan är en del av ursprungslandets historia och samhälle. Därför är det här handlingar som utmanar den påstådda färgblindheten. Jag har själv spelat en aktiv roll i denna utveckling. Jag är den av denna rörelse som aktivist och forskare.[…] Adoption är dessutom inte längre bara en fråga om att skapa färgblinda familjer, utan också könsblinda. Än en gång får barn gå i bräschen för den nya människan”

Färgblinda? Så färgblinda är vi inte så att vi missar när en adopterad “antirasist” tillika professor och batikkines på Mångkulturellt centrum passar bättre på motpol.nu än i en “anarkistisk” tidning. Lek med tanken att Tobias varit “etnisk svensk” en stund och skriver om utlandssvenskar, vart hade vi sett texten publicerad då? Men att Brand vid sin återlansering lät ge utrymme för ren etnopolitik och etnoaktivism kan vi beröra senare. Etnopolitiken strålar genom hela vänstern i de postmarxistiska analyserna, som en utmaning om mandatet mot klassanalysen.

Nu har Hübinette varit i farten igen, den här gången med en artikel publicerad på liberala Newsmill. Nu döljer han inte sin etnoaktivism bakom sin forskning om adopterade, utan går rakt på sak  – Rätt av Reinfeldt att tala om Ras. Här slår Hübinette fast att det som Dan Eriksson kallar för “den etniska dimensionen” dominerar svenska samhället:

Vi får och ska inte tala om några som helst skillnader som har med ras och vithet att göra trots att dessa båda tvillingstorheter i allra högsta grad blir alltmer märkbara i allsköns statistik gällande arbetsmarknad, bostadssektor, utbildning, hälsa..

Och slår fast att ras är centralt:

.. trots att Sverige är det enda land i världen som har avskaffat rastermen både inom statsapparaten och akademin, så säger statistik något helt annat..

Så centralt så tidigare mer socioekonomiska termer  ska avskaffas:

 Det vill säga det handlar inte längre om den grova uppdelningen mellan svenskar och invandrare, utan alltmer om accelererande statistiska skillnader mellan vita och icke-vita.

Som ett mantra fortsätter Hübinette prata om ras genom hela artikeln och laddar in ett ytterligare rasifierat påstående: att den marxistiska klassanalysens “färgblindhet” beror på att vi är vita (!!!).

Det är med andra ord hög tid att börja tala om ras och vithet i dagens Sverige trots rådande färgblindhet. Huvudorsaken till att det inte går att tala om ras och vithet är att den antirasistiska rörelsen och det antirasistiska samtalet i Sverige i det närmaste fullständigt domineras av vita svenskar.

Vidare påstår Hübinette att svenskar per automatik innehar en “automatisk” påstådd “antirasism” likväl påstås svenskar se sig själva, och blivit utnämnda av “av andra” som en “elit” inom “den vita rasen” – och att svenskars “antirasism” alltså är uttryck för detta. Observera alltså att Hübinette, den liberale antirasisten och mångkulturalisten, alltså inte bara sätter begreppet “antirasism” i negativ kontext, utan också alltså babblat ras i en hel artikel utan några som helst ekonomiska, klassmässiga eller sociala analyser.

Enligt det rastänkande som rådde under första hälften av 1900-talet var det just svenskarna som både utsågs av andra och utsåg sig själva till eliten av den vita rasen, vilket i förlängningen innebar hela mänsklighetens genetiska, estetiska, politiska och moraliska föredöme. Detta arv har kommit att leva vidare just genom den svenska antirasismen som efter Förintelsen och avkolonialiseringen har tagit på sig rollen att skapa det postrasiala paradiset på jorden, vilket betyder att idag är att vara svensk automatiskt detsamma som att vara antirasist

 Såhär fungerar alltså etnopolitiken från mångkulturalisterna och inom den liberala och akademiska “antirasismen”. Det är bara en del i hur etnoaktivismen fungerar i politikens mitt- och vänsterfåror med kulturelativismen som grund. Värt att poängtera är att det är just från politikens mitt som samhällsordningen i övrigt dras högerut genom ekonomiska och sociala reformer, inte från extremer som t.ex. Sverigedemokraterna. Det här är  även ett ypperligt bevis på hur hela det politiska spektrat arbetar för att rasifiera svenska samhället som helhet. Vilket i sin tur självklart splittrar saker som klassidentitet, försvårar organiseringen av arbetarklassen, skapar bättre förutsättningar för etnoaktivister som extremhögern, motverkar assimilation och spär på segregering med mera. Liberalismen, mångkulturalismen och extremhögern delar alltså helt och hållet världssyn – men står i olika hörn av det politiska spektrat övrigt – eller för att vara konkret, i Hübinettes fall hejar han på “antivita” medan nazister i regel hejar på “vita”. Etnopluralister hejar i regel på alla som kämpar för sin etnicitet betingat till en viss geografisk yta. Mer klassiska liberaler hejar på ingen, men uppmanar under fanan av “att respektera folks olikheter” en rasifiering i stort, på samma sätt som avsekulariseringen sker i “religionsfrihetens” namn. Ekonomiska liberaler ser fördelar i en arbetarklass som tjafsar inbördes, som har svårt att snacka med varandra och i allmänhet tycker att vi heller ska slå varandra på käften av rasistiska, tribalistiska eller nationalistiska skäl. eller för den delen lönedumpning,  än att rikta fokus mot dem etc. Och så fortsätter det. Faktum kvarstår dock att det inte är extremhögern som fått oss prata ras igen, utan allt från Fredrik Reinfeldt till professorer på Mångkulturellt Centrum och diverse liberaler ute i den allmänt accepterade politiska fåran.

Vi som kämpar för en klassanalys måste alltså i denna samtid vara på det klara med vissa saker. Samtliga motståndare vill se en rasifiering av samhället. Rasismen och reaktionen är global idag i takt med folkvandringarna. Det nyliberala mandatet, extremhögern och etnoaktivister tjänar i regel på denna katalysator som drivs på från politikens mittfåror där liberaler, mångkulturalister och kulturrelativister driver samma splittringstaktik som extremhögern. Det ekonomiska systemet vilar på denna rasifierade kontext, denna matrix kallar de “det mångkulturella samhället”.

Vår analys om en enad arbetarklass och en kamp mellan arbete och kapital  undergrävs av rådande politiska diskurs och det enda som kan ställa det här till rätta är följande:
Belys klassamhället, avmaskera etnificerade faktorer och postmarxistiska analysmodeller. Ryck fram klassamhället i rampljuset igen.
Bygg upp en stark klassidenitet som undergräver mandatet etnoaktivister, kriminella gäng och religiösa grupper har idag över arbetarklassen
Skapa en fristående stark politisk internationalism som är fristående den liberala mångkulturalismen och baserad på politisk aktivitet som ska bekämpa nyliberalismens konsekvenser och splittringspolitik. Avmaskera alla liberala floskler.
Erkänn den liberala antirasismen som reaktionär, lansera en kraftig socialistisk antirasism som baserar sig på solidaritet, klassgemenskap och kamp mot alla former som vill ersätta klass med ras, i alla lägen. I dagens kontext innefattar det extremhögern likväl som stora delar av etablissemanget, från vänster till höger
Agera i alla lägen från en sekulär likarättsprincip och en marxistisk klassanalys. Vi bekämpar inte rasism genom att belysa människors faktiska olikheter, utan att titta på likheter, och i synnerhet klassintressen.

Med sådana framsteg kan vi på sikt uppdatera en hållbar antifascistisk strategi som är byggd för de utmaningar som står framför oss. Då kan vi bekämpa extremhögerns multietniska framväxt likväl som dess grogrund i den rådande kapitalistiska samtiden som sådana som Tobias Hübinette upprätthåller.

Advertisements
Comments
5 Responses to “Mångkulturalisterna och rasen”
  1. Andreas says:

    Big up till slaget mot en stor del av de akademiska analyserna. Genusvetenskap, intersektionalitet, postkolonialism m.m. är användbara verktyg, men i det att de inte förenas med marxism så är de en del av ett upprätthållande av ett förtryck – kapitalismen.

    Men i övrigt håller jag inte med om så värst mycket, det känns som det mesta är skrivet i affekt. Jag kan faktist verkligen inte se att Hübinette har att göra på Motpol, bara för att han anser sig ha förvägrats sin koreanska historia. Det är ju sant. Att han har hamnat i Sverige beror i sista hand på den historiska situation som Korea befann sig i (vilket i sin tur inte utesluter en klassanalys om Koreakriget och dess verkningar – självklart inte). Och i våra dagliga samtal så återupplivar vi ständigt idéer om ras. Vi talar om svenskar och invandrare. Kanske inte du och jag, men många. Det är uppenbart att detta egentligen är ett tal om hudfärg, eller ras om man så vill. “Invandrare från förorten” liksom. Det man menar är icke-vita från arbetarklassområden – oavsett om de är födda där eller ej. Måste vi inte ha ett språk för detta?

    Jag är själv marxistisk materialist och tycker du har en jävligt viktig poäng när du säger att ras i sig inte skapar fattigdom osv, utan givetvis har det endast på materiella orsaker som att kapitalistklassen vill ha en viss arbetslöshet, fattigdom, misär bland arbetarklassen osv för att underlätta sitt förtryck/maximera ackumulationen. Men samtidigt kan vi inte förneka att icke-vita är krafitigt överrepresenterade vad gäller just fattigdom, arbetslöshet m.m. Varför är det så? Det kan inte förklaras med enbart marxism, samtidigt som det inte går att lösa med annat än marxistisk klasskamp.

    • stellan says:

      Hej Andreas!

      vad jag stör mig om är inte hur ett språk försöker definieras fram för att hantera klassdynamiken i det mångkulturella samhället, varför det görs och varför nuvarande språk är bristfälligt begriper dock inte jag, jag finner det nuvarande språkbruket fullständigt begripligt utan att blanda in Ras i det hela. Det jag stör mig på däremot är att Rasifieringen är överordnad klassanalysen och bärs fram på bred front av de olika politiska intresserna i det här landet, som i liknande fall som exemplet Hubinette, sätter en etnisk analys i förgrunden i alla diskussioner och debatter, på så sätt förvrängs debatten och klassanalysen sätts i farstun som en “överflödig” analys när det är precis som du säger – den centrala – och att etnopolitiska analyser i samklang med resten av den postmarxistiska diskursen de facto är fullständigt tandlösa och upprättahåller kapitalismen och är de facto ett verktyg för att splittra arbetarklassen i underkaterogiserade etniska, könsmässiga, kulturella, sociala skillnader. Detta gäller idag oavsett hur den presenteras – om det så är i den postmarxistiska “klassanalysen” där alla invandrare etikkeras som t.ex. under- eller arbetarklass när vi de facto vet att klass likväl existerar även bland utrikesfödda. Postmarxismens skapar myter, och det är det jag vänder mig emot. Klassanalysen undermineras och görs mindre trovärdig. Visst ska vi vara på det klara med att i urban underklass så dominerar t.ex. människor från NEMA länderna, men vi ska också vara på det klara med att om man tar en tur i kvarteren på Östermalm kommer du nästan hitta lika många utländska namn på brevinkasten. Vår analys är empirisk och vetenskaplig, inte etnisk eller kulturell. Vi begriper att kapitalismen är ansiktslös.

      Ett samtida exempel skulle kunna vara:
      Du har en svensk metallarbetare i Piteå – enligt en marxist är det en arbetare – enligt en postmarxist är han i egenskap av svensk någon form av “överklass”
      Du har en invandrare från Irak som äger en pizzera i Hallunda – enligt en marxist så är det småborgelighet/mellanskikt – enligt en postmarxist är han i egenskap av invandrare någon form av “underklass”
      Där går gränslinjen i de olika analyserna.

      Det andra jag reagerar på är såklart det förmenta hyckleriet i debatten om Ras. Vi måste vara på det klara med att den debatten förs från politikens mittfåror, inte högerextrema. Det sistnämnda jag stör mig är såklart är etnoaktivister överlag som förment gömmer sig under liberala antirasismen, och även om jag kan låta att vara i fullständig affekt, så är det väl för att jag vill se en, effekt 😉

      • stellan says:

        Kan vara värt att poängtera att jag knappast är “färgblind” jag kan erkänna kulturella, etniska, sociala och historiska skillnader mellan olika folk från olika geografiska, klassmässiga och historiska bakgrunder – något jag gör tydligt ganska klart i mina texter om internationell reaktion och kulturell efterblivenhet till exempel. Det jag stör mig på är när dessa egenskaper anses primära i samtidsanalyser och klassamhället döljs bakom dimridåer och t.e.x. etniska perspektiv tillåts splittra arbetarklassen. Det etniska perspektivet som förs fram på samlad front görs av anledningar, det ska vi vara medvetna om, och där är det värt att poängtera att de flesta forskare jag stött på som studerar etniska och internationella konflikter har enats om att desto fler etniska identiteter som finns parallelt med varandra, desto svårare är det för en klassanalys att vinna mark, och desto enklare är det att dessa hamnar i luven på varandra av ekonomiska skäl som döljs under ett täcke av t.e.x. religion, kultur etc. Klassanalysen skär rakt igenom dessa faktorer och börja prata relevans när samtliga parter idag vill prata trams, det är det jag vill komma till.

  2. Andreas says:

    Hej, tack för ett bra svar. Jag håller fullständigt med dig. Stör mig väldigt på “analyser” som menar att en arbetare i Piteå tillhör ett “privilegierat skick” eller liknande. Så fan heller. Sådant arbetarklassfientligt skitsnack ska bekämpas.

    Däremot menar jag att Hübinette kan ha en del poänger, som inte alltför lättvindigt kan viftas bort. Men en politisk kamp baserad enbart på kön/hudfärg är per definition ovetenskaplig och våldsam så fort den gör anspråk på att inneha ett helhetsgrepp på samhället.

  3. Andreas says:

    En liten uppdatering ett år senare…

    Nu påstår Tobias att “ras har ersatt klass”. Kolla hans twitter, den som orkar. Med andra ord så förnekar han att kapitalismen existerar och spottar därmed oss alla som tvingas arbeta för kapitale dag ut och dag in, i ansiktet. Det är väl bekvämt att liera sig med makten när man blivit dess avlönade “forskare”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: