Äventyret har bara börjat

När jag skulle sätta mig ned och konkretisera en kritik mot postmodernismen fick jag lov att finna mig själv besegrad. Efter åtta stycken a4 sidor så begrep jag delvis att det skulle bli för lång, och delvis för djup och krånglig, text för att någon skulle ens orka med att läsa det. Och utöver det så började begripa att de flesta av de uppstaplade rubrikerna av kritik mot denna filosofiska inriktning (eller om man så vill samtidsnihilism) ändå per automatik skulle komma att kritiseras i de arbeten den här bloggen syftar till att producera.

Istället håller jag mig kort. Så kort jag åtminstone kan och ger mig på några grundläggande drag och sanningar kring det hela.

Postmodernismen främsta paradox är att den motbevisas konstant. Samhällets stora berättelser bevisas för oss så fort vi sätter på tv-nyheterna, ser oss omkring i världen, tar en titt på avtalsrörelsen eller studerar samtidspolitiska skeenden. Dialektiken fortsätter, konflikterna existerar, rörelserna innehar reell politiskt makt, symbolerna, ikonerna, språket och idealismen existerar och manifesteras, och reproduceras, konstant. Och när de krossas, så skapas de per historisk automatik nya symboler, ikoner och berättelser som ersätter de gamla. Historien, som postmodernismen avfärdar, har redan gått om postmodernismens 70-tals flummeri och per se slängt den på den historiska skräphögen.  Nationalstater avvecklas, den globala marknadsekonomin tar istället rollen. Kungahus och andra institutioner görs maktlösa, istället framträder religion som kulturella markörer. Klasskampen fortskrider, arbetarrörelsen återhämtas sig. Äventyren fortsätter och koncepten Makt, Klass, Samhälle fortsätter dominera världspolitiken tillsammans med de övriga politiska parametrarna över hur mänskligheten organiserar sina enheter. Normer tippas på ända, nya skapas.  Berättelserna lever. Världen är i rörelse.

Postmodernismen, likväl som nyliberalismen, utropade Ideologierna, Politikens och mänsklighetens död i precis samma sekund som de nya förutsättningarna på spelplanen introducerades. Postmodernismen blev ett stående skämt, en vänsterteori som av många anses blev en högerpraktik. En filosofi som manade till att pausa kapitalismens och historiens gång, en uppmaning till pacifism och passivitet. Det hela blev en liberal realitet. Ett verktyg för nyliberalernas 30 år av korståg.  Produktionsmedlens och maktens fördelning slets sönder som stomme för kamp, dessa illusioner, oavsett hur mycket man satte sig i filosofiklubbarna och förnekade den så fortsatte klasskampen. Jaget, individen introducerades av filosofin. Liberalerna tog över det och försöker etablera tankesättet i den politiska hegemoni som etablerats, inte minst skriks det ut i populärkulturen. Allt stort är slut, alla kamper är slut, bara individen räknas.  Kollektivismen reste sig upp, retarderad och efterbliven i sin form, till svar. Arbetarrörelsen bidar sin tid för sin återkomst i svallvågorna av de reaktionära rörelsernas återkomst.   Postmodernismen gapade och skrek, tippade statyer åt helvete, men begrep aldrig att det bara var yta. Att grundförutsättningarna för kamp fortfarande gäller. Att även om man tippar en staty i en stadskärna, så återstår staden. Om man bara “kritiserar” ett system så kommer systemet i sig integrera kritiken i sin egen fortlevnad.

I samverkan med 30 års privatiseringar, attacker mot arbetarrörelsen och nedmontering av den kollektiva samhället så lanserade även filosofin den postmoderna människan fullständigt anpassad efter den ekonomiska utvecklingen. Konsumenten. Obunden till kontext som klass, nation eller arv. Obrydd om idéer som heder, ära, solidaritet, lojalitet, romantik, realitet. Helt utan kontext, fri endast i bemärkningen att den tror sig vara det, styrd av floskler och tomt prat. Helt övertygad om att vara i ständig förnekelse är densamma som frihet.  Det viktigaste är tyckandet, idéerna, diskussionen. Inte den faktiska praktiken och konsekvenserna. Lättmanipulerad, styrd av impulserna, med ryggen åt alla parametrar som påverkar individen stod den postmoderna människotypen som en produkt och vilja från det kapitalistiska mandatets tidsera. Fullständigt övertygad att vara fri. Fri från kollektivet, kraven, normerna. Fullständigt naiv inför sanningen att dessa saker reproducerar sig själv i sin politiska och ekonomiska samtid. Att sådana saker kan störtas om och om igen, om inte samhällets grundvalar förändras. Utan kontext utvecklas den postmoderna människan till ett historiskt nervvrak, passiv och ofarlig. Marxismen sätter arbetaren i sin kontext, sin historiska roll och funktion. Den postmoderna föraktar all form av kontext, syfte, funktioner och framförhållning  och drar sig istället inåt och bejakar “friheten” såsom den presenteras för dem: konsumtion och förnekandet av realiteter som blir realiteter av sig själva. Blundar man tillräckligt hårt så kanske alla otrevliga saker försvinner? Den postmoderna människan är den ultimata slaven: den tror sig vara fri.

Postmodernismen vände sig inåt i de få kollektiv som stretade emot. Problematiserande. Bröt ned kollektiven, disciplinen, hierarkin. Det var genom oss som enskilda som förändringen skulle ske. Marxismens organisationer förföll. Nu reser vi oss igen. De bojor som kastats på oss i självömkande har vi kastat ifrån oss. Postmodernismen reproducerar sig själv via en evig diskussion, ett avfärdande av praktiken, till förmån för individens enskilda uppfattningar. Vi accepterar inte stillaståendet. Vi accepterar inte den reaktionära synen på historia och samtid. Vi reagerar. Vi ska förändra. Vi ser i postmodernismen ingenting annat än misslyckanden och självömkande. – en filosofi i fullständig symbios med arbetarrörelsens regression. Att böja sig inför liberalismen, att ge upp. Vi ställer de historiska exemplen på seger och framgångar som motpol och väljer de vägar som fungerar och går framåt. Vi vägrar bli passiva. Marxism innebär kamp.  Marxism innebär Historia i ryggen, i samtiden och vetskapen att den skrivs varje dag som vi kämpar. Det är ingen tillfällighet att sedan den postmoderna människan presenteras har de stora samhällsförändringarna förnekats och samhället helt förfallit till elitens godtycklighet. Reformerna, revolutionerna är onödiga att prata om i vår samtida kontext med det utgångsläget, först måste vi introducera praktiken överhuvudtaget som mål och medel. Att frångå kritiken till det faktiska handlandet, aktionen och utvärderingen.

Postmodernismen försökte krossa vår disciplin, vårt språk, vår identitet, våra symboler och våra ikoner  Idealismen och även vår historiemateralism skulle förintas. Men på samma sätt som postmodernismen reproduceras av filosofi, av navelskåderi, så reproducerar alltid samtiden nya uttryck för kamp – och även så reaktion. Postmodernismen försökte stoppa, pausa och förklara historien överflödig. Vi reser fanorna från den radikala arbetarrörelsen som svar. 1848 lever i oss, den röda fanan, våra symboler och ikoner, lever i oss.  Inga reaktionärer, postmodernister, liberaler och fascister kan någonsin ta vår historia, våra lärdomar, insikten om vilka som skapat denna värld,  från oss. Vi går framåt, historien går framåt. Äventyren har bara börjat. Klasskampen fortsätter och nya berättelser skapas hela tiden som formar vårt samhälle. Just nu är det en mörk tid, en tid av nihilism, reaktion, likriktning, konsumtion och tyst medgivande. Då reser vi våra fanor till trots. Då reser vi Socialismen som ny ekonomisk ordning, då reser vi organiseringen, då reser vi också våra berättelser, myter, ikoner och symboler, vår identitet, vår klass. Vi erkänner ekonomin som grund, och vi erkänner alla parametrar som är vår samtida kontext i våra analyser. Vi blundar aldrig. Det är vår spelplan att agera på. Postmodernisten erkänner ingenting utan slakt accepterar förlusten i och med sitt förnekande.  Vi fortsätter, genom vinst och förlust, framåt.  Vi vägrar acceptera status quo och det moment 22 samtidsnihilismen erbjuder. Där de upplyfter Kaos, som marknadsanarki, upplyfter vi Ordning och planerad, hållbar, ekonomi. Där de säger “Krossa makten” säger vi “Vi ska ta den”. Där de säger “historien är slut” säger vi “den har bara börjat” där de säger “Det finns ingen mening!” säger vi “Vi har en plikt!”.

Allt tyder på att vi går in i en än mer omskakande decennium än det föregående. Postmodernismen försökte vända sig bort från verkligheten. Bort från makten. In i drömmen. Vi kämpar i verkligheten, för makten mot våra drömmars mål. Organisering och kamp.

Advertisements
Comments
2 Responses to “Äventyret har bara börjat”
  1. Ag says:

    Bra skrivet. Postmodernismen är ju en “revisionistisk” förklaringsmodell. Ett intellektuellt försök till försvar av synen på att vad vi behöver är lite reformer här och lite reformer där, för att fixa de värsta sociala problemen. Vi har sett det förut i historien, och vi ser det fortfarande.

    Oviljan att erkänna samhällets dialektala utveckling skapar ju tendenser till att hitta på idéverk för att försvara sin nuvarande position. Av bekvämlighet, klassintresse eller av vad det nu må vara.

    Det är barn av den värld vi lever i, och uppkomsten av den kan vi ju också som socialister förstå, och därigenom också hur vi ska motverka den.

  2. Erik says:

    Tack för denna! Mycket användbar!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: