Läpparnas bekännelser på första maj, och vad som faktiskt planeras

Såhär i efterdyningarna av Stefan Löfvens första-maj-tal så är det väl dags att belysa en hel del saker. Ja förutom då att han faktiskt inte kom med någonting nytt överhuvudtaget i sitt tal. Samma floskler, och ofta rent ut sagt ljug, och stora ord har vi hört från nedskärningspolitiker som Mona Sahlin och Göran Persson i flera år. I korta drag kan man väl prata om läpparnas bekännelser, valfläsk.  Socialdemokraternas ambitioner att bli ett maktparti igen förutsätter en hel del teater, propaganda, dimridåer och politiska rävspel. Vi kommer helt enkelt få vänja oss med sådana charader och andra tricks från sossetoppen till 2014 när de ska leka “opposition” – alla bör ta och fräscha upp minnet om politiska och propagandistiska strategier framöver – åtminstone för att få ut det mesta ur den kommande valrörelsen. Inte minst ur “humoristisk” synvinkel..

Tack och lov att vi här nere ser igenom det mesta, om och om igen. Tragedin att vi faktiskt röstar på dem fortfarande har snarare med bristande alternativ att göra – vi envisas på något sätt tro att den politiska adeln inom socialdemokratin på något sätt ska “vittra iväg” för folkrörelserna och trycket underifrån – något sånt lär dock inte hända förrän socialdemokratin i grunden återgår till sina teoretiska, praktiska, klassmässiga grundfundament. Det vill säga att det skapas ett nytt socialdemokratisk parti baserat på fundamentalt andra principer och idéer – där saker som full sysselsättning, inte olika marknadsliberala arbetslinjer, är i fokus.

Intressant i sammanhanget. nu är Löfven lyfts upp som oppositionens röst,  är vad Stefan Löfven  faktiskt tycker om saker ting i mer slutna rum – borta från teaterns och medias spotlights. Artikeln ovan är en intervju i borgerliga tidskriften Dagens Samhälle. För att citera Anders Ågren (moderat toppman i Umeå, tillika gammal lärare till undertecknad) som i den recenserar precis hur bra Löfven är i de makroekonomiska politiska klimatet, och koncentrerar sig speciellt kring Löfvens åsikter om vården som tas upp i intervjun:

 “Han resonerar kring privata alternativ i välfärden, och det är ändå intressanta besked han kommer med. Han konstaterar att socialdemokraterna är för valfrihet och olika utförare, socialdemokraterna vill inte riva upp Lagen om valfrihet (LOV), de vill inte införa några vinstförbud för privata företag i välfärden, och han kan tänka sig fler sjukhus som drivs  i privat regi.

Riktigt så brukar det ju annars inte låta när vi lyssnar till de lokala socialdemokraterna i Västerbotten.”

(Värt att notera:  Umeås socialdemokrati med hjälp från Vänsterpartiet har portförbjudit bl.a. Carema från länet)

Stefan Löfven är alltså, precis som ordförande för fackföreningen Kommunal, helt för mer avregleringar och privata vinster i vården, dvs. fler fall som  Carema, och i slutändan fler riskkapitalister som ska hantera vården, ett av välfärdens absoluta grundfundament. Med tillhörande skandaler, nedskärningar och förjävliga arbetsmiljöeer för anställda och patienter. Utöver det så finns det ju en hel del annat vi bör ta i beaktande om Löfven som vi redan belyst; allt från vapenexport till fascistiska diktaturer till EU-vurmande (som vill utmana strejkrätten) och en naiv inställning till kärnkraften (att poängtera är väl att jag knappast är emot den som sådan).  Men i de frågorna lär vi få återkomma framöver.

Klart står det att Stefan Löfven, trots klassmässiga och yrkesmässiga pr-poäng, ytterst står för samma ekonomiska linje som t.ex. Mona Sahlin. Alltså: fler nedskärningar, fler besparingar, mer arbetslöshet, mer anpassning till marknaden, arbetslinjen, utförsäkringar, nedmonterad A-kassa, svaga fackföreningar. Vi kan fortsätta i all evighet. Stefan Löfven delar scenen med allt från sverigedemokrater till moderater som förespråkar nedskärningar, nedskärningar, nedskärningar. Vi ska betala kapitalets återkommande kriser samtidigt som vi som land, pengarna vi tjänar in via vårt arbete, blir rikare och rikare.

Stefan Löfven kommer idag med allra största sannolikhet vinna valet 2014 över Reinfeldt. Men den segern kommer nog tillskrivas Alliansens alltför maktfullkomliga brutala och öppna nyliberala politik än någon form av nytänkande, reformistisk, och progressiv arbetarpolitik från Löfvens sida. Han kan gott bara kan sitta stilla i båten och förlita sig på att Alliansens politik i sig själv vinner över folk till den trasiga socialdemokratin som mer eller mindre inte betyder någonting längre i egentlig politisk, ideologisk, rörelsemässig, mening.

Samtidigt, parallellt, med alla dessa toppsossar som talat sig varma på första maj nu på senaste så har vi också sett ännu fler gamla sossar hoppa över till att bli toppnamn i bank- och näringslivet. Senast ut är Thomas Östros. Att sosseadeln ens tillåts ta ordet “arbetarrörelse” i sin mun samtidigt som de flörtar in sig – och faktiskt utgör en stor del –  i den absoluta makteliten i samhället är en politisk skandal som man knappt kan jämföra med något annat i de politiska idéernas traditioner överhuvudtaget, liknande humbug kan man väl återfinna i vissa delar av fascismens politiska strategier.

Sedan 20 år tillbaka ser vi en tydlig politisk tradition av att se socialdemokratiska förespråkare gå in rakt in i näringslivet efter de politiska uppdragen upphört – och tillskansa sig fallskärmar i mångmiljonklassen. Enda undantaget av dignitet torde väl vara Ingvar “Sulan” Carlsson som enligt ryktesvägen håller i studiecirklar i marxism djupt nere i folkrörelsemyllan kring ABF… Lite politisk konsekvens som får stå som förebild i sammanhanget. Men han är också från en annan tid och från en annan socialdemokrati.

Den politiska adeln, är och förblir, en av de värsta motståndarna vi har – man skulle ju gärna vilja kalla det “den interna motståndaren” med tanke på dramaturgin och scenografin –  men de har sedan länge befunnit sig så långt inne i finsalongerna att vi faktiskt måste erkänna dem som ett andra mynt, good cop, av samma näringsliv vi har som motståndare i vanliga fall då under namn som till exempel Almega. Det absoluta värsta i situationen är att de faktiskt innehar vetorätten, alla dessa fackpampar och politiker, över våra egna stridskassor och resurser. De är därför en aktiv bromskloss för våra ambitioner att expandera och etablera en riktig arbetarrörelse. Vår kamp underifrån är alltså inte bara ett “tryck” uppåt, det är där vi också bit för bit faktiskt bygger ett alternativ, en egen rörelse, som kan kasta av pamparna och sätta arbetarrörelsens makt till dess faktiska historiska subjekt, arbetarklassen – i den processen kommer vi se adeln och byråkraterna på LO-borgen välja sin tydliga sida i takt med att konflikterna sprider sig som en konsekvens av deras egen politik.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: