Alf Robertson, Sveriges Johnny Cash och kvarterskamp

Alf Robertson, åter en av dessa nu bortglömda artister som blivit förpassade till glömskan av MTV och skräpkultur, fastnade jag för ganska sent. Det var när hans eminenta “Tacka vet jag vanligt folk” nådde mina öron för två år sedan som jag själv fick upp öronen för honom. Först hade jag alltså intrycket av Robertson som ytterligare en vettig artist nära eller i folkmusiken. Det var senare när jag tog mig tid att lyssna på hela hans livsverk som jag förstod att det inrymde allt från poesi till framförallt country – ofta kallad den bästa countryartisten i Sverige. Balladen om Nisse Karlsson uppvisar sådan textmässig, känslomässig och musikmässig kvalitet så att han faktiskt utan några som helst egentliga konkurrenter skulle kunna placera sig som “Sveriges Johnny Cash”.

Nedan följer ett exempel på Robertson’s lyrik:

Det var vi som sluta skolan -57:

Gunnar säljer bilar och Lena fixar hår
Torsten har sin skoaffär och Eva for till Ecuador
Jerry, han kör buss i stan och Kjell är arbetslös
å Paul säljer försäkringar och har en liten tös

Ellen är hos Linjeflyg och Franke journalist
och Lotta, hon är lärare när jag såg henne sist
Leif är nån slags förman och jobbar i kommun
och Stig har börjat dricka, och han har lämnat barn och fru

Det var vi som sluta skolan -57
Vi skulle ändra världen, men den ändrade på oss
Man har lärt sig ett och annat mellan då och nu

Lilian är på barndaghem och Janne är polis
Bosse han är sjuk ännu men det är inte längre kris
Bertil tog ett jobb till slut på något slags arkiv
Kjell tog Lasse Janssons fru, och Lasse tog sitt liv


Till skillnad från Allan Edwall jag skrev om igår så var Alf Robertson aldrig märkbart politisk verksam som sådan (han var däremot aktiv kristen i slutet av sitt liv). Men han var aldrig sen till att tacka ja till att uppträda gratis på ålderdomshem och sjukhus och vid de spelningar han hade, som den sista i Göteborg, så genomförde han ofta gratisuppträdanden till anliggande ålderdomshem. Några sådana artister finns inte idag.  Född i Göteborg, och sjöman därtill, med sex år i Nashville, USA – för att inte tala om ett kringresande liv överlag med mycket intressanta händelser (som franska främlingslegionen) – sätter sin tydliga prägel på texterna.  Ryktet går att en bok med namnet “med luffarpass i kappsäcken” var tänkt som en biografi över Alf’s ofta ganska dramatiska liv på 50- och 60-talet.

Alf Robertsons skrivande är tidvis radikalt, ärligt, folknära. Från hans största hit dikten “Mitt land” som pulveriserar de mytologiska grunderna för reaktionär nationalism, men istället lyfter fram “det lilla” och “det svenska” på ett ypperlig sätt. Till “tacka vet jag vanligt folk” som är en ren hyllning till oss vanliga dödliga arbetare och sprutar som ett motgift mot karriärism, egoism och streberbeteende.

När en journalist på Sveriges Radio ombads beskriva Alf Robertson och politiken. Antagligen efter att någon gått i taket för “mitt land” så förklarade journalisten det hela såhär:

“och att proggens skildrare av svensk arbetarklass, Nja-gruppen, Nationalteatern, Mikael Wiehe, har sin överman i Alf. Åtminstone i en sak: äktheten och närvaron i den skildrade upplevelsen. Kanske smyglyssnar den välkammade Mikael Wiehe ibland på Alf när han fräser runt i sin silvriga BMW bland lyxvillorna i Vellinge. O yeah, a working-class-hero, is something to be…. ”

Samtidigt som man brister ut i skratt av totalsågningen av Mikael Wiehe så lyfter man på hatten. Det är helt korrekt förklarat. Alf står svensk arbetarklass närmare än proggen, och har förmodligen påverkat den .

Men skälet, och inspirationen till att jag faktiskt tog upp Robertson idag, är hans helt bortglömda men underbara debutskiva “Riv inte vårat kvarter”. Och mer passande kan det nog inte bli med tanke på att vi i svenska politiska vänstern nu faktiskt börjat prata om kvarters- och hyresrättskamper igen. Inte minst på grund av de stora gentrifikationer som sker över Sverige i dagsläget där vi trycks mer och mer ihop i fattigare och fattigare ghetton – ofta för att vi måste flyttas oss för ringleder, gallerior eller skrytbyggen. Vi blir påtvingade inte bara en avfolkning, utan i de urbana områden där vi bor, tvingas vi på förtätningar och ständiga nedskärningar i servicen. Vi måste självklart slå tillbaka mot den här utvecklingen och skydda våra områden, skydda vår rätt till att bo drägligt med bra hyror, service och andra kvalitetsparametrar som mycket natur, barnvänligt och gemensamma forum som Folkets Hus.

Så nu tar jag helt enkelt och återinför en gammal politisk dänga som jag vill höras spelas från husen och lägenheterna när kommunpamparna kommer och ska kasta ut oss. Låt oss låta Robertsons musik leva igen!:

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: