Framtidsperspektivet

“Revolution i vår livstid” är den slogan som symptomatiskt tilldelas de mer radikala socialisterna och har så varit fallet sedan det faktiskt fanns någon form av grund för ett sådant hopp, för 40 år sedan.

Vi radikaler idag står inför en helt annan situation. Delvis finns det inte ens utrymme för att ställa oss frågan “Revolution eller reform?” då själva handlingsutrymmet i sig är förminskat och den internationella arbetarrörelsen har blivit stegvis försvagad till den grad att reformer i sig anses revolutionära. Symptomatiskt med just denna utveckling kan man också konstatera att även den moderna “revolutionära vänsterns” krav och målsättningar faktiskt är sådant som förut skulle utan omsvep benämnas som reformer. Man kan tala om, om än impopulärt i sig, att de radikala kommunister, socialister och anarkister som befinner sig i det radikala utrymmet idag mer eller mindre är riktigt asförbannade socialdemokrater. Åtminstone med en historisk syn så är de politiska kraven idag betydligt mer hemmahörande inom den tidiga socialdemokratin. Detta förändras inte om du har balaclava och gatsten i handen eller inte. Kampen vi för idag är alltså en långsiktig strävan efter reformer, som i sin tur, vi hoppas ska generera ytterligare kamp och insikt om människans sanna värde. Socialismen agerar ofta från plattformen “att kräva mer”. Idag måste vi lära oss, som små barn, att kräva någonting gemensamt överhuvudtaget.

För det andra så befinner vi oss i en hegemonisk kamp mot liberalismens doktriner. Här kommer själva människan in. Här kommer dess värderingar, syn på gemenskapen, ambitioner, målsättningar och syn på medmänniskor in. Här har vi lidit oerhörda förluster de senaste 40 åren. Gemene man är de facto mer individualiserad, egoistisk, narcissistisk än den mer kollektiva människan förut. Utöver det så har de liberala doktrinerna med oförminskad kraft försökt tvätta bort den marxistiska världsåskådningen. Inte minst genom att placera ut myter om klassresan (som är fullständigt beroende på ekonomisk fördelning av resurser och samhällets klassindelning, inte personlig strävan), medelklassen (som inte är en klass utan ett ytterst smal fält av administrativt skikt, idag ska dock alla även en lokalvårdare se sig som medelklass) och inte minst att samhället redan vore fulländat, klasslöst och så “jämlikt det kan bli”. Den liberala människan står alltså, från sin värdegrund, oerhört långt ifrån ett socialistiskt klassmedvetet perspektiv. Djungelns lag råder och ingenting tyder på en stärkt gemenskap inom överskådlig framtid i den moderna människan medvetande. Faktum är att de enda kollektiva reaktioner vi sett på denna individualisering snarare varit av reaktionär typ (nationalism, religion, sekundära identiteter). Dagens moderna människa måste alltså i sig förändras stegvis inför en sådan förändring vi vill se. Det är alltså ett kamp vi även för mot varandra, vad vi lärt oss i dagens samhälle. På så sätt kan vi, och bör vi, lyfta perspektivet att vår kamp faktiskt handlar främst om våra barns väl, och deras barns väl. Och i slutändan civilisationen och planetens väl. Vår generation är, krasst, redan förlorad och måste genomgå många strider innan vi inser vårt värde och vågar ta strid. Vi är bara den första generationen som fått se de nya spelreglerna. I Sverige symptomatiskt förklarat med den första generationen som får det sämre än våra föräldrar. Vår plikt blir därför  att lära våra barn förutsättningarna redan från början, att lära dem att förändringar är möjliga, att lära dem innebörden av solidaritet och gemenskap och vikten av människovärdet.

Med dessa insikter i bagaget så är det lönlöst med frasradikal revolutionär strävan. Om än hedervärt och ungdomligt ärligt så kommer vi inte under en natt förändra samhället. De samtida faktiska “revolutionerna” som sker i vår omvärld står utöver det med mycket att önska. Ska man hålla sig pessimistiskt ska man prata om maktförskjutning i de sittande övre skikten, än en revolution, i de aktuella fallen.

Vårt perspektiv måste istället basera sig på att arbeta långsiktigt. Det kommer att ta tid. Våra perspektiv sträcker sig därför inte till en internationell vänstersvängning 2014, eller tron på att något ytterst radikalt kommer ske om Alliansen röstas bort, utan 20-30 år framåt i tiden. Där har vi våra målsättningar. Därför ska vi också anpassa strategi, taktik, organisationsbygge därefter. Att “skynda långsamt” och våga ta “the long war” är insikter som är hörnstenar för den moderna socialisten. Vi måste arbeta underifrån, länge, bida vår tid, bygga våra basorganisationer, fackföreningar, kvartersråd, fritidsorganisationer och folkrörelser, innanför och utanför parlament, i samverkan med våra bildningsideal tills vi själva inser och organiserat den kraft vi innehar och kan börja ta reella kliv framåt för förändring. Vi måste kämpa kontinuerligt i mikroformatet, och sprida våra segrar som exempel. Långt i horisonten kan vi sedan prata om när och hur vi ska agera för en stor förändring som vi idag knappt kan drömma om. Vi  ska därför vara där vi göra nytta för stunden, i rekrytering och bildning. Där skall vi också verka för att sprida vårt språk, erfarenheter och tips för att vidare kunna bygga på våra idéer för förändring. Vår kamp räknas även idag, men framförallt att sprida våra små segrar och strategiska landvinningar.  Där bygger vi våra organisationer och sakta bygger vår framtid, inte bara för oss, utan för den generation som kommer kunna ha bättre förutsättningar för att kämpa och förändra.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: