Den nya estetikens historia och roll

Minnesceremoni för Anton Nilsson

Någonting hände 2006 mer än att Alliansen röstades till makten. Vi som då befann oss ute i den vänsterradikala periferin av saker och ting hade vid det laget fått nog. Att Alliansen tog makten såg många som ett akut bevis för radikala förändringar i intern kultur och estestik behövdes och i slutändan även  politisk ideologi och identifikation som till sist knoppade av sig i nya organisationer och projekt vid 2010-talets början. Men allt började med det praktiska modet och fotbollshuliganer.

I första hälften av 00-talets början dominerades fortfarande vänsterpolitiken av olika subkulturer, inte helt sällan följde ganska ansträngande och fåniga åsiktspaket med på köpet. Sedan 90-talets hälft hade dock en reaktion mot detta skett först genom skinheadkultur och sedermera även med en hel del aktivister som var/och klädde sig som brittiska fotbollshuliganer. Politiskt existerade det också vissa skillnader mellan dessa två “falanger” i extremvänsterns dåtida diaspora. Efter Göteborg 2001 gick en hel generation av antifascister i pension – den nya generation som tog platsen skulle i större drag än de förra klä sig mer, och identifiera sig mer, med de “klasskampsorganisationer” som varit 90-talets opposition mot “hippievänstern” (Här påbörjades också en resa för många att sluta se sig själva som “vänster” utan som “arbetarrörelse”) – inte minst blev detta också en praktisk nödvändighet för att undslippa identifikation från polis och extremhögern i takt med att våldet mellan fascister och antifascister förändrades i grunden och blev en våldsspiral som det tog ungefär 10 år för båda sidor att hoppa av. Under dessa år rotade sig inte bara fotbollshuliganismen som mode sig fast bland vänsteraktivister, en hel del var “the real deal” också. På så sätt skapades det en kultur kring 2003-2006 som estetiskt skiljde sig markant från vad “gemene man” skulle identifiera som en “vänsterperson”. Hela poängen var snarare att klä sig bra, hel och ren, gärna så “casual” (vardagligt) som möjligt. En måttstock var helt enkelt att det inte skulle finnas något på kropp eller person som skulle kunna peka ut just denne som socialist. En inställning jag idag fortfarande helt stödjer när man ska arbeta utåt med sitt politiska budskap. Sedan gick “antilivstilismen” i kombination med gatustriderna med extremhögern för långt också, och även det engelska modet blev en “livsstil” med tillhörande “åsiktspaket”. Kring 2008 mattades det hela av. Men respekten för att se bra ut när man presenterar sina åsikter behölls.

2006 års händelser skulle påverka denna utveckling markant. I många militanta organisationer hade den tidigare allenarådande “punkstilen” kastats på hyllan efter 15 år av snusk och de gamla idealen från arbetarrörelsen lyftes fram: hel och ren, raka led, disciplin. Det hela skedde i en samverkan med politisk renässans för den äldre arbetarrörelsens förutsättningar. Med Alliansen vid makten verkade också trycka flera vänsteraktivister från vänstern i sig – som uppenbarligen misslyckats nu 20 år i rad – utan de vände sig mer och mer politiskt mot historiska exempel. Det “moderna” fördömdes. Och med det, följde även intresset för äldre tiders estetik och utseende. Märkvärt nog skedde denna transformation i vänsterns mest radikala delar, ett faktum som nog delvis kan förklaras med större kunskaper, respekt och insikt om den historiska arbetarrörelsen än bland “periferigrupperna” eller “enfrågegrupperna”.


Denna transformation skedde inte helt utan konfrontationer och bråk  med mer, enligt dem själva,  “fria” individer i vänstern som tog illa åt sig av ett nytt utseende för de radikala idéerna. Första 1 maj sedan 70-talet med raka led och röda fanor (Spanienfrivilliga marscherade -77 med uniform..) föranledde inte bara skrik om “fascister” och “sexister” utan även en hel del ölburkar som kastades på deltagarna i den då unika formationen med flaggor och raka led som den militanta gatustridsorganisationen Revolutionära Fronten ställde upp. Man kan tycka att oorganiserade anarkister som i årtal irriterat deltagarna på La Mano-manifestationen (Ett LO-arrangemang i övrigt) kunde välja ett annat mål för den dagens protester  mot “fascism och förtryck”… Efterspelet sägs varit ganska irriterat från RF’:s sida.

Men konceptet höll. Året därpå marscherade RF vidare på sin första maj repertoar, och det här med gapande anarkister förblev också en tradition, och inom kort arrangerades även de första minnesceremonierna. Vi som var på plats såg ganska tydliga likheter med de “comemorations” som sker på Irland årligen. Men vi glädjes oerhört över att få ta del av de historiska länkarna mellan Spanienfrivilliga, Demonstrationerna i Ådalen och minnet av Amaltheamännen.En historisk kontext skapades för deltagarna.  2008 kunde man nästan tala om, om än i liten skala, någon form av upprättad “stolthet” i vissa delar av den radikala vänstern som tagit intryck, utomlands från b.l.a. Irland, men inrikes från den gamla arbetarrörelsens traditioner. Även om många tröttnat på antifascistisk gatukamp eller andra väl valda delar av “det radikala” så sågs just ambitionen med historisk återkoppling som beundransvärt  Ytan spelade roll, för det pekade på varifrån man kom, var man var på väg och vilka vägar man skulle ta för att gå dit.

Minnesceremoni, Karl Staf, Internationella Brigaderna

Denna utveckling i vänsterns yttersta och mest radikala flygel spred sig som en löpeld bland väl valda socialister i landet. Revolutionära Fronten skulle terroristförklaras och förbjudas 2007 genom ett förslag från (C) och (FP) – RF hade svarat med att skicka kulor till Anders Borg. Samtidigt hade organisationen befunnit sig i ett sju år långt utnötningskrig med extremhögern och våldet hade stadigt ökat år för år. Och nu stod de, relativt många till och med, i marschformation, omaskerade på Sergels torg 1 maj 2008. Banderollen förklarade en historisk identifikation med Arbetarrörelsens kamp. Fanorna var röda och svarta. De skämdes inte.

Och det gav avtryck bland andra som funderat på de här med propaganda, utseende och yta till sin organisation. Framförallt för de med en idétradition och identifikation med just arbetarrörelsen – inte vänstern – verkade RF, trots sin politiska och strategiska hemvist – imponera en smula. Att de var just “stenkastarvänstern” som lyft upp arbetarrörelsens formationer och fanor förvånande nog både polis, extremhöger och vänstern. I länder som Italien, Tjeckien och Irland lyfte liknande organisationer upp RF som lysande exempel på historisk återkoppling och radikalism. T.o.m. på Irland, där RF själva vänt sig på inspiration, hyllades marschformationerna.

 2009 såg vi estetiken spridas vidare. Hur Yta börjades tas på allvar. I formationen av Förbundet Arbetarsolidaritet så förvånades många över hur professionellt organisationen  utlyste sig själva. Borta var hemmagjorda banderoller, flygblad och fanor. Istället poängterade denna organisation redan från dag 1 att propaganda var något man värderade högt och inte skulle tumma med. Förbundet Arbetarsolidaritet blev därför den första organisationen i vänsterns nutidshistoria som reste en egen fana och som sedan dess burits av förbundets aktivister med stolthet.

Samtidigt höjdes kvaliteten på material avsevärt i vänstern. Kravet på hur en organisation profilerar sig höjdes nämnvärt. Sedan dess har en kultur etablerat sig som sträcker sig långt utanför RF:s (numera döende.:) existens. Vi har sett marschtrummor och orkestrar återkomma vid demonstrationer vi har sett hur aktivister börjar klä sig i sina organisationers pikétröjor, vi ser hur videokvaliteten ökar, hur små radikala aktörer ställer upp tält och bjuder på kaffe, hur fler och fler minnesceremonier arrangeras för att minnas döda kamrater och återkoppla till tiden idag. Hel och ren. Samtidigt ser vi fler och fler lockas av vårt budskap i takt med att vår kvalitet ökar och våra resurser till professionell pr ökar. Långt ifrån radikalvänsterns uppställning 2008, utbuade av anarkister och punkare, så verkar en arbetarrörelsekultur åter formeras i Sverige som sträcker sig rakt igenom skillnader i parlamentarism eller ej eller politiska strategier. En stolthet har börjat ses i ögonen på aktivister som återigen öppet får visa just stolthet, styrka, disciplin och samhörighet. Den röda fanan börjar betyder något igen, om än bara kosmetik, så är yta viktig för välmåendet. Aldrig mer ska vi framträda som oorganiserade. Kvalitet, styrka, samordning. Det är vägen framåt.

Och alla sådana exempel är att lyfta fram som föredömen. Vi har bara börjat vår resa för att göra oss själva ännu proffsigare, snyggare, mer disciplinerade, kraftfullare. Hela spektrat från de lokaler vi har  till demonstrationer, propaganda, musik, videos och manifestationer måste uppdateras. Det gör vi så gärna. Vi återknyter vår kamp till arbetarrörelsens. Vi är nya arbetarrörelsen. Det är därför upp till oss att hedra den.

Här nedan är ett par exempel från Sverige.

Men även i utlandet:

Advertisements
Comments
4 Responses to “Den nya estetikens historia och roll”
  1. Ja tack. Jag har en föreställning om att med sånt här reko beteende kommer vågor på vattnet och en allmän översyn över sig själva som individer och grupper blir en schysst bieffekt. Självkritik av språk, alkoholkonsumtion och “disciplin” i form av träning och att tänka på vad man äter och hur man själv påverkar sin omgivning tänker jag har större chans att hända än om man lallar runt.

  2. Nicklas Eriksson says:

    “Sedan dess har en kultur etablerat sig som sträcker sig långt utanför RF’s (numera döende.) existens.” Vadå döende? Insyn?

    • stellan says:

      Aktivister från RF kommer såklart motsäga sig ett sådant bold statement, givetvis. Det fråntar dock inte faktumet att hemsidan (tyvärr) symptomatiskt slutade updateras för 1,5 år sedan kontinuerligt. Diskussionerna om RF’s roll har också stagnerat märkvärt. Det sagt, så vet jag med säkerthet att RF fortfarande har en verksamhet (särskilt inom antifa, ryktet på gatan talar också om en viss expansion i mellansverige), min poäng är dock att den inte är, ens i närheten, lika febril för 5-6 år sedan och utåt sett så, ja, existensen verkar döende (Gick det ens 1 maj tåg i år för att dra en paralell till texten ovan?). Vilket är trist för en organisaton som förutom sin kärnverksamhet påverkat hela vänstern på sitt sätt.

  3. vanderlubbe says:

    När jag läste den här texten kom jag att tänka på en artikel som jag skrev 2008. Jag återger den här nedan:

    Om livsstilism och vänsterrörelsen[1]
    Dagens vänsterrörelse lider av att många människor delar upp sig i olika subkulturella grupper. Vänsterrörelsen har förstås inget egenvärde, inget värde i sig själv enbart i egenskap av att vara vänsterrörelse. Vänsterrörelsen har uppkommit som ett resultat av arbetarklassens kamp och det är i denna egenskap den har sitt värde. ”Det handlar om klass, vänstern sekundär”.[2]

    Vårt mål är att väcka en kamplust hos arbetarklassen, att göra dess representanter medvetna om sin klasstillhörighet. Då är det väldigt viktigt med strategi. Olika taktiker ger förstås olika bra resultat. Väldigt viktigt är att de personer som betraktar sig själva som klasskämpar lever och verkar på samma sätt som de människor de vill ”väcka”, och inte tar på sig någon falsk självbild av att vara ”arbetarklassens förtrupp”, utan istället är ett med folket och ska ”röra sig som fisken i vattnet”.[3]

    Tyvärr verkar vänstern ofta ha svårigheter med just detta. De så kallade ”aktivisterna” har ofta tendenser att sätta sig ”utanför” det övriga samhället, vill ”leda och visa vägen”, de skiljer medvetet och självvalt ut sig från vanliga, normala människor, den arbetarklass de bör vara ett med. Dessa människor bildar subkulturer. Det kan röra sig om punkare, rastafaris, drogliberaler etc.

    Subkulturer är små minoriteter i samhället som skiljer ut sig från mängden beträffande klädsel, beteende eller genom att ha väldigt udda åsikter angående vissa specifika frågor.[4] Detta är främmande för den stora massan, arbetarklassen. Subkulturer är någonting som skrämmer den stora massan, och subkulturernas fäste inom vänsterrörelsen[5] (ett fäste som faktiskt existerar) skrämmer bort folk från denna och gör så att många människor kan känna en olust och osäkerhet inför att aktivera sig som klasskämpar.

    Jag har nu skrivit lite om subkulturernas och livsstilismens grundläggande problematik. Naturligtvis skulle jag ingående kunna skriva om vad de olika subkulturerna är för några och vad de har för kännetecken osv., men jag ser ingen mening med det. Jag vill inte ”gräva ner mig” alltför djupt i problemet, utan vill istället fokusera mig på hur det hela ska lösas.

    Det finns metoder att använda sig av för att försöka mildra och åtgärda de problem som livsstilismen har givit vår rörelse. Det finns en rörelse bland svenska klasskämpar som kallas för ”casualkulturen”. Detta, skulle man kunna säga, är arbetarklassens gensvar på livsstilismen. Casualkulturen uppmuntras i hög grad av gruppen Revolutionära Fronten och tidigare också Folkmakt (nedlagt 2002). Casualkulturen är ett försök av vanligt folk att ta tillbaka vänsterorganisationerna som klasskampsinstrument. Det är av yttersta vikt att slå ihjäl den stereotyp, som vanligt folk har byggt upp, av att vänsterfolk är veganer, pundare och går runt med dreads (och att alla som ägnar sig åt klasskamp är sådana människor):

    Varje gång människor kan bekräfta den stereotyp jag beskrev här ovan är ett bakslag för oss. Varje gång vi däremot kan slå hål på den myten är en stor seger. Casual handlar om att hålla en viss stil och klass på sin klädsel och att inte sträva efter att klä sig i trasor och nitar, det handlar om att inte ha underliga matvanor (som människor uppfattar som dräggigt och hippieaktigt) och det handlar om att inte ha ett underligt och liberalt förhållningssätt till droger (som människor också upplever som dräggigt och hippieaktigt).

    [1]Definition av livsstilism (i detta sammanhang ”livsstilsvänster”): man anser att en persons levnadssätt och utseende är vad som avgör om de är vänster eller inte.
    [2]Citat från ”RF-låten”.
    [3]En fras med vilken Mao Tse-Tung ofta brukar felciteras.
    [4]Detta är främst riktat till drogliberaler.
    [5]Ett ord som jag inte gillar och hellre skulle föredra en beteckning i stil med ”klasskampsrörelse” eller dylikt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: