Tacksamt med “kulturmarxism” som motstånd

Begreppet “kulturmarxismen” är egentligen ingen nyhet. För att måla upp den tydliga idétradition detta är kan man använda sig av b.l.a. litteraturen som tidslinje. Redan på 70-talet så försökte den liberala tankesmedjan Timbro lansera konceptet via marknadsliberala antikommunister. Mest kända verket blev “Vänstervridningen – Hotet mot Demokratin i Sverige” av Christopher Jolin (Sedan en av grundarna av BSS).  Ett litterärt försök att sammankoppla allt från Allmän värnplikt, Public Service till Televisionens propagandistiska makt till ett kommande kommunistiskt maktövertagande i Sverige.

Framförallt utpekas partiet KPLM(r) i boken som våldsamma infiltratörer av den borgerliga demokratin, men även Socialdemokratin pekas ut som “hycklare” med egentliga kommunistiska syften som bubblar under ytan om “pratet om demokratin”. Parallellt och i samverkan med tidig Timbrolitteratur agerade även gruppen Demokratisk Allians med liknande ideologisk grund, extremliberalism / antikommunism.  I modern tid har dock denna konspiratoriska ådra främst underblåsts av nya koncept av vänsterinfiltrationen, från beväpnade industriarbetande stalinister till intelligenta maoistiska Frankfurtskolade medelklassbarn. Återigen är det tankesmedjan Timbro som står i centrum. När Popvänstern av Erik Zsiga kom ut 2004 är konceptet förändrat: Vänsterinfiltrationen har slängts om från en infiltration av infrastruktur, fackföreningar, militära anläggningar, försvarsmakten och parlamenten till en infiltration kultursidorna, musiklivet, media, internet.  Andemeningen i analysen är tydligt och har gått från “ett maktövertagande av samhället” till “ett maktövertagande över tanken”.

Trots “Popvänsterns” aktuella popularitet så dog debatten ut igen, i de mer förnäma salongerna åtminstone.  Liberalerna  övergav kritiken som sådan då de vid det här laget redan vunnit politisk hegemoni och ser föga intresse i att konstruera fantasimonster i kommunismens faror. Men i samverkan med övriga samhällsutvecklingen, som marknadsdiktatur, välfärdsförfall och försvagad vänster hade nämligen Sverigedemokraterna återhämtat sig efter ett decennium av politiska problem, som sympatisörer som bränner ned flyktingförläggningar, och nu lyckats introducera sig på en bana mot legitimitet och parlamentariskt arbete.  Det var också nu som deras anhängare plockade upp den liberala  antikommunistiska stafettpinnen kring “vänsterinfiltrationen” och påbörjade nu en lång resa att kunna presentera en idé om en vänsterintellektuell maktelit i samhället.

I denna analys över vänsterpolitiken, som framförallt framförts av Nya Högern med aktörer som De Benoist i spetsen, framhålls följande scenario:  Efter 1968 svänger de politiska prioriteringarna i vänsterpolitiken från klasskamp till andra frågor sakta men säkert. Detta understödjs av framförallt Frankfurtskolan som påbörjar en liberalisering och individualisering av marxismen. Denna generation lämnar fabriksgolv och kvartersorganisering för att infiltrera samhällets maktapparater (d.v.s. samma anklagelse som rasat mot socialister sedan i princip 1848). 1989 faller kommunismen och klasskampen överges helt, samtidigt har Frankfurtskolan nu integrerats i det borgerligt demokratiska samhället och därefter påverkat det. Summa sumarum är att under 90- och 2000-tal är “marxismen” helt integrerad i det marknadsliberala, kapitalistiska, systemet. Verktyg de använt för att genomföra denna integration är bland annat postmodernismen som idé, media som verktyg och reformer som strategi. “Marxisterna har blivit en ny elit” helt enkelt.  Därefter hävdar Nya Högern att den de facto enda “arbetarpolitiken” idag är Nationalismens nya populistpartier.  Strax efteråt kom även Liberaler med detta påstående,  då Nationalister visat vägen hur man ska kunna parasitera på en arbetarrörelse. Och när Anders BB till sist, gödd på både liberalism och konservatism, spränger parlamentet och godtyckligt har ihjäl en mindre by socialdemokrater så får begreppet “Kulturmarxismen” sig självt lanserat som ett samlingsnamn på denna gamla Timbroidé genom det manifest som ställer sig bakom dåden – ett begrepp som på långa vägar är mer effektivt för extremhögern än de försök att lansera begrepp som “svenskfientlig” och “antivit” lanserades alltså till allmänheten  i äkta fascistisk tradition med lite mord på socialister och bilbomber.

Låt oss nu stanna bandet, pausa och reflektera lite. Förutom att vi tydligt kan se hur ett liberalt tankesätt plockats upp och förfinats, radikaliserats och presenteras av extremhögern, så är det även värt att kommentera några saker. Ja, det första är ju utan tvekan att denna idétradition är ett av många tydliga exempel på samverkan mellan å ena sidan marknadsanarki, liberalism och samhällsförfallet därtill och den så kallade “oppositionen” till höger om den.  Det i sig är inget nytt,  nedskärningar, krig, arbetslöshet och andra konsekvenser av en marknadskontrollerad politisk samtid är de facto grunden på vilket Nationalismen står idag. Men varför behövs då “kulturmarxismen” som fiende, varför ger de radikala högertrollen sig inte på liberalismen? Den ideologi som inte inte minst b.l.a. förespråkat internationella låglönemarknader, individens frihet och guld och gröna skogar med tillhörande barbari.  Ja, det förstnämnda svaret på det är självklart: Nya Högern likväl som Nationalister överlag i Europa är en övervägande del ekonomiska liberaler själva och har mer än tankegods om vänsterinfiltration gemensamt med den antikommunistiska extremliberala filosofi som Friedman, Thatcher och Reagan lanserade.  Även hel del religiösa paralleller kan dras mellan de två “motståndarna” likväl som även en del faktiska gemensamma projekt:  Pinochets Chile inte minst.

Det andra skälet till varför “kulturmarxismen” existerar som term och världsbild är lika enkel som gammal som politisk metod. Att slåss mot väderkvarnar kan faktiskt mobilisera folk. Genom att placera en myt om “ett modernt kommunistiskt hot”, som är sammanflätat med framförallt individualliberala idéer och icke-ekonomisk liberalism, så kan de delvis försöka bekämpa den faktiska marxistiska rörelsen genom ren “guilt by association”. Samtidigt kan de även mobilisera “det gamla gardet” i liberala, högerextrema och konservativa cirklar som, om konfronterad med en helliberal samtid (verkligheten), skulle bli politiskt förvirrade. Det är således bättre med en “kommunist” som förespråkar prideparader, insemination, förändringar i språk och form, globalisering och så vidare än att de facto prata om dessa företeelser som liberala – barn av deras egen sort. Huruvida politiken är “kommunistisk” eller ej eller om en ny elit är socialister eller inte är ointressant i långa loppet.  Genom att kunna avfärda sina motståndare som “kulturmarxister” så har de skapat en distinktion mellan ekonomisk liberalism som de själva står för, och den övriga liberalismens sfärer. De har även då lyckats maskera över de många kopplingarna som finns mellan t.e.x. ekonomiska liberaler och högerextremister. “Kulturmarxismen” är alltså ett kitt för en höger som annars skulle falla ihop. Och om nu inte Frankfurtskolan funnits och Robert Aschberg tagit jobb på tv3, så skulle de uppfinna något sånt för att skapa en sådan motståndare. Det intressanta här är inte bara att de tror sig kunna göra en distinktion mellan dessa två, marknads- och social-liberalism, utan att räkna in faktumet att det faktiskt är ekonomi som styr saker och ting, utan att de faktiskt skapat sig en världsbild där dessa två är de facto motpoler. Som om högerextremismen skulle vara en “opposition”. Detta är ju nästan mer löjligt än allt prat om marxistiskt makt:  alla med rudimentär politiskt förståelse förstår att ekonomisk utveckling och sociala reformer går hand i hand. Något deras egna, som Friedman, lyfter fram om och om igen och även använde i t.e.x. Chile .

Summa sumarum: “kulturmarxismen” som distinktion inom liberalismen mellan olika värdegrunder är i långa loppet till och med ett dödfött projekt, utvecklingen går åt ett håll oavsett. Detta är något nationalister, konservativa och andra som använder sig av ekonomisk liberalism (men avfärdar social liberalism)  inte begriper. Att oavsett hur mycket de gnäller, så går de fullständigt i (hela) liberalismens ledband och skapar på så sätt sina egna problem, som arbetslösheten och lönedumpningen. Och de kan inte skylla på fantasimarxister hur länge som helst kring dessa frågor  innan deras egna anhängare börjar inse att den politik denna “opposition” för är exakt densamma som i det övriga politiska etablissemanget. Här står Sverigedemokraterna, ett nedskärningsparti som alla andra, som ett tydligt bevis.

“Kulturmarxisterna” då? Ja utan omsvep kan vi socialister säga att vi försökte infiltrera staten för sådär 40 år sedan. Resultatet blev noll och inget och den enda erfarenhet vi drog var att ge fan i det framöver. Radikala marxister då, är liberaler av olika schatteringar  nu. Och knappast marxister i några andras ögon är konspirationsteoretikernas. “Makt korrumperar” säger man och våra lärdomar av att försöka förändra kapitalismens från dess egna maktpositioner blev en uppvisning i misslyckande på misslyckande  Inte minst för att arbetarrörelsen  tvärtom sedan 70-talet avradikaliserats, förfallit och blivit en politisk parentes istället för maktfaktor.  Parallellt med detta har vi sett hur marxismens begrepp och innehåll har blivit förvanskat av politiska motståndare, men även egna “aktörer” till att lämna begrepp som Klass, Makt, Kapital, Arbete. Vår “infiltration” blev vår död och sedan 80-talet kan man lugnt påstå att samtliga “vänsterpolitiska” projekt i den fisförnäma rummen är liberala/humanistiska projekt utan en tanke på marxismens klasskampsgrund, på klassen som historiskt subjekt.

Så samtidigt som Högerextremisterna och Liberalerna skriker på oss om vår påstådda makt idag, så har vi 30 år av politisk regression som bevis på att så inte är fallet.  Samhället har tvärtom, gått helt emot ett välfärdssamhälle, fördelningspolitik, disciplinering av religioner, företagsdemokrati, trygga anställningar, utvecklade sociala skyddsnät, fackföreningsmakt  m.m.

Så i slutändan kliar man sig ordentligt på hakan när högern gapar om den påstådda makt vi Marxister sägs ha. Om vi nu hade så jävla mycket makt i samhället, om nu den borgerliga demokratin släppt in oss på maktpositionerna. Hur i helvete kan det då komma sig att arbetarrörelsen, arbetarklassen, vår själva kärna, historiens subjekt,  står svagare än någonsin?

Svaret är lika självklart som uppenbart. Det finns ingen “kulturmarxism” . Det finns ingen “vänsterelit” i samhället. Marxismen som politisk kraft idag står inte bara i opposition mot en liberal hegemoni som innefattar allt från media till parlament och världsåskådning, utan även i underläge mot Konservatismens och Nationalismens enheter som klivit upp igen på scenen som en barnsjukdom i protestformen mot ett globalt kapital. Samtidigt har vi själva precis börjat resa oss ur den djupaste krisen någonsin för vår ideologi. Och det är alltså i det skedet högerteoretiker påstår att “marxismen sitter i maktens korridorer”. Patetiskt.

Och det mest absurda i det hela är att alla våra motståndare skäller på oss när samhället barkar iväg till en uppvisning i kapitalistisk barbari, som de dessutom själva driver fram. Trots att vi lider och lidit länge av en försvagning av de element som tillhör socialismen, som nyliberalismens attacker mot fackföreningar. Samtidigt fnissar högerns herrar  högt och gnuggar händerna medan allsköns högerspöken är ute och slåss mot väderkvarnar som inte finns.   Allt för att undergräva vår  (obefintliga) rörelse och ideologiska ståndpunkt och vilt sammankoppla oss med alla former av förändringar och reformer som det Globala Imperiet genomför i sin jakt på evig reproduktion av vinster, marknader och mervärde.  Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att den klassbaserade marxismen, arbetarrörelsen, socialismen är den enda oppositionen i den globaliserade världen – helt enkelt för att vi ämnar att organisera samhällets byggstenar: arbetarna. Och det är även då man kan de facto skaka om Imperiet i sina grundvalar och störta det.  Och där har vi en till fingervisning till varför det är tacksamt att förvanska och hitta på saker om vad marxism är, har varit och är på väg.  Eller att påstå att vi skulle sedan 1989 vara “en del av det kapitalistiska globala systemet” enbart för att liberalismen som ideologi vunnit internationellt mandat.  Säg det till oss som strejkar, reser barrikader, skapar teori, utformar taktik, organiserar och står i konstant i vild motsats mot samhällsutvecklingen – att ens våga påstå att vi är en del av det system vi hatar och förslavar oss är barockt – i övrigt kan man ju påpeka att det är knappast högertrollen som bekämpar kapitalismen eller tar ansvar för dess härjningar om man säger så.  Oavsett hur många soppkök de nu kan dra ihop för “äkta fransmän” eller ej.

Självklart är det alltså  Trams att påstå att vi marxister har makt i dagens samhälle. Vi står efter kommunismens fall 1989  och Socialdemokratins fall 1999 i en djup reorganiseringsfas. I dagsläget är vi snarare av formen “politiska gerillasoldater” som samlas i fikarum, kvarter och på internetforum för att försöka återta vägar framåt för arbetarklassen  i en samtida marknadsstyrd liberal hegemoni som konstant utvecklas mot ett globalt repressivt imperium.  Vi har därför  många utmaningar framför oss för att reorganisera oss, förstå dagens arbetarklass och förstå nya organisationsformer för att återta mandatet över det internationella proletariatets befrielse från marknadsanarkin. Vi har en välfärd, en rörelse och ett politiskt system att skydda och återlansera. Och när vi gjort det, då kommer liberaler och högertroll att få gnälla om riktiga saker istället för att beskylla oss för allsköns idioti de själva hittar på.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: