Avsekularisering, frälsningsarmén och den sociala kampen idag


Avsekulariseringen av samhället har sedan 70-talet tagit markanta steg framåt. Förutom ett internationellt sponsrat uppsving av religion överlag som till exempel Islamismens återkomst, stödd och upprustad av Reagan, under kalla kriget så har även denna avsekularisering satt spår i samhällslivet i Sverige. Förutom en debatt färgad av synsättet av en “kamp mellan civilisationer”, islam mot kristendom, islamofobi och så vidare så ökar debatterna överlag om religion i det sociala samhället i stort.

Exemplen på ökad religiös makt, och mediautrymme,  i samhället är därför många. Några markanta exempel är t.ex. reformationen av protestantiska kyrkan till en mer amerikaniserad “social” kyrka, andra exempel kan härdras till byggnationen av moskéer och andra religiösa mötesplatser, politiska propagandakampanjer om “religiös tolerans” och  att samtliga religiösa samfund i Sverige växer. Från den inhemska protestantismen till katolicism, islam och även en markant ökad debatt kring Judendomen (och då även Antisemitismens återkomst). Utöver det ser vi även fler och fler privata religiösa skolor etableras och även debatter om att religiösa lagar skall gälla i offentliga utrymmen. “I toleransens namn” skall alltså det sekulära samhället arbetarrörelsen tillkämpat sig på marxistisk grund urholkas och ersättas.

Till viss mån beror detta på invandring, Sverige är inte ett monokulturellt land längre, men orsakerna är likväl djupare än så. Osäkrare samhällen, och samhällen med sviktande sociala skyddsnät, tenderar att generera ett religiöst uppsving som ska “ta ansvar” där staten bortprivatiserats eller skurits ned. Konkret kan man alltså påstå att i takt med nyliberal “valfrihet” i vården och socialtjänsten, så ser vi soppkök med religiösa grunder konstrueras, religiösa debatter i DN föras och religiösa organisationer och diskussioner växa och sprida sig inom framförallt arbetarklassen. Eller för den delen presenteras för just vår klass, med KD:s “Verklighetens folk” i åtanke. Religion överlag är alltså helt enkelt inne och detta paradigmskifte från ett sekulärt synsätt sker alltså i allt från internationella politiska händelser, till sociala skyddsnät, solidaritetsarbete inom vänstern, högerns analyser över samhällsutvecklingen och sätter även agendan till viss mån för parlamentarisk politik. Religion är en maktfaktor igen i svensk politik. För ni tror väl inte att politikerna kutar runt med diverse religiösa symboler på sig i valtider bara för sakens skull?

Det är medvetna knep för att nå röstboskap som lever i en samtid där den faktiska politiken blivit sekundär jämfört med just identifieringsfaktorer som etnicitet, religion och kulturell bakgrund. Mona Sahlins högersossar får stå som arketyp över just en sådan utveckling, nedskärningspolitiken och politiken/ideologin sattes alltid i andra rummet jämfört med identitetspolitiken. På så sätt lyckades hon också till viss mån undangömma en av de tydligaste högerregeringarna under röd flagg någonsin.

Man kan alltså tala om en samhällelig regression, där sociala ansvaret för samhällets olycksbarn och utsatta skall tas hand om av religiösa instanser istället för en allmän välfärd och religionen renässans som ett forum för olika grupper att samlas och diskutera problem inom accepteras och uppmanas. Denna regression till en tid före moderna välfärdssamhällets formation  är såklart markant även inom t.ex. arbetsmarknaden men för sakens skull koncentrerar vi oss på religionen just idag.

Som vi alla vet är den statliga välfärden under all kritik och de sociala skyddsnäten arbetarrörelsens förut kunde organisera via skattemedel, lag och parlamentarisk makt är under kraftig nedmontering: både i faktiska resurser, lokaler och expertis. Men likväl också i legitimitet i de utsattas ögon.

Fältet är alltså öppet för att “frivilliga hjälporganisationer” att etablera sig. En utveckling t.e.x. Alliansen vit hejar på i övrigt. Frågan nu är alltså  när t.e.x. muslimska hjälporganisationer skapas (primärt i de områden som pratas om nu som “under islamistisk kontroll” – t.ex. Testa/Rinkeby) likväl som de frireligiösa gruppernas expansion in på området, då i andra utsatta områden som nedlagda bruksorter där dessa kyrkor traditionellt varit en stark motpol mot arbetarrörelsen. Parallellt med religiös expansion lär vi också se t.e.x. högerextremister och politiska partier etablera liknande strukturer.

Fallet Frälsningsarmén är här intressant från flera olika synvinklar. Frälsningsarmén utgjorde redan i sin formation en konkurrent till arbetarrörelsen under 1800-talet. Frälsningsarmén är organiserad som en faktiskt paramilitär, om än fredlig, organisation. Frälsningsarmén arbetar socialt för utsatta i samhället. Frälsningsarméns enda krav när du söker hjälp av dem är att de får propagera för sin religion och erbjuda dig möten du kan gå på. Frälsningsarmén är internationellt organiserad i ett hundratal länder och har en miljon medlemmar. Frälsningsarmén är även, sekundärt, en politisk organisation med kopplingar till kristen lobby. Ur rent organisatorisk synvinkel, är de värda att studera.

Lek med tanken nu: I en samtid där ett vakuum skapats för autonoma sociala skyddsnät att skapas, varför agerar inte vi som oppositionell arbetarrörelse? Delvis finns det redan nu exempel på sådana insatser såsom Folkkök, men även historiska exempel som inspiration. Här måste man bara nämna Black Panthers sopp- och frukostprogram. Även erfarenheterna från att gömma flyktingar innehåller mycket matnyttiga erfarenheter vi skulle kunna exportera i samhället i stort när det gäller frågan om den stigande hemlösheten. De holländska socialisternas kvarterslokaler där man får ekonomisk rådgivning, hjälp med giriga hyresvärdar och en kopp kaffe och sällskap hägrar också som förebild.

Men här kan vi även lära oss av våra reaktionära motståndare. Genom att samla in kläder till hemlösa, arrangera soppkök och öppna upp lokaler för hemlösa har högerextrema försökt profitera på det samhälle deras egen politik skapats. Sådan praktik, sådana projekt är också värt att tänka på i dagens situation. Det finns så att säga, aldrig något ont i att organisera ett motstånd mot ett brutalt klassamhälle. Däremot är det ytterst relevant vilka som agerar i det vakuumet – och om inte vi ger oss in i leken vet vi redan vilka som kommer göra det.

Med ett eget socialt projekt skulle vi alltså konkret underminera avsekulariseringen i samhället, bygga kraftfullare samband i våra lokala samhällen, träna oss i organisering och inte minst återgå till en mer aktiv arbetarrörelse igen – som i de historiska spåren av att skapa Folkets Hus, ABF, Komvux med mera – nu avkrävs att faktiskt kunna bekämpa kapitalismens framfart konkret.

Men sen så har vi det här med legitimitet. Hur mycket man än vågar tro och hoppas, så har jag svårt att tro att vi skulle kunna stå i uniform, kalla oss en armé, ha lokaler i stadskärnor, vifta med våra fanor och erbjuda mat, sovplatser och utbildning. Likväl som politisk skolning som enda förutsättning för vårt stöd. Sådant brukar kallas olaga kårverksamhet.

Men tanken kittlar. Ekot från “Irish Citizens Army” och otaliga Arbetarråd finns där i bakgrunden, tanken om en etablerad dubbelmakt. Ett faktiskt alternativ.

Men såklart, det är helt uppenbart att lagen om Olaga Kårverksamhet bara gäller för politiska organisationer och inte för Guds Armé som med slogans som “Blod och Eld” och en världssyn från medeltiden och starka kopplingar till politiska partier och lobbygrupper  idag tar stora steg framåt för att kunna ta platsen som socialtjänst i  nyliberalernas “välfärd”. Religiösa grupper har alltså, och har alltid haft, större berättigande än arbetarrörelsen. Det är ett faktum som kommer förstärkas framöver.

Men man kan ju alltid leka med tanken. Och man kan ju alltid sprida idén om ett rikstäckande socialistisk projekt för att kunna bromsa den här utvecklingen och inte minst ställa upp för våra kamrater, våra vänner och grannar som slås ut av dagens brutala arbets- och bostadsmarknad. Vem vet, en nationell satsning på sociala insatser, i allt från soppkök till renoveringar av allmänytor,  kanske är starten för att i slutändan etablera en större dubbelmakt överlag (utbildningar, egna företag, egna lokaler, kvarters- och arbetarråd etc.)  i ett samhälle som håller på att spåra ur och överge alla de grundläggande delarna som krävs för en riktig välfärd.  I takt med Statens funktioner säljs bort och avvecklas kommer vi se område efter område öppnas upp för “privata aktörer”, religiösa grupper och politiska intressen. Att vi ska förhålla oss passiva i ett sådant läge, vore en politisk katastrof för arbetarrörelsen som historiskt visat sig vara just bäst på social kamp och dubbelmakt.

Vi har resurser och kunskap för ett sådant projekt. Vad vi däremot behöver sprida är insikterna i fördelarna, dess politiska kraft och hur den skall organiseras. Sätta upp de lokala nätverken, rekrytera volontärerna och etablera legitimiteten. Det är en utmaning jag lämnar till Dig sysslolösa socialist som söker efter ett vettigt projekt att ta i och utveckla.

Advertisements
Comments
One Response to “Avsekularisering, frälsningsarmén och den sociala kampen idag”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: