Reinfeldts uttalande och 10 teser om den högerextrema kontexten

De fortsatta framgångarna för extremhögern i Europa, i sin allra vidaste bemärkelse, sätter några frågor på sin spets. I förgrunden står även anledningarna till hur etnicitet och kulturell bakgrund blivit dagsaktuella frågor i politiken, hur politiken etnopolitiserats till den grad att t.ex. Fredrik Reinfeldt uttalande om “etniska svenskar” å ena sidan och å andra sidan “antirasistiska” organisationer som baserar sig på etnicitet kunnat lyfta fokus från socioekonomska analyser. Först måste vi dock konstatera några följande saker:

1. Nationalistiska, etnocentriska, religiösa och etnopolitiska strömningar har alltid existerat i någon form sedan första stamsamhället. Hur dessa rörelser framträder beror som oftast på ekonomisk, social och vetenskaplig utveckling likväl som (national)statens, geopolitikens och klasskampens karaktär.  Som parentes bör nämnas att flertalet etnocentriska rörelser idag i t.ex. Sydostasien och Afrika är på motsvarande Europas medeltida nivå och använder sig därför av de relevanta verktyg de behöver för att upprätta en sådan ordning: som oftast religion. Etnocentriska och etnonationalistiska rörelser i motsvarande Europa är den moderna extremhögerns mångfald. Den moderna fascismens epok som exempel, alltså det senaste europeiska uppsvinget av reaktionär politik på 1900-talet, var därför baserad i den dåvarande kontexten av geopolitiska faktorer, ekonomiska förutsättningar och framförallt uppbrottet från de gamla nationalstaterna och de europeiska imperiernas undergång och den nationalistiska kris detta medförde. Dagens motsvarighet till den klassiska fascismen, dagens högerextremister, agerar i en annan miljö och därför också med fundamentalt andra politiska och strategiska målsättningar. Framförallt är saker som det globala samhället, “demokratins” (kapitalismens) vinst över “diktaturen” (fascism, ”kommunism”, monarkin) med dess inbyggda politiska kriser, statens söndervittrande funktion  och framkomsten av det sekulära samhället faktorer som förändrat det politiska landskapet för extremhögerns spelplan. Därför bör man alltid från fall till fall analysera framgångarna för högerextrema och etnocentriska rörelserna som unika företeelser med unika förutsättningar både i samtid och historiskt – det som enar dem är att de alltid framträder i symbios med förändringar i kapitalet och när arbetarrörelsens antingen är svag eller på frammarsch. Det enda historiska exemplet på att etnocentriska rörelser “hållits på mattan” är under de perioder arbetarrörelsen via äldre socialdemokratisk eller auktoritär “kommunistisk” politik haft det politiska mandatet. Vad som däremot är intressant i dagsläget är hur liberalismen mer och mer tagit över efter den tidigare nationalismen för att föra det etnopolitiska arvet vidare. Men mer om det senare i texten.  Med detta intro i åtanke bör man konstatera detta:

2. Sedan Berlinmurens fall har extremhögern  konstant ökat i sin utomparlamentariska och parlamentariska aktivitet. Sedan cirka 10 år tillbaka kan vi tala om ett folkligt genomslag med varierande kraft i en majoritet av Europas länder. Lokalt varierar dock politiskt innehåll och framtoning i den förda politiken. I regel är de största partierna först och främst ekonomiskt liberala, islamofobiska, populistiska och med bakgrund i klassiska högern såsom vi kände till den för 10-15 år sedan. I specifika fall återfinner vi dock stöd för klassiska fascister likväl som nationalsocialister och i ytterlighetsfall så träffar vi även på partier som befinner sig ännu mer liberalt ute och befinner sig i en politisk paradox mellan extrem socioliberalism och sociokonstervatism. I kölvattnet av dessa framgångar finner vi de mer våldsamma ytterlighetsstrukturerna som t.ex. nyfascistiska grupper, paramilitära organisationer med mera. I regel bör man utgå från att dessa radikaler sällan håller med de mer populistiska delarna av en mängd olika skäl, varav synen och arbetet i ”demokratin” är den absolut största stötestenen. Definitioner av etnicitet, kultur, politisk profil och xenofobisk utgångspunkt är andra skiljaktigheter dem sinsemellan. Som mest effektiva lyckas dessa olika partier, organisationer, tankesmedjor, kampanjer och lobbyister påverka det politiska klimatet överlag och den rådande hegemonin. En så kallad “fascistifiering” av staten – längst har denna utveckling i Europa skett i Italien, Ungern och till viss mån i de mer stabila demokratiska ländernas asyl och invandringspolitik. De delar som vill störta den liberala demokratin med våld är i dagsläget en politisk parentes i sammanhanget, men även dessa vinner större stöd för sin politik.

3. Det högerextrema spektrat som helhet, har en etablerad internationell struktur, en stark internetaktivism och stora resurser för propaganda, kampanjer, mediatillverkning och till starka hegemoniska verktyg såsom tankesmedjor, debattörer och lobbyister som verkar för nationalismens sak. Dessa är oftast oberoende av varandra. I regel finns fyra grundpelare för varje framgång: parlamentarism, utomparlamentarism (gatuaktivism, kampanjer m.m.), internationell gemenskap och propaganda/internet/lobbyism. Detta nätverk sträcker sig även utanför Europas intressepolitiska sfär och dialog och kommunikation med liknande nätverk i Asien, Mellanöstern, Ryssland och Latinamerika förekommer både av ideologiska, religiösa, politiska, historiska och taktiska skäl. Detta kan vara allt från kontakt med gamla diktaturer i Sydamerika, till japansk företagskultur och islamister och sionister i Mellanöstern. Denna internationalisering har också samverkat till att de flesta nationalistgrupperingar i Europa idag strävar efter en ny “paneuropeisk” politik med ett starkt “Europa” som nationalstatssubjekt baserad i en Europeisk federalstat av “fria nationer” (i nationalistisk mening). Vissa undantag finns dock bland ultra-nationalistiska radikaler utan folkligt stöd som av etniska skäl motsätter sig vissa samarbete och vissa andra nationalistgrupperingar. Idén om pan-Europa (Pax Europa) är det moderna svaret mot nationalstatens försvagade roll i det globaliserade samhället – nationalismen har lyfts från lokal, nationell nivå till kontinentala nivåer och bredare definitioner kring saker som etnicitet, historisk kontext och kulturella traditioner. Detta medför dock vissa splittringar, vilket vi ska vara medvetna om. Den slutgiltiga målsättningen är att skydda kulturella och etniska intressen mot vad som ses som “utomeuropeisk” inblandning, i vissa fall att skydda den vita rasen. Detta skyddas bäst genom att Europa frångår dess nuvarande struktur och blir ett nytt imperium baserad på nationalistiska principer. Det är ingen tvekan att de i dessa strävanden vill ha en kapitalistisk ordning. I fallet med ett framtida europeiskt imperium så sammanfaller högerextremisters vision ofta med de målsättningar som dagens EU strävar mot. Detta trots att samtliga högerextremistiska partier inom själva EU, och delaktiga i ett av de två nationalistiska EU-samarbeten som finns, är EU-kritiska i sin art, åtminstone i dagsläget när EU har agerar utifrån främst marknadsliberala ramverk. Tills EU förändrats, eller extremhögern vuxit sig tillräckligt stark, kommer vi fortsätta se en ytlig kritik mot EU som projekt från extremhögern. Inte minst för att detta är ett av många sätt att vinna över röster från arbetarrörelsen till extremhögern.

4. De återkommande kapitalistiska kriserna, baserade på kapitalismens ständiga krav på expansion och profit,  genererar på återkommande basis starkare stöd för extremhögern. I synnerhet just med de ekonomiska faktorerna så har det cementerat ett visst stöd, liknande de gamla kommunistpartiernas nivåer, bland Europas arbetarklass. Detta stöd skapas framförallt kring diskussionen om lönedumpning och det sociala förfallet som extremhögern kan förskjuta och bryta ned från en makronivå av förd nyliberal ekonomisk politik, till blott en av det globala samhällets ekonomiska realiteter i den liberala politiken: invandringen, folkomflyttningarna,  och asylfrågorna. Sekundärt inriktar de sig på den internationaliserade kapitalmarknaden med företagsflyttar och konsekvenserna av utländsk arbetskraft.  Detta påverkar såklart hela “sociala spektrat” i ett samhälle och det är i dessa frågor på lokal nivå som extremhögern får sitt stöd, t.ex. debatter om invandringens vara eller om samhället skall satsa på vård/skola/omsorg/höga löner/bra arbeten istället. På så sätt så binder de sig själva konstant till att förhålla sig defensiv mot kapitalismen, på dess villkor, oavsett vad vissa radikalare falanger inom extremhögern hävdar. Inget högerextremt parti idag ifrågasätter öppet kapitalismen, mer än i vissa populistiska fall, t.ex. bankväsendet (i de flesta extremare fall omskrivs kapitalismen helt och hållet till “internationella judendomen”). Faktum är dock att de cementerat ett visst stöd från den inhemska arbetarklassen baserad på delvis rädsla för det globala samhället, delvis de faktiska konsekvenserna det globala kapitalet medför.  Här faller en stor skuld på dagens arbetarrörelse som misslyckats fånga upp, organisera och medvetandegöra en historiskt svag arbetarklass i Europa. För att klara detta måste vi lämna den kris vi befinner oss i och ta upp kampen på allvar som en riktig oppositionell kraft mot hela högerspektrat.

5. Övriga kriser extremhögern tjänar på är den sekulära paradoxen/avsekulariseringen,  den ökande kriminaliteten/brutaliseringen samt både nationalstatens-, statens och även i viss mån manlighetens/familjens/patriarkatets kriser. Likväl spelar den nyliberala utvecklingen mot ett globalt monokulturellt och monopolitiskt maktimperium högerextremisters världsbild i händerna. Det sistnämnda kan man helt enkelt kalla en ”kulturell kris”. I nästan alla dessa fall nämnda ovan så drar extremhögern likhetstecken mellan invandring och denna utveckling istället för att sätta den i en ekonomisk kontext hur kapitalismen utvecklas. Till exempel hur familjekonstellationen förändras i takt med produktionsförhållanden eller att män också blivit en vara för skönhetsindustrin och därför “feminiseras”. I många fall, såsom kritik mot amerikansk kulturimperialism, stöd till nationella minoriteter och stöd till ockuperade länder så sammanfaller intresset med delar av vänsterns antiimperialistiska hållning och hävdande av självbestämmande rätt. Detta är ytterligare ett område extremhögern alltså utmanar den försvagade vänstern på. Utöver dessa kriser så avancerar extremhögern på något man kan kalla “moralens och etikens” kris som ofta sammankopplas med den katolska och protestantiska kyrkans förändringar. I viss mån finns också utrymme för filosofisk kritik mot postmodernism inblandad där de stora värden såsom “plikt, lojalitet, styrka, disciplin, kärlek, uppoffring, andlighet och fosterlandskänsla” anses vara förintade eller på väg att dö ut tack vare “kulturmarxistiska” inflytandet – alltså i regel den del av kapitalismen och liberalismen som de inte redan är en del av – här kan man tala om liberalismens sociala delar under kritik, inte ideologin som sådan. Andra marginella skeenden som extremhögern tjänar på är de gamla konspirationsteorierna kring bl.a. judar, illuminati, frimuare m.m. I regel dras dock människor mot extremhögern för att invandring generellt ses som ett hot mot den sociala välfärden, arbetstillfällen, lönenivåer, bostadsmarknaden och i viss mån avsekulariseringen som sker som följd av ”religionsfriheten” – det sistnämnda som i sig själv drivs fram av socioliberala och mångkulturalistiska krafter i den klassiska liberalismen som vägrar erkänna religionens politiska krafter. Även ”demokratins” kris skapar utrymme för extremhögern att popularisera stöd. Dagens demokrati ses, med viss rätta, som en katalysator för oreda i samhället, bankstyre, korruption, en politisk adel och som en tandlös ”papperstiger” som använder sig av svepskäl för mer övervakning, bombkrig, ockupationskrig och globala marknadens dominans. Här säger högerextrema i regel mer auktoritet som svar. Vänsterns tenderar att kräva mer demokrati och transparens för dessa samtida problem.

6. Slutsatsen är för det mesta att extremhögern kan måla upp en världsbild medvetet som “sträcker sig förbi höger och vänster” där det historiska subjektet blir “den gamla västerländska civilisationen” kontra “det globala samhället” – eller om man så vill byta kontext för tankeövningens skull – “det islamistiska kalifatet” kontra “det judiskt-amerikanska världsherraväldet”. Lokalt kan detta presenteras som “det gamla folkhemmet” kontra “det mångkulturella”, detta inkluderar även politiska paradoxer – som att glorifiera tidigare samhällsskick som varit betydligt mer socialistisk drivna (såsom det svenska folkhemmet). Dessa idéer, denna konservativa världssyn lanserad som politiskt radikal, lanseras allt som oftast utan några som helst paralleller till rådande ekonomisk utveckling. Detta då den förda ekonomiska politiken från dessa partier och strömning alltid historiskt  per se faktiskt är fullständigt korrekt och legitim bland nykonservativa, nyliberala och klassiskt liberala krafter . De skapar alltså själva den bild de vill konstruera i och med sin förda politik och världsbilden drivs helt och hållet av idealism, inte empiri, vetenskap eller realism. Faktum som att i världshistorien så har inte ens var 10:e nationalstat varit homogen – utan snarare en komplott av olika kulturer, etniciteter och religiösa grupper, sådana saker frångås helt och hållet. Likväl så förvrids faktisk statistik om de rådande samhällsförändringarna till deras egen fördel på samma sätt som rådande ordningen vill tysta ned debatten om förändringarna som sker.  Det viktigaste är så att säga att kunna lansera en myt, en illusion, ett strävande. Ett mål i himlen. Inte att föra en politik baserad på samhällsnytta eller realism. Romantiken innehar fortfarande en central roll i nationalism.  Med dess myter å ena sidan, samtidigt som de är en del av det makroliberala ekonomiska förtrycket så har de alltså skapat en win-win-situation åt sig själva – med å ena sidan ena benet i det rådande ekonomiska systemet och dess utveckling (globala samhällets motor) – å andra sidan ena benet i socialkonservatism, nationalism och andra metafysiska världsuppfattningar såsom t.ex. religionen som säger sig vilja bevara välfärdssamhället, det gamla ordningen och “allt som var bättre förr”. De håller två bollar i luften samtidigt, driver den politik de säger sig bekämpa de facto framåt och på så sätt kan legitimera sig själva ännu mer, och det verkar fungera. De är en del av den rådande hegemonin, men säger sig också bekämpa den. Detta framgår tydligt om man som kritiker till höger och i synnerhet högerextremism frångår moralism, liberal antirasism och naiv globalism och istället står på marxistisk, empirisk, historiematerialistisk grund när man undersöker den förda politiken från extremhögerns håll. Det är samma gamla vakthund utanför bankvalven som vanligt.

7. Rörelsen högerut. Klassisk höger, liberaler, nyliberaler, nykonservativa är dagens rådande maktelit. Här inräknas även socialdemokratin efter ”ideologiernas död” och stora delar av den kulturellt, icke-vetenskapliga, socioliberala vänstern som lämnat klassanalysen. Det är de som driver samhällsutvecklingen och den politiska krafterna som i dagsläget tjänar och administrerar kapitalets expansion och tillväxthysteri. De är och skapar legitimiteten för marknadens diktatur. De högerextrema stödjer denna politik ekonomiskt, men ifrågasätter dess sociala, moraliska och etnopolitiska konsekvenser, MEN i och med sitt ekonomiska ställningstagande och beroende/defensiva hållningssätt mot kapitalismen så godkänner de utvecklingen i stort hursomhelst. Deras svaga punkt är och kommer därför vara den ekonomiska parametern och hur detta samverkar till samhällsutvecklingen i stort som till exempel de enorma folkomflyttningar som sker på grund av ekologiska och sociala skäl.  Dock tjänar de högerextrema idag på att stödja eliten idag, då de själva tjänar på det politiskt (”rösten mot det globala samhället”) och kan stärka sina positioner och framhålla sig själva som en “opposition” som i realiteten är helt tandlös och i allra största mån på samma planhalva som eliten. Detta då  globaliseringen i allra största grad är en ekonomisk utveckling, inte en etnisk, kulturell och garanterat inte en klassmässig i första hand.  I allmänhet delas dessutom många frågor mellan högerlägren sinsemellan. Inte minst i den breda konservativa och ekonomiska liberala sfären, även om t.ex. invandring är en sådan fråga de inte kommer överens om så delas t.ex. synen på arbetarrörelsen, ekonomi, politisk filosofi och styrelseskick, alltså det ytterst väsentliga. Det är alltså en höger-extremhöger utveckling som gynnar dem båda. Klassisk och allmän höger tjänar i regel på denna utveckling med en behövlig stödtrupp för sin ekonomiska politik (och beräknar att ev. stopp för billig arbetskraft aldrig kommer realiseras, framförallt genom att själva ta till sig högerextrema argument som får folklig gehör) och eventuellt även en autonom skyddsorganisation mot vänsterns, socialdemokratins och miljöpartiernas kritik och politiska arbete om en konflikt eskalerar. Alltså: på samma sätt liberalismen tvingar socialdemokratin högerut med sitt mandat efter 1989 så katalyserar den extremhögern (som i sin tur har folkliga inslag som katalyserar de terroristiska inslagen på ytterkanterna). Motorn i hela högerutvecklingen är inte en yttre extrem som drar på från högerhåll, utan en motor som drivs i politikens mittenfåra, bland liberalismen, som ej begriper sig på konsekvenserna av sin egna socioekonomiska och politiska ideologi. Eller fullständigt begriper vad som händer, men anser sig kunna kontrollera de reaktionära rörelserna, framförallt med ekonomi och att anpassa sin politik i ytterkanterna till högerpopulistiska krav. Inte minst är det tacksamt i en tidsera med en historisk svag arbetarklass att främja högerextremister. De vet, och vi vet, att arbetarrörelsens reorganiserar sig själv konstant i takt med kapitalismens förändringar. Det ska man ha i åtanke när man analyserar varför extremhögern utan större problematik verkar vinna kraft och varför nyliberalismen tillåts behålla sitt internationella mandat, som i sin tur göder det missnöje högerextremismen och reaktionen internationellt tjänar på.

8. Denna utveckling, liberalt mandat i samverkan med högerextrem framväxt, kommer med allra största sannolikhet öka både i Europa, men även på en global skala. Detta är i grunden ett resultat av att vänstern tappat det internationella mandatet i och med vår politiska kris 1989 och 1999 och nyliberalismens framväxt som världens de facto mäktigaste politiska kraft. Paradigmskiftet från politik/ideologi till religion/etnicitet är en tydlig markör för detta. Man kan avläsa de reaktionära rörelsernas framfart med enkelhet om man tar i beaktande att t.ex. sekulära statsbildningar ersätts av t.ex. islamistiska samt att religiösa konflikter överlag har ökat markant sedan 1990-talet, med Jugoslavien i Europa och de otaliga konflikterna i Afrika som typexempel på hur extremhögerns idéer försatts till verklig politik i samband med etableringen av det liberala mandatet över ekonomin. Ingenting tyder heller på att högerextremismen som sådan kommer anta någon form av kritik eller organisering mot kapitalet som driver det globala samhället framåt och agerar som motor till alla dessa etniska konflikters ekonomiska kärna. Det är inte de ekologiska faktorerna, den kapitalistiska utsugningen eller det neo-koloniala systemet som står i fokus i den postpolitiska eran, utan istället så har diskursen tribaliserats och blivit etnopolitisk och detta är högerextremismens tillväxthormon och en verkligt effektiv bortblandning av korten från de internationella ekonomiska intressen som de facto kontrollerar både politik och samhälle i allt större grad. Symbiosen kommer därför gå hand i hand: ekonomisk liberalism och reaktionär rörelse. Europa är inget undantag och vi kommer förr eller senare se hur ett första land i Europa via demokratiska vägar framförallt,  kommer rösta fram ett extremhögerparti till makten om utvecklingen tillåts fortsätta.

9. Det globala samhället i sig är även det konstruerat på så sätt att det skall och kommer skapa dessa konflikter, splittringar och förutsättningar för extremhögern att agera på. Detta sker idag främst genom de massiva folkomflyttningarna som följd på delvis den liberala demokratins krigföring, de reaktionära krigen, de ekologiska kriserna och den koloniala utsugningen av södra halvklotet. Denna enorma, historiska tragedi och myriad av folkmord och utrotning är inte bara ett talande bevis på den liberala demokratins skoningslöshet, utan framförallt också en stark resurs av billig arbetskraft för ett globalt kapital. Därför kommer högerextremismen också fortsätta att existera även om geopolitiska faktorer och högerextrema statsbildningar slås ut i vissa områden (t.ex. andra världskriget) så länge kapitalismen består och tillåts spela ut etniciteter mot varandra . Högerextremismen har blivit en bestående del i den liberala biotopen helt enkelt, lillebror.  Den moderna liberala statens uppbyggnad, “mångkulturalismen”,  utgörs även det av ekonomiska skäl i första hand (oavsett nu vad liberala antirasister säger): så länge som studier har gjorts om etniska konflikter (av seriösa aktörer både från höger, vänster och objektivt akademiskt håll) så har det konstaterats att inom ett visst geografisk område (t.ex. en nationalstat) så får ett gemensamt klassperspektiv och klassidentitet svårare att få rot ju fler etniska grupper och i synnerhet överordnade etniska identiteter som måste integreras med varandra. Detta eftersom etniska grupper ofta rangordnar sig, och opponerar sig mot varandra på en mängd variabler: kultur, historia, språk, religion, en gemensam identitet, ett ”världsarv” m.m. I vissa fall även klassmässiga faktorer där vissa etniska grupper får t.ex. rollen som administratörer i staten medan andra etniciteter förpassas till ett låglöneproletariat eller en kulturell adel. Framförallt är detta som tydligast bland kulturer i Sydostasien, men har även observerats och bekämpats i bl.a. USA under 60-talet och på Nordirland.  Subjektet för klasskamp blir då inte arbetarklassen och dess multitud, utan etniska grupper mot varandra som slåss i klasskampens namn. Med sällan om någonsin reella resultat mot ett internationellt kapital. Detta är något vi sett i flertalet konflikter i bl.a. Afrika, Sydostasien, Indien och inte minst i de antikoloniala kamperna, tyvärr i takt med internationella paradigmskiften har även fröet till reell klasskamp i dessa konflikter, förskjutits till religion eller kultur istället – vilket bland annat återses i dagens högerextremas ökade stöd för “nationella befrielsekamper”. När socialismens spelats ut så har istället reaktionärer tagit plats. Denna etnopolitiska utveckling är även något vi ser ske i dagens Europa med fast anställda mot papperslösa, européer mot araber, etniska svenskar mot jugoslaver, första generationens invandrare mot nyanlända, med mera. Även klasskampen etnifieras och ofta mycket medvetet ifrån socioliberalt håll som efter amerikansk modell och i liberalismens namn ersätter klass med ras mycket mer effektivt än t.ex. nationalsocialismen eller fascismen någonsin gjorde det.

I överlag anser sig liberala hegemonin kunna kontrollera denna mångetniska konstruktion från att hamna i  interna konflikter som kan skada eller störta staten (“raskrig”) genom en stark demokratisk kultur som ska  förhindra tidigare konfliktmönster kring tribalism och nationalism. I de socioekonomiska studier som gjorts i de allra fattigaste trasproletära ghetton som finns idag har vi dock sett motsatt resultat – ökad nationalism och tribalism i takt med välfärdsförsämringar och svag vänster . Detta försök att “hålla ihop”, men samtidigt rasifiera samhällsdiskursen, sker genom att det politiska landskapet blir mer etniskt präglat, “att ta tillhanda minoritetsgruppers intressen” och “värna om de olika kulturerna”. Inte sällan markeras liberala demokratins ansträngningar att hålla ihop en befolkning som ska slåss mot varandra, men bara till en viss tillåten grad, genom den liberala antirasismen i samverkan med ett etablissemang som förstärker tron på “människors olikhet” – en politisk paradox skapas mellan att å ena sidan framhäva likheter, å andra sidan främja olikheter. Förvirra, splittra, regera. Den moderna liberala demokratin försöker alltså vinna mandatet om etnopolitikens sprängkraft från extremhögern via att tillgodose en myriad etniska gruppers särintressen, men bara till den grad som är ekonomiskt rimligt innan politisering sker,  oavsett hur mycket detta påverkar t.ex. ett sekulärt samhälle eller andra faktorer som vi i arbetarrörelsens finner relevanta för välfärd – som en sammansvetsad arbetarrörelse.  Därför är det ytterst relevant och oroväckande att se att just den demokratiska kulturen har urholkats av de som säger sig uppehålla den de senaste 20 åren. Följden kan mycket väl bli ytterligare rasifiering i takt med teknokrati, demokratisk kris och marknadsdiktatur. Detta öppnar vägen enklare för en bredare fascistifering av den liberala demokratin. Den liberala demokratin gräver alltså sin egen undergång.

Vidare: om klasskampen kan omdefinieras så mycket det går, och fienden istället blir en ”rik svenne”, så blir den också tandlös mot eliten och samverkar alltså med den tidigare nämnda utveckling – att alla politiska ideologier helt plötsligt har anpassat sig till ett etniskt perspektiv i alla frågor. Detta är något som skett tidvis även i vänstern, som t.ex. romantiseringen av etniska intressegrupper såsom Svarta Pantrarna. Sådana dimridåer har vi inte råd med. Kapitalet är globalt, ansiktslöst och skoningslöst och framförallt ett nätverk av sociala relationer som vi ämnar att krossa. Detta är den största utmaningen för arbetarrörelsen idag, att skapa den enighet som behövs. Exemplet från USA påvisar just hur splittrad, tandlös, utmanövrerad och maktlös arbetarrörelsen blir när den tillåter sig själv att splittras efter de etniska riktlinjerna. Det är värt att poängtera, att det aldrig är högerextremister som lyckats genomföra denna moderna form av apartheid (de expanderar bara på den), utan ”demokrater”, liberaler, ”humanister” m.m. Inte sällan under den liberala antirasismens flagga i samverkan med ”religionsfrihet”, kulturrelativism och multikulturalism. Ett aktuellt exempel på denna rasifiering/etnopolitik är lanseringen av begrepp som “vithetsnormen” och upprättandet av särskilda “intresseorganisationer” för t.ex. afrosvenskar baserade på etnisk grund, inte internationalistisk  socialistisk antirasistisk grund. Istället för klass skapas grupper som “afrosvenskar”, “Iraksvenskar”, “första generationens svenskar”, “etniska svenskar” med mera.  På samma sätt som fascismen historiskt vill splittra och krossa arbetarrörelsen med splittring och våld som medel så agerar liberalismen idag likartat fast med hegemoniska verktyg istället för våld. Kom ihåg att det finns politiska anledningar till varför klassfrågorna skiftar fokus från klass till etnicitet. Och vilka som gör det. Här kommer Reinfeldts tal om “etniska svenskar” in i bilden som ett tydligt bevis på hur större marknadsintressen och det rådande politiska mandatet öppet vill splittra befolkningen och i synnerhet arbetarklassen i konkurrerande smågrupper genom att å ena sidan anpassa sig till extremhögerns retorik, å andra sidan öppna debatten om “minoritetsgruppers” intressen. Vad vi hela tiden som socialister måste hålla fokus på här är att framhäva vår politiska internationalism, istället för mångkulturalism, och vår socialistiska antirasism, istället för den liberala. Det är även anmärkningsvärt att notera hur den liberala antirasismen övergett likarättsprinciperna för att föredra t.ex. särbehandling i kontexten. Faktum kvarstår dock att vi bekämpar fascismen för att den splittrar oss, sålunda måste vi också bekämpa liberalismen, då de båda idag samverkar till ett mer etnopolitiskt samhälle.

10. Vi ser tydligt hur högerextremismen bara är en sida av myntet. Den andra sidan är kapitalismen och framförallt liberalismens ”goda” ansikte. Vårt svar från arbetarrörelsen bör vara lika rakt som vanligt, och tåls att upprepas gång på gång:
– Klassorganisering. Från lokalt till nationellt och även internationellt plan.
– Klassidentitet . Vi måste vinna mandatet både från den konsumtionsinriktade kapitalistiska människan till den reaktionära etnocentriska, tribalistiska arketypen. Den socialistiska människan som ideal och identitet måste återlanseras och ställas upp som motpol.
– Likarättsprincipen. Lika är lika, för alla. Vi är emot alla former av diskriminering. Även socioliberala “antirasistiska” sådana.
– Sekularitet, religions- och kulturkritik – vi måste lyfta fram efterblivenheten i allt från konsumtionsamhälle till stamkulturer och religiösa kulter. Socialismen är en vetenskaplig visionär rörelse.
– Internationell Solidaritet med progressiva krafter som verkar med oss, i sin sfär, mot reaktionära krafterna.
– Reformpolitiska framsteg mot alla rörelser som undergräver arbetarklassens position.
– Naturvetenskapliga grunder i vår världsbild och realism.
– Höga bildningsideal, kritik mot tribalism, etnocentrism, etnopolitik likväl som etnomaschoism, postmodernism, multikultiralism med mera. Vi måste komma ihåg att vi är världens enda oppositionella kraft i dagsläget mot dessa två samverkande strömningar . Istället för rasens eller individens rättigheter slåss vi för arbetarklassens rätt till att styra den värld den byggt upp. Allt tillhör oss.
– Tydlig markering mot socioliberala krafter. Pragmatism betyder inte att svika sina ideal, ideologi eller ekonomiska synsätt. Vi tjänar ingenting på att dela upp vårt historiska subjekt, vår klass, efter etnicitet, ras, religion, kön eller andra sekundära parametrar. Vi erkänner dem som en del av en individs identitet, men dessa är underordnade klassidentiteten och den kollektiva kraften detta kan utgöra.
– Inse att oavsett globalt, nationellt, federalt eller kulturellt baserad geografisk spelplan så är detta av sekundär betydelse i vår analys, om än en markant del i den i vissa betydande fall t.o.m. ett taktiskt val. Vi måste dock vara medvetna om att nationalstater kommer och går, internationella imperium kommer och går. Allt beror i slutändan på hur kapitalismen vill administrera sitt flöde.  Kampen mellan arbete och kapital består alltså tills kapitalismens imploderar på sin egen otillräcklighet och det ekonomiska, sociala och kulturella kaoset når sitt slut och den socialistiska ordningen etablerats. För detta kommer det krävas en lång och svår kamp i dagsläget. Vi måste också ta och reda ut “den nationella frågan” inom marxismens en gång för alla. Längst har Engels kommit i sin tes om “fria socialistiska nationer i samverkan”.
– En fortsatt politisk, ideologisk, principfast  antifascism som måste uppdateras för det globala samhällets spelplan. Som återkopplar samverkan mellan ekonomi och högerextremism, som ytterligare erkänner det globala spektrat av framväxten av etnopolitiken som helhet och bekämpar den med klassidentitet och klasskamp oavsett om detta rör inhemska eller invandrade reaktionära grupper eller för den delen socioliberala vänstergrupper, nyliberaler eller kulturrelativister. Vår grund är riktig internationalism och socialistisk, inte liberal, antirasism i detta arbete.

Extremhögern har lyckats påverka den liberala hegemonin markant i en historisk rekordsnabb fart. I kristider dras folk till de politiska alternativen, i regel vänstern och extremhögern. Vi måste komma på hur vi ska agera för att tillgodose oss samma hegemoniska effekt som extremhögern har fått och avancera framåt på de kriser som den liberala demokratin innebär. Annars kommer vi komma på oss själva att vara fullständigt maktlösa inför den utveckling som nu sker, där kapitalism, liberalism och extremhöger samverkar till ett samhälle där arbetare slåss mot arbetare enligt etniska, kulturella och religiösa riktlinjer. Vårt mål är detsamma som vanligt, att bekämpa reaktion, nationalism, splittringspolitik, religion och kapitalism. Vad vi däremot måste göra är att anpassa vår analys till både ett globalt samhälle, en global reaktionär trend och en global liberalism. Då kan vi återigen bli effektiva på att slå tillbaka de krafter som är på god väg att skicka in mänskligheten i ett samhälleligt mörker som vi idag inte ens vågar föreställa oss vart det slutar.

Advertisements
Comments
One Response to “Reinfeldts uttalande och 10 teser om den högerextrema kontexten”
Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] mer och mer börjat delats upp i katerogier efter etnicitet och Ras. Denna utveckling är också, som vi berör i analyser t.ex. om extremhögern, något som är etablerat i hela den politiska diskursen. Från socioliberala vänsterns prat om […]



Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: