Kort om fascismen i Europa och nytillskottet i Grekland

Posted by stellan on May 8, 2012 · 1 Comment 

Valet i Grekland har återigen satt frågan om fascismens återkomst i fokus. I krisens spår valdes 20 parlamentsledamöter in från ett av Europas mer tydliga nazistiska partier, Gyllene Gryning.  Några korta kommentarer är värda att göra.

Gyllene Gryning sticker ut från mångfalden av högerextrema partier på flera sätt. Delvis är de inte populister, de har en tydlig nationalsocialistisk profil, och kan knappast kallas hycklare eller att “gömma sig bakom en fasad” eller vara en del av nyare högerextrema teoribildningar och ideologier som “Nya Högerns” multitud. Gyllene Gryning är på många sätt raka på sak. Det är svastikor, knogjärn och öppen identifikation med Adolf Hitler som gäller.  De tillhör därför knappast de högerpopulistiska (SD, FrP, Vlaams Blok, FpÖ, Sannfinländarna m.fl.), nationaldemokratiska (ND, BNP, NDP, FrN,  m.fl.), identitära (nätverkskonstellationer och tankesmedjor) eller kulturkonservativa partierna som dominerar i västra Europas högerextrema sfär. De liknar inte ens de utomparlamentariska nyfascistiska grupperna som MSI, Casa Pound, Nordisk Ungdom med flera, som har en betydligt modernare utveckling, med rötterna i 70-talets Tredje Positionen, bakom sin politik. Gyllene Gryning står därför betydligt närmare t.ex. Jobbik i Ungern och Ryska nationalsocialistiska grupperingar – där paramilitarism och våldsromantik är centrala byggstenar som de övriga nämnda grupperna har lämnat av strategiska och politiska skäl.

I dagsläget är de alltså “mest nazister” på högerextrema skolgården tillsammans med ett stort antal mycket små systerorganisationer och sekter (förutom Jobbik) – något som säkerligen kommer försvåra för dem om de vill börja samarbeta med de två större nationalistiska samarbetsprojekten i EU och absolut om de vill närma sig de som har högst folkligt stöd, de etablerade populisterna.

Ur svenskt perspektiv kan det påpekas att de har kontakter med Svenska Motståndsrörelsen, men delar även samma ideologiska grund som Svenskarnas Parti, även om de är tok för “rakt på” för deras smak. På tiden när Svenskarnas Parti hette Nationalsocialistisk Front skulle dock läget ha varit annorlunda.

Gyllene Gryning sticker också ut på så sätt att de knappast kommer koncentrera sin kraft på den parlamentariska politiken, utan istället bibehålla sin utomparlamentariska strategi – med allt från gatuslagsmål till att knacka dörr och köra ut mat till utsatta “äkta greker”  som politisk strategi. Alltså en klassisk fascistisk social rörelse i första hand.

I övrigt lär de inte heller vilja “välja sida” mellan de två konkurrerande politiska ståndpunkterna i dagens extremhöger, debatten mellan de  som har islamofobi (i regel populistpartier) eller de som väljer antisemitism (i regel mer nationaldemokrater och längre ut på skalan) som grund i sin retorik, “att välja syndabock”. Dessa ställningstaganden utgör  idag de största  avgrunderna mellan olika nationalistpartier över hela Europa och splittrar hela extremhögern i två egentliga läger – de som stödjer Israel (ex. Breivik och co)  och de som åker till Iran och sympatiserar med mellanösterns fascistiska flora, t.ex. Hizbollah och Hamas.

Gyllene Gryning är dock som sagt klassiska nationalsocialister, de vill lägga ut landminor vid gränsen (samtidigt som Casa Pound kallar sig “antirasister” och bygger skolor i Afrika) och lär knappast bry sig om det är synagogor, moskéer eller bibliotek som står i brand. På sitt sätt ser de sig själva alltså som de enda “sanna nationalisterna” och som mest ortodoxa till fascismens och nationalsocialismens dogmer, vilket ytterligare lär isolera dem då resten av extremhögern åker Europa och världen runt och knyter kontakter med t.ex.  olika aktörer i Mellanöstern och Asien, uppdaterar sina politiska strategier och försöker binda ihop det europeiska nätverk av olika partier som vuxit fram överallt i Europa de senaste 20 åren. Någon pragmatisk inställning till kulturkonservativa partier som t.ex. Sverigedemokraterna lär vi knappast se från Gyllene Gryning och de sekter och mikroorganisationer som bibehållit den klassiska nationalsocialismens politiska uttryck. Gyllene Gryning lär ej heller kunna samarbeta med andra mer radikala nationalister i Europa, t.ex. Front National,  i större grad då dessa idag innehar en etnopluralistisk ståndpunkt och jobbar hårt med en stor bredd av extremhögern för att tvätta bort “rasiststämpeln”. Rasbiologin som grund är fortfarande en svag pelare att stå på även i den moderna extremhögern. Därför lär de med allra största grad alltså vända sig österut för stöd. Däremot lär dock säkert radikala element och t.ex. ungdomsförbund till de nationaldemokratiska partierna förhandla “under bordet” med Gyllene Gryning inofficiellt, och garanterat på individbasis över hela extremhögerns spektra. Såsom SDU träffar radikalare organisationer utomlands och på så sätt undviker att smutsa ned moderpartiets “anseende”.

Därför lär Gyllene Gryning knappast bli en politisk kraft i Greklands inrikespolitik på ett bra tag. De saknar en väsentlig ingrediens som resten av extremhögern förlitar sig helt eller delvis på: inspiration, träning och resurser med en internationell gemenskap. Däremot har de två andra delar: utomparlamentarism och numer alltså även parlamentarism. Detta kan i sig självklart generera framgångar, men knappast med deras nuvarande politiska profil. I fallet Europa delas extremhögern snarare upp i tydliga partier, organisationer och nätverk med tydliga målsättningar kring flera olika stöttepelare (inte minst för att vissa delar av kampen som helhet knappast ser bra ut i parlamentariska sammanhang). Parlamentarism, militant utomparlamentarism och internetaktivism samverkar till en helhet, en attack mot hegemonin. Ett ensamt parti kan knappast göra det i dagsläget i ett krisdrabbat Grekland när detta parti dessutom anses som provokatörer och bakåtsträvare av flertalet av sina internationella kamrater.

De kan alltså inte “fascistifiera” Grekland i dagsläget, måhända kanske dra till sig och påverka några andra ytterlighetspartier på högerkanten under ett kort tag.  Däremot lär säkert deras framgångar, och den kommande debatten och folkliga stödet för dem, katalysera en uppdateringsprocess för den inhemska extremhögern som på sikt kommer kunna skjuta grekisk politik i allmänhet mer högerut – och då aktivera andra aktörer av nyare karaktär. Med detta kan även de olika stödpelarna för extremhögerns framgångar delas upp tydligare: tankesmedjor, internetaktivism, parlamentarism, utomparlamentarism, aktivistnätverk, fånghjälp, sociala medier och rörelser m.m..  Alltså det som skett i hela Europa – extremhögerns helhet i dess multitud.

Det andra alternativet är att Gyllene Gryning antingen förpassas tillbaka till ett mikroparti när de försöker efterapa NSDAP och får hela etablissemanget mot sig eller eskalerar i sådana konflikter med t.ex. den starka grekiska vänstern att de på sikt förintas. Någon allians med allmänna högern är knappast heller på agendan. Då måste de putsa många fasader och byta många symboler först innan de kan inta samma förhandlingsposition som t.e.x populistpartierna i Skandinavien.

Hur som helst så har deras framgångar markerat att nu även i Grekland ett extremhögerparti har tagit sig upp på den parlamentariska scenen och i det stora hela måste man sammanfatta situationen i Europa när det gäller extremhögern som att de växer sakta, men stadigt och med en stor variation olika uttryck i både strategisk, taktisk och politisk mening.  Detta dessutom i de allra flesta fall med arbetarklassen som röstbas, vilket visas mest tydligt i exemplet Front National som också slog valrekord i år. Så här kommer utvecklingen fortsätta se ut tills arbetarrörelsen genomgår de nödvändiga transformationer och uppdateringar som extremhögern begrep att de skulle (måste) göra redan på 70-talet.  Där står vi idag.

Relaterat: Grekland har valt in nazister i parlamentet, hur är det möjligt?

“Och även om det är minst sagt varnande att ett naziinfluerat parti vars slogan är ”Rensa Grekland från smuts” nu kommit in i parlamentet, så kan deras 7 procent inte jämföras med extremhögerns jätteframgångar i Frankrike eller Österrike. ” – Kajsa Ekis Ekman på DN

En kortare version av denna artikel, av något bättre karaktär, kommer även publiceras i nästa nummer av tidningen Arbetaren.

Filed under Stellan · Tagged with Extremhögern, Grekland