Identitet, för en säker framtid

Identitet är minst sagt viktigt, inte bara för en stabil självsäkerhet utan också för att känna gemenskap med andra människor som delar likadan historia och bakgrund som du själv- de med likadana rötter.
Arbetarklassidentiteten håller tyvärr på att suddas ut och det är allvarligt. Konsekvenserna är minst sagt olustiga och tydligast är nog den splittring vi ser idag i arbetarrörelsen vilket har lett till någon slags rotlöshet där arbetarrörelsen och vänstern inte riktigt längre vet vad man skall stå för.
Många inom vänstern idag prioriterar hellre andra frågor än de frågor som faktiskt berör arbetarklassen och deras intresse. Denna rotlöshet speglas i arbetarrörelsens och vänsters val av fokus, man väljer att prata mer om internationella frågor och mindre om nationella frågor och man väljer också att prata mer om andra kulturer än om arbetarklassens kultur vilket garanterat leder till konflikter mellan arbetarklassen och vänstern. Aldrig tidigare har de röda partierna engagerat sig så lite i arbetsfrågor och klasskamp och så mycket i andra frågor. Varför denna sorgliga utveckling?

Den främsta anledningen till att arbetarrörelsen glidit ifrån arbetarklassen mer och mer är just på grund av att klassidentiteten har suddats ut, det finns inte längre någon stolthet hos arbetarrörelsen. Om man kan förstå att det är så det ligger till då kan man också förstå varför många arbetare inte längre är socialister. Dessa arbetare som exempelvis väljer att rösta på Sverigedemokraterna gör detta för att de har hittat styrka i en annan identitet, den svenska identiteten. Grundproblemet till varför Sverigedemokraterna växer bland LO-anslutna ligger alltså i att det inte finns någon utbredd klassidentitet i Sverige idag och inte i att Sverigedemokraterna är manipulerande rasister eller liknande tramsargument.

Människan är ett flockdjur och det får man inte glömma, vi gillar att tillhöra olika grupper och att ha en identitet som vi kan känna oss säkra i. Därför är det så otroligt viktigt att vänstern och arbetarrörelsen börjar hitta tillbaka till denna, som egentligen är den bästa och den mest kraftfulla identiteten – arbetarklassidentiteten. Arbetarrörelsen måste prata om identitet, annars kommer de människor som borde rösta eller lita på arbetarrörelsen att söka sig till andra grupper där en annan identitet lyfts fram och blir stark.
Arbetarklassen och arbetarrörelsen har en historia att vara stolt över med allt från facklig kamp till otroligt begåvade författare och hårdrocksmusiker. Så istället för att tjata om att meningsmotståndare har fel så prata om våran historia, lyft fram allt som vi kämpat för och allt som vi vunnit. Men också det som vi skall kämpa för och vinna. På så sätt kommer också arbetare att känna mer gemenskap med varandra och kan då kräva sina rättigheter på ett mycket mer starkare sätt än idag.

För människor kommer alltid att söka sig till likasinnade människor eller grupper och då är det viktigt att arbetarrörelsen finns där. Självklart kan man ha flera identiteter, men vad som är viktigt är att arbetaridentiteten är den starkaste identiteten som man har, att man först och främst är stolt över att komma från arbetarklassen och sen kan de andra komma efter, till exempel den etniska identiteten eller den religiösa. Men så länge vi fortsätter att lägga arbetaridentiteten åt sidan så kommer arbetarrörelsen förbli svag och splittrad och alla de andra grupper som redan pratar om identitet kommer växa sig större och starkare. Och det ser vi redan bevis på idag, vi ser hur högerextrema och populistiska grupper blir större och vi ser också hur religiösa grupper blir allt mer extrema och får inflytande i samhället. Men detta kan vi förändra och det skall vi också göra genom att stärka och göda klassidentiteten inom oss och mellan oss och när vi gjort det då kommer vi att vara oslagbara, därför är det med stolthet som jag kallar mig för klassidentitär.

Advertisements
Comments
3 Responses to “Identitet, för en säker framtid”
  1. Ag says:

    arbetarrörelsen kan inte separeras från arbetarklassen. Arbetarrörelsen utgör arbetarklassen. Tillståndet hos arbetarrörelsen är ett uttryck för den generella medvetandenivån.

    Vi ska inte prata identitet, det leder till romantisering. Målet är och har alltid varit arbetarklassens avskaffande genom socialismen. Bristen på “klassidentitet” är symtom på brist på rörelse. Att tro att vi som arbetar inte instinktivt känner att det är med kollegorna man har något gemensamt tror jag inte stämmer.

    Vad vi behöver är inte en identitet eller andra idéer, samhörigheten finns och känns instinktivt. Vad som behövs är konsekventa politiska organisationer vilka utgår från vår materiella verklighet och att vi börjar kämpa mer på våra arbetsplatser.

    Etiketter att kalla sig har aldrig lett någonvart

  2. allaljuger says:

    Förklaras ju bäst genom det någon annan sagt, “vi ska ju inte se oss som det vi ska avskaffa”.

    Det är ju dessutom en processutveckling, för 80-90 år sen fanns det inte samma subkultursuppdelning, som funnits de senaste 40-50 åren, skulle jag vilja påstå. Folk idag ser sig som “Djurgårdare” “Hårdrockare” “WOW-nördar” etc istället för att vi alla har en gemensamhet i att vi är arbetarklass.
    Och det är det irrelevanta, vad folk identiferar sig om. Det relevanta är hur man kan få folk att vilja förändra sin vardag.
    Finns ju de som gärna kallar sig arbetarklass och gärna anammar de “typiska” arbetarklassidealen vad gällande hög arbetsmoral, blåställ eller andra saker som knappast en borgare skulle dra i sig. Men om det bara stannar där så är det ju helt meningslöst.
    Då är det intressantare om man kan få människor att vilja kämpa. Presentera olika verktyg för människor (facket, gräsrotsorganisationer etc) och kan man få folk ur klassen att aktivera sig i större grad än det är idag, då blir hela den här arbetarklassidealet mer på riktigt och mer befogat.

    Folk började ju inte se sig som arbetarklass och vara stolta över det förren arbetarrörelsen skapade bildning och organisering. Inte fan tyckte en gruvarbetare på 19860-talet att det han gjorde var fint och något att vara stolt över 😛

  3. Oz says:

    Fantastiskt bra skrivet och tänkt. Och inte bara denna artikel utan skribentern på Under sliten fana visar verkligen på visioner och analyser som behövs idag när arbetarrörelsen och vänstern måste börja på nytt.
    Det är glädjande att ingen av artiklarna hittills är räddhågsna upprepningar av dogmer som visat sig inte fungera.
    Denna krönika om klassidentitet återskapar en fungerande tradition som andas Ivar Lo Johansson, Dan Andersson, Joe Hill och de lysande proletär- och statarförfattarna som var med och byggde den nödvändiga klassidentiteten och stoltheten förra seklet. Det som var arbetarrörelsens själ. Även grupper som Svarta pantrarnas identitetsbyggande kultur och Titos nödvändiga socialistiska kultur som tog över olika religiösa och kulturella motsättningar som utan identitet skulle krossat Jugoslavien.
    (vilket det senare gjorde med när den gemensamma arbetar- och socialistiska kulturen dog ut och man tillät religion och etnisk kultur breda ut sig i arbetarklassen. )
    Alla som studerat historien om rörelser som lyckats vet att det behövs en gemensam identitet för att lyckas. Allt annat är dogmatiskt trams.

    Jag vet att på sjuttiotalet fanns det ”profeter” med akademikerföräldrar som proletariserade sig och flyttad ut till förorterna eller på landsbyggden för att frälsa arbetarna. De trodde i sin enfald att det räcker med att skärpa klasskampen och skapa en medvetenhet i klassen för att få igång en bestående rörelse. Detta behövs också. Och är basen i kampen. Det är riktigt. Men många marxist-leninister och maoister fastnade i detta och glömde Joe Hill, de glömde Moa Martinsson, de glömde hur partisaner organiserade en identitetsskapande gemensam kultur där alla från arbetarklassen kunde känna igen koder inte bara materiellt utan även litterärt och musikaliskt. Det är ju därför internationalen och andra arbetarsånger spelas över hela världen för att det är en nödvändighet för att skapa denna gemenskap. Man spelar inte diverse etniska folksånger eller ber till olika gudar och efter arbetet går hem sin sin ”egen” kultur med sina traditioner. Arbetarrörelsen skapade en enhetlig kultur med gemensamma traditioner där alla kände igen sig i. Likadant var det i latinamerikas socialistiska rörelser. Bort med katolicismen och stamkulturer. Fram med en internationell arbetarkultur.
    Ni på bloggen är på rätt väg. Lysande även med analyserna om postmoderism, och hälsokulturen.
    Och fortsätt at sticka ut. Försök undvika att fastna i gamla trötta vänsterspår. Människor kommer gnälla på er, men det är ointressant. I och med att vänstern inte lyckas skapa något resultat de senaste tjugo åren så är det meningslöst att lyssna på de som drivit vänstern under dessa år. ( Klassklyftorna är större än 1990, nationalismen är mycket större, islamismen är mycket större, segregationen är mycket större, konservatismen bland arbetar och underklassen är mycket större, nyfattigdomen är mycket större osv osv. )Den vänstern och de metoder som används har visast sig inte fungera. Alltså bör man inte lyssna på dem längre. Nu är det dags att skapa något som fungerar.
    Lycka till ni på Under sliten fana!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: