Sju exempel på hur vi kan gå vidare

Posted by stellan on June 8, 2012 · 2 Comments 

Situationen för “vänstern” som utomparlamentarisk och parlamentarisk politisk kraft har idag halkat efter i den politiska mobiliseringen, i synnerhet när det gäller hegemoniarbetet på internet.

En av många förklaringar till detta kan och bör nog ligga i tesen att en stor del av vänsterns moderna ideologiproduktion är förlagd till kretsar som kan kännas slutna, distanserade och i vissa fall även elitistiska och gammalmodiga. Det finns en känsla av att de politiska och strategiska direktiven för en socialistisk reorganisation kommer ovanifrån – från centralkommittéer, partipolitiska beslut, fackpampar, kultureliter och akademin.  De är därför också bundna till de spelregler detta innebär, som oftast verkar  sluta i cirkelresonemang eller beslut tagna över våra huvuden. Detta kan innefatta allt från att mediakrafter vill lansera begreppet “hen” till att den fackliga kampen om och om igen tar beslut i slutna rum och centraliserar vår förmåga att använda facket som en kämpande organisation. Många tycker att det hela “står stilla” – och det är ju ett problem i sig med tanke på att vi vill ha rörelse.

I regel för en socialist “nere på golvet” känns avståndet till de tidningar och offentliga rum som sägs vara våra oerhört långt. I många fall känner vi inte ens till alla möten, föredrag, debatter och strategiska diskussioner som förs. Det är bara att fråga vilken arbetskamrat som helst med grundläggande socialistiska värderingar när han senast gått på ett politiskt möte, föredrag eller ens fackmöte. Svaret i 9 av 10 fall kommer vara: aldrig. Inte ens ABF:s aktiviteter lockar i större drag arbetare, utan lockar främst så kallade “kulturintresserade”.

Jämför sedan detta med t.ex. anställda inom akademin eller media eller för den delen de som studerar inom samhällsrelaterade ämnen. Ändå är klassamhället i allra största grad ett problem för oss som idag i stora drag är utestängda. Det är inte konstigt att det känns som att dagens vänster totalt saknar riktning, strategi eller målsättningar med denna uppställning och åsiktsmässiga aristokrati. Det är inte konstigt att vi som sätter klass i första rummet har distanserat oss och pratar hellre om arbetarrörelse och klassrörelser än den diffusa “vänstern”. Det är inte konstigt att politiken känns meningslös när den reducerats till inslag på Debatt eller valet var fjärde år.

Detta avstånd och oförmåga till mobilisering är en huvudproblematik i hur vänstern internationellt tappar sin trovärdighet. Inte minst har det också gett förlamande effekter på vänsterpolitikens genomslagskraft.

Men man ska inte gnälla om man inte själv gör något. Därför är det relevantare än någonsin att sporra, skapa och sprida idéer om självständiga bildnings-, propaganda- och politiska projekt som är av och från den “tysta majoritet” socialister som idag känner en politisk förvirring och hopplöshetskänsla. Vi som fruktar och ser hur vänstern verkar accepterat att bli som i Frankrike: ett nätverk av vänsterbrackor, med ett parti djupt etablerat i de övre mellanskikten. Vi vill något annat, vi vill röra oss, förändra. Men hur ska vi göra?

För att ta nya tag är det dags att studera samtida exempel på politiska projekt som faktiskt lyckats och fått någorlunda genomslag som har befunnit sig i samma situation som oss eller har arbetat under liknande förhållanden.  Hur sprider man vår politik när man är utestängd från det offentliga samtalet? Hur påverkar man den politiska diskursen? Hur påverkar man politiken nedifrån? Hur vinner man folklig förankring? Det är centrala frågor i detta projekt, vilket föranleder oss att dra slutsatsen att det är dags att kolla omkring oss i den politiska samtiden för inspiration.

Exempel 1: Hemsidor, bloggar, forum och internetaktivismen

Ett av de exempel som vi måste ta upp är populisthögerns internetaktivism. Få internetbaserade rörelser har lyckats så bra i att sprida sin politik och sina åsikter som de aktivister som arbetar i och omkring Sverigedemokraterna. Större hemsidor, såsom Avpixlat och det bloggnätverk som existerar kring dem och andra sidor når mångfaldigt fler per dag än vad t.ex. den utomparlamentariska vänstern lyckas med månadsvis. Utöver detta dominerar högeraktivister Sveriges största forum, såsom Flashback.

Det enda vi verkar bättre på är mobilisering via sociala medier, vilket i sig är bra, men lämnar lite utrymme för ideologiproduktion och stabilitet. Hur etablerar vi liknande sidor där vi t.ex. kan övervaka bemanningsföretag, företagare och högerns politiska och ekonomiska attacker? Det är värt att fundera på detta och göra ansatser till att etablera ett liknande bloggliknade nätverk. Alliansfritt Sverige är idag den hemsida som nått längst i denna utveckling, men verkar stå hopplös utan ett nätverk av aktivister omkring sig. – här borde den utomparlamentariska vänstern, som nyligen lagt ned projekt som Dagens Konflikt och Konfliktportalen samt har fått minskat antal läsare på Motkraft, Indymedia och Yelah, kunna skjuta till expertis, logistik och inte minst spridning av partipolitiskt obundna artiklar om samtidens utveckling.  Hur skapar vi den allmänna kännedomen? Och hur minskar vi avståndet mellan olika politiska strategier till fördel för en effektivare spridning av våra idéer? Är det dags att lansera en bredare satsning som socialist.nu?

Bloggnätverken är den andra sidan av myntet i denna aktivism. Allt från enskilda Tumblr-bloggar med “radikala” bilder till mer djupgående ideologiska diskussioner, intervjuer och reportage sprider sig kring de större hemsidorna som Avpixlat och nationell.nu utgör. Som oftast är dessa också kopplade till ett internationellt spektra och utländska åsiktsfränder. En annan markant skillnad är att dessa bloggar konstant hänvisar och lyfter upp, på tvärpolitisk grund, sina partiers och organisationers  förehavanden. På så sätt bryggas hela internetspektrat ihop av deras rörelses grundläggande åsikter, vilket skapar en helhet för läsaren, ett intryck om samordning och politisk kraft.

I dagsläget saknar vi en liknande uppbyggnad, utan vi har en spridd flora uppdelad efter våra politiska nischmässiga, eller ideologiska skillnader. Vi måste kunna lansera en mer samlad form som på liknande sätt kan ta sig an debatten på hemsidor, bloggar, forum, kommentatorstrådar och sociala medier och på så sätt synliggöra våra politiska ståndpunkter i den aktuella debatten. För sanningen att säga: idag utgör vi en hopplös minoritet i en offentlig debatt online som domineras av delvis liberal höger och nationalistiska element.

Lovvärda strategier för detta är upprättandet av gemensamma ytor där en bred flora av socialister kan samlas. En “insändarverkstad” baserad online på sociala medier är ett av många positiva förslag. Ett annat projekt var “Konfliktportalen” som ett tag höll på att snurra in på bloggtoppen, ett tredje är självklart att alla organisationer, nätverk och partier med någon form av modern uppfattning om politisk propaganda upprättar en tydlig internetavdelning (då talar vi inte kolla mail eller vara webmaster) med det uttalade syftet att ge sig in i cyberkriget och samordna verksamheten med andra avdelningar och synliggöra vårn idéproduktion till offentligheten.

Exempel 2: Upprättandet av tankesmedjorna och teoretiska produktionen

Tankesmedjor som liberala Newsmill och konservativa/nationalistiska Motpol.nu har sin roll att spela i det ovan nämnda cyberkriget för sin respektive ideologiska tillhörighet. I dagsläget saknar vi sådana obundna tankesmedjor, utan är fortfarande beroende av en allt mer krympande tidningskultur som sedan länge försöker hålla takten med internets möjligheter. Något som i slutändan bara kan gå på ett sätt.

Våra tidningar och deras projekt är för den sakens skull knappast dåliga i sig eller något vi ska ta avstånd från, tvärtom. Däremot så riskerar debatten att dogmatiseras, krympa eller inneslutas i den begränsade yta som en papperstidning per se måste ha.

Jämför t.ex. hur många läsare Neo och Axess har med ovan nämnda internetprojekt. Kvaliteten kan i regel vara bättre i papperstidningar, och sådana som underskriven följer dem gärna, då kvalitet är en förutsättning för alla former av “gammelmedia” att fungera, dagstidningar borträknade. Men det utelämnar en transparens som är nödvändig i synnerhet för vår del.

Våra egna tidningar är också i regel i stor grad styrda av partipolitik, som Flamman och Proletären och är hopplöst dogmatiska på vissa frågor. Inte minst Flamman är nästan obetydlig utåt sett, medan Prollen åtminstone återfinns utanför Systembolaget varje torsdag. Andra tidningar som Arbetaren har efter en lång tids interndebatt och splittringar närmat sig klassmedvetandet och en mycket mer transparent och nära tidning har skapats över beslutet att låta fackföreningen styra Arbetaren. På lång sikt har Arbetaren även störst chans att anpassa sig, medan andra tidningar som koncernen kring Fria Tidningar är ytterst politiskt splittrad och befinner sig i en gråzon mellan socialliberalism och mer marxistiska värderingar.

Vad dessa nya internetbaserade tankesmedjor innebär för en rörelse kan därför vara avgörande för huruvida en politisk rörelse kan gå framåt eller ej överhuvudtaget, då det är de som uppfyller den moderna formen av dåtidens debattsidor. I synnerhet är detta viktigt om det är en rörelse som är mån om att skapa sitt politiska medvetande där debatt är en grundläggande funktion. Vi måste därför formera tankesmedjor och offentliga debattrum där vi törs och vill analysera den rådande situationen, misstag vi gjort, segrar vi vunnit och våga bryta ny mark i våra ambitioner. På så sätt riskerar vi inte att dras in och med i papperstidningarnas historiska problematik och regler.

Det är i sådana tankesmedjor som nya idéer om strategier och ställningstaganden formas. Det är här både synen på historia, kultur och ens politik tar form i ett kollektivt medvetande. Det är även centraler som skapar teoretisk debatt, formar skribenter/aktivister och kan samla till offentliga möten och föreläsningar och kan via sin obundenhet locka och överbrygga interna motsättningar mellan individer, partier och nätverk.

De obundna radikala teoretikerna som utgör varje tankesmedjas grund är lite som dagens rörelseingenjörer i de politiska ideologierna – de ser en helhetsbild framträda mellan sin sida av saken och motståndaren och agerar därefter för enighet, fräscha idéer, motverka motsättningar och analyserar motståndaren. Så arbetar gänget bakom Timbro, så arbetar de intellektuella nationalisterna i skuggan av extremhögerns olika ansikten och så arbetar i stort sett hela etablissemanget när de ska genomföra politiska förändringar.

Följaktligen måste vi också skapa verktyg som kan sammankoppla olika autonoma organisationer, nätverk och partier till att närma sig varandra och anta principer om enighet – och det är i tankesmedjorna dessa rörelseingenjörer som oftast träffas, skapas, utbyta idéer, länka samman olika tendenser med mera. Den intellektuella debatten måste spridas utanför de ramar där den nu befinner sig, även om man knappast kan kalla allt som till exempel Ordfront och Tiden gjort för kattskit, snarare tvärtom, så måste sådan kvalitet även formas utanför de murar som sådana tidskrifter faktiskt innebär. Vi behöver inte 2 teoretiska organ, vi behöver en levande teoretisk miljö överhuvudtaget.

I samverkan med dessa tankesmedjor uppkommer även bokförlag och annan teoretisk produktion som kan spridas vidare ut i samhället. I dagsläget är våra bokförlag i regel sammankopplade med de papperstidningar och partier som är nämnda ovan, även om Federativ och Ordfront kan sägas ha etablerat en någorlunda självständig profil. Detta sagt, så behövs det mycket mer för att påverka samhällsklimatet. Inte minst måste litteraturen överlag närma sig folket igen i stort. I dagsläget läser en LO-ansluten arbetare mindre än en bok per år. Det påvisar ytterligare internets vikt. Det är även sådana problem tankesmedjor måste bemöta.

Vart är våra tankesmedjor? USF är ett försök till sådan, vilken i dagsläget verkar misslyckas med tanke på det fåtal skribenter som anslutit sig, vi har dock högre ambitioner och ber intresserade höra av sig om de vill arbeta med oss – eller starta eget för den delen, för att på sitt sätt påverka den offentliga debatten.

Exempel 3:  Att bryta sig genom isen och nå det offentliga samtalet i media

Idag är det svårare än någonsin att påverka “den offentliga debatten”, vilket är i princip dagstidningarnas kultursidor, ledare och debattsidor samt i viss mån insändare samt direktsända TV-debatter. Vissa tankesmedjor som Newsmill bör dock också kunna inräknas här, då det är ett forum som främst består av övre skiktet i samhället, såsom journalister, politiker, professorer och “experter” av olika slag samt andra “offentliga personer”.

När t.ex. extremhögern per default får ett genomslag i och med sin “kontroversiella” politik – och även bärs upp i en debatt från andra aktörer om just dem och deras förehavanden – så står vi hopplöst utanför finrummen.

Vår röst antas företrädas av den s.k. “vänsterinriktade kulturetablissemanget”, vilket skapar en hel del problem, varav det ovan nämnda avståndet och politiska toppstyrningen bara är exempel.  Politik som rör klass är i regel – hör och häpna – faktiskt betydligt mer kontroversiellt än att vilja kasta ut alla invandrare från Sverige. Självklart beror detta på faktumet att vi faktiskt rör om ordentligt i grytan och utmanar samhällets eliter på en bred front baserad i det nuvarande systemet. Vårt inträde skulle alltså per se även vara slutet för det rådande kulturetablissemangets åsiktsveto om saker och ting, likväl som en utmaning mot det liberala samhällets uppsatta dogmer. Sånt släpper man inte in. Man drar inte in skiten i finrummen, så vi får stå i farstun i stället. Att det föreligger såhär är inget vi ska hymla om, eller ens skämmas för. Det är bara logiskt att så är fallet – att internationella grejer  som man som högst kan “tycka rätt i frågan om” får mer utrymme än vad som sker här är ett tydligt sådant exempel.

Vi har dock lyckats bryta oss igenom muren, tagit oss över den eller helt enkelt struntat i den vid ett flertal tillfällen och lyckats påverka den allmänna debatten eller åtminstone tagit oss in i etablissemangsmedia vid ett flertal tillfällen. Mest lyckade exemplet på detta är den överklassafari som Förbundet Allt Åt Alla arrangerade i Stockholm och Göteborg. Svallvågorna efter den aktionen skapade förvirring bland politiska liberaler som helt enkelt frågade vilken PR-byrå vi använde oss av för att nå sådant genomslag. Självklart hade AåA inte anlitat en PR-byrå – men de visste noga hur de skulle avväga sin aktion i tiden och slog till vid exakt rätt tillfälle. En kort sammanfattning (större finns här!) av genomslaget som satt temat klass i ungefär 6 månader inom vissa delar av offentligheten lyder ungefär såhär:

Diskussion om ämnet på TV i program som Debatt med representanter från AåA, debatter med riksdagsledamöter på morgonnyheterna och lokal tv med mera.
Massivt genomslag i radio, bland annat med speciella temaprogram om klass på P1 och p3, även genomslag på t.ex. “Ring P1” under några veckor, likväl som plats i nyhetsflödet
Vilda diskussioner i den liberala ideologiska sfären med efterföljande debatter om klassamhället på t.e.x. Newsmill
Genomslag i Sveriges rikstidningar, såsom Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Expressen, likväl som mindre facktidningar och lokalpress
Debatter och möten med klass som ämne arrangerades i offentligheten som t.ex. på Dramaten

Förbundet Allt Åt Alla har sedan dess även fått visst genomslag i lokalpress för sitt stadskampsarbete, även om överklassafarin nog tagit priset för mest effektiva aktion på väldigt länge.

Andra aktioner som gett liknande genomslag är t.ex. insamlingen av stöd till häktade bärplockare som Förbundet Arbetarsolidaritet genomförde. Den solidaritetsaktionen nådde ett mindre genomslag med bl.a. inslag i lokalpressen, radiointervjuer samt en radiodokumentär om de förhållanden som bärplockare i Sverige får utstå.

Vissa mer direkta aktioner har också fått genomslag genom åren som kan vara värda att ta upp. Här kan man inräkna framförallt lokala framgångar i press och tv. Främst rör detta tillfällen som när Revolutionära Fronten stormat ett nämndemöte i Göteborg och krävt billigare bostäder och när de sålde en moderatpolitikers villa som svar på utförsäljningar av vården. RF tog dock aldrig chansen i det mediadrev som följde att utveckla sin politik bakom aktionerna, varav aktionerna i sig tog huvuddelen av utrymmet, och politiken i sig en bekymmersam minoritet.

Den våg av husockupationer som svepte över landet för några år sedan blev också uppmärksammade mycket lokalt, varav ockupationen av badhuset i Aspudden fick mest genomslag och sympatier och dess folkliga bredd kan liknas med pågående Doroteaupproret.

På mindre orter har också vissa politiska organisationer fått en “stående” plats i lokalmedia när de gör något, här bör framförallt Västerviksbaserade Socialisterna nämnas, vilka även fått plats i radio och TV, även om Umeåavdelningen av Förbundet Allt Åt Alla har tagit mer plats lokalt likaväl för att kommentera stadsutvecklingen. I lokalpressen, särskilt utanför storstäderna, verkar alltså insändarverkstäderna fungera.

Så det finns bra exempel på hur vi har lyckats ta plats i media. Framförallt hur vi nått dit via välplanerade och noga övervägda aktioner som vi gjort spektakulära. Dock medför det viss problematik. Är det vår politik som är i fokus eller är det till exempel aktionssättet. Eller är det i typslaget “de här protesterade mot x i lördags” med en kort intervju med en ytligt medveten deltagare  eller faktiska intervjuer med organisatörer och funktionärer som har politisk bakgrund kring frågan, strategin för dagen och har mandat att uttala sig som får mediaplatsen?

Här måste vi vara tydligare med vad vi vill, vilka som ska uttala sig, hur vi ska undvika att enbart t.ex. hamna i rampljuset när vi gör något “radikalt”  för att bryta oss in den offentliga debatten. Det handlar inte om att bara ta sig in och ta plats, det handlar om att förvalta platsen vi tillkämpar oss.  Detta innebär att vi säger det vi vill säga, inte låter andra säga saker åt oss. Kom ihåg att journalister drivs av jakten på en bra “story” – inte av att sprida just dina politiska idéer. Det kan lika gärna gå åt helvete om man inte är tydlig vad man vill uppnå och dubbelkollar allt med journalisten ifråga. Skräckexempel som både kan tillskrivas journalister likväl som korkade aktivister är när AFA Malmö skulle ut i Rosengård och ha en gatufest och redan i förväg via media och framtoning skapade förutsättningarna för misslyckandet.

Mediautrymmet får därför inte stanna vid aktionen eller den enskilda frågan, utan ska öppna en yta där djupare politiska resonemang och idéer kan spridas – det är själva målsättningen i att göra en aktion i dagsläget om man har syftet att belysa någonting med sin aktion. Att lyckas komma till tals.

Med detta sagt är det knappast så att man får komma till tals bara för att man vill det eller att media på något sätt kommer återge er version av saker och ting korrekt, men det kan vara en skadekontroll jämfört med att inte kommentera en aktion alls, vilket kan antyda att man varken har kontroll över sin rörelse eller ens har något att säga om det hela. Än värre är att göra något man vet kommer få genomslag men inte förberett tillräckligt. Kom också ihåg att man knappast per automatik får plats i press och TV utan att noga avväga en aktion och planera för hur mycket press och TV ni kan hantera, hur når ni ett genomslag? Vad gör ni när ni väl får ett? Vilka konsekvenser kan det få?

Tänk på att alltid försöka göra aktioner så sympatiska som möjligt (här kan vi lära av bland annat miljörörelsen) då detta i regel kan nå ut i massmedia och läsare på ett bättre sätt. Detta innebär inte att man inte ska vara kontroversiell, väcka anstöt eller markera ställningstaganden om det behövs, det handlar bara om att i sådant fall göra det på ett snyggt sätt – t.ex. genom symbolik eller ironi – humor fungerar i alla lägen. Fallet med aktivister från RF som hotade att sälja ut en moderatpolitikers egendom samtidigt som hela vården i Göteborg stod under nedskärningsyxan  är en sådan aktion som på ett vasst sätt kombinerade humor, konsekvens och radikalism – ett annat exempel var de falska brev från Polisen om att undersöka ekonomisk brottslighet bland överklassen  av RF och anarkistgruppen Svart Verkstad.

Att ha personer som kan prata offentligt (om det bedöms som en målsättning), kan hantera media och vågar stå med namn och ansikte för en radikal socialistisk politik är därför något de flesta bör ta fram – en mediakontakt helt enkelt. Riktigt bra exempel på sådana har t.ex. Planka.nu tagit fram under åren, men även personer som Johannes Regell har lärt sig hur man kan skapa förtroende nog i lokalpressen till den grad att han tillåts mer eller mindre säga exakt vad han vill. Värt att notera är dock att det sistnämnda exemplet förutsätter en politisk legitimitet i form av parlamentarisk tyngd, men det är ändock ett exempel på hur man kan förvalta ett sådant ansvar progressivt. Hur många invalda socialister håller inte käften och inser inte kraften av att synas i media?

Det är tänkvärt för alla på mindre orter att komma ihåg att med bara grundläggande kunskaper i hur massmedia fungerar och framförallt upprätta personliga kontakter kan ni ta er plats genom att helt enkelt upprätta en kontakt på er lokala tidning och tjata er till massmedial uppmärksamhet. I det mer långsamma nyhetsflödet på mindre orter så kan man med enkla knep och inte så spektakulära medel sticka ut från notiserna om krogfyllor och folkracetävlingar. Ett exempel på en liten organisation som fått mycket medial plats på en liten tidning med begränsad geografisk spridning  är t.e.x. Knegarkampanjen i Kiruna  som avbildas ovan och Lapplandsupproret i Norrlands inland som trots mycket få resurser och utan behov av eller nödgade till extraordinära aktioner så har de fått en stående plats i lokalmedia under flera månaders tid med sporadiska inpass i rikspressen. Det handlar bara om att göra saker så att de syns, uppvisa seriositet och vara tydliga med att ni vill delta i den offentliga debatten från första början och helt enkelt bearbeta betongrövarna som hellre vill skriva om t.ex. August Strindbergåret.

Upprättandet av egen media utöver bloggnätverk, hemsidor, sociala medier och propaganda kan vara en vettig idé om man tydligt kan planera syftet med det. Lokala tidningar som vi sett dyka upp i Malmö (Arbetarsolidaritet), och Umeå (Umebladet, Arbetarpartiet) likväl som Kirunabaserade Knegaren har en tydligt avgränsad geografisk spridning, men kan i långa loppet verka för en ökad politisk medvetenhet. Dock förutsätter detta stora resurser både ekonomiskt och personalmässigt, men med bra planering (Umebladet delas ut till 25 000 hushåll 4 gånger per år i områden där en majoritet från arbetarklassen bor, t.ex. exkluderas studenter som flyttar runt mycket). I vettiga lokala fokusfrågor kan man mycket väl vinna mycket på en sådan stor satsning.

En annan satsning som är betydligt billigare men kräver mer expertis är upprättandet av internetsända radioprogram. Här har t.ex. våra motståndare som Radio Framåt kommit betydligt längre i både spridning och kvalitet än oss, vilket tyder på den förslappade “vi har ändå folket med oss”-mentalitet som råder och som vi inte har råd med i dagens politiska kontext. Planka.nu har gjort försök med radio som fungerat bra och vissa lokala initiativ i Vänsterpartiet (och kuriost nog också SKP) har noterats.

Ändå saknas det ett kontinuerligt socialistiskt radioprogram som kan spridas både inom och utom vänstern som bygger på bredd, pragmatisk debatt, aktuella nyheter, analyser och mobilisering. Här skulle den vida tekniska expertis som bubblar under ytan enkelt kunna etablera en radioshow med lite vilja, övertygelse och hjälp från övriga intresserade.

Exempel 4: Intern inventering – föreläsningar och workshops

Den passivitet som råder tenderar att skyllas på att kunskap saknas. Så är det nästan aldrig. Svaret ligger i nästan varje fall på lathet, ineffektiv internstruktur, dåligt självförtroende, okunskap eller förvirrat taktiskt läge för de kunskaper som efterfrågas.

I hela bredden av progressiva klassorganisationer i Sverige så finns allt från teknikstudenter, som fått nöja sig med jobb som lokalvårdare, till grafiker, pedagoger, ekonomer, PR-utbildade, försäljare med mera som gått liknande öden till mötes. All den kunskapen verkar gå obemärkt förbi när vi bygger våra organisationer, istället så tillåts folk välja lite “hur de vill” om hur mycket, och med vad, de ska engagera sig. Det betyder i realiteten att man kan möta en expert på att bygga hemsidor som istället sitter och syr en banderoll eller koka kaffet på mötet samtidigt som personen som ska utveckla hemsidan är ypperlig på t.ex. retorik och pedagogik, men inte har den blekaste om hur man bygger vettiga gränssnitt på hemsidor. Kunskapsbanken som alla som individer bidrar till är därför allt som oftast i fullständigt kaos.

Istället bör man såklart självklart redan från första början sätta upp register över vad folk är bra på och vad de kan bidra med. Med detta sagt betyder det inte att andra inte får testa på det ansvaret, men de är och förblir nyckelpersoner för den kunskapen och har huvudansvaret för den verksamheten.

Folk som har stor träningsvana och kan mycket om hälsa och kost ska självklart vara de som ska leda fysiska träningar om så behövs.
Personer som kan tala för sig, kan retorik och kan agitera ska självklart leda det arbetet och utbilda andra att våga ta den platsen.
Personer som kan skriva bra ska självklart ha huvudansvaret för de texter som sprids via propaganda och medier.
Personer som har vana att nätverka, bygga relationer, kan grundläggande diplomati  och kan hantera myndigheter, institutioner och bolag ska självklart agera utåt som “ambassadörer” i tvärpolitiska möten, när lokaler ska hyras eller kontakt ska tas med media.
Personer som är läshuvuden och kan historia, politisk teori och håller koll på samtidsanalyserna och de politiska skeenderna ska självklart hålla i den interna utbildningen.
Personer som kan grafik ska självklart utforma banderoller, flygblad, loggor, enhetligheten med mera.
Personer som är starka ledare ska självklart vara de huvudansvariga för funktionärsarbetet på demonstrationer och aktiviteter.

Och så fortsätter det.

Det ska finnas huvudansvariga nyckelpersoner som driver fram de olika delarna som behövs och som metodiskt utbildar fler att kunna ta deras plats och kan bredda och stärka den form av verksamhet man åtar sig. Det handlar inte om att “alla kan göra allt”, för det kan man inte, hur fint det än låter. Alla har däremot ett visst potential till vissa saker beroende på hur man är lagd som person och vilka intressen man har. Det är denna kunskap som vi kan ta tillvara på och då även belöna den enskilde aktivisten med ett kreativt arbete i organisationen som kan vara stärkande för dennes självförtroende och vissa fall till med spela en roll för denna persons utveckling genom livet. Många “jag kan inte” och “jag vill inte” har förändrats genom åren genom politiskt arbete och på så sätt kunnat ta sig vidare i livet. Det är inget vi ska skämmas för.

Sedan skall dessa erfarenheter inte bara samlas upp och sättas i arbete, utan de ska förfinas, spridas och attrahera nya medlemmar och sympatisörer, inte minst ska aktiviteten presenteras för övriga i organisationen/nätverket/partiet och detta göras såklart via workshops där bildningsarbetet kan ske brett och vara till gagn för alla som individer i framtiden. Helt enkelt för att det alltid finns ett osynlig potential bland många för olika färdigheter. Man ska inte skämmas heller för att ta in extern expertis om så krävs för att få bukt på interna strukturen – bland alla kamrater i Sverige så finns det kunskap och expertis om det mesta – från hur man arrangerar ett bra föredrag och stödpub till hur man kan nå massmedialt genomslag. Det är kunskaper vi måste utnyttja och dela med oss av, många infrastrukturella problem och problem som berörs i den här texten skulle förenklas betydligt med en tydlig inventering på den expertis vi redan besitter med idag förbiser.

Exempel 5: Kulturell kamp

Den kulturella kampen tar sig flera olika former. Delvis är det självklart spridandet av vettig medveten musik i alla dess former till alla olika målgrupper. Att arrangera en spelning är dessutom ett säkert sätt att bygga upp bra informella nätverk som också kan tänkas dyka upp på pubar och föreläsningar med tiden. Delvis är det såklart också att göra avtryck inom de många olika subkulturerna som dominerar ungdomen idag, problematisk i sammanhanget är såklart den opolitiska kultur som existerar kring subkulturer oavsett nu hur “politiska” de säger sig vara på ytan. Positivt är dock att en och annan i en klunga identitetssökande och självförverkligande ungdomar faktiskt tar till sig det politiska budskapet och sprider det vidare och bär med det hela livet.

Ungdomar och ungdomskultur å sin sida så får vi inte glömma de äldre för den delen heller, vilket ofta görs. Att belysa och upprätthålla äldre socialistisk kultur som till exempel gammal politisk musik och minnet av gamla projekt  är minst lika viktigt som att vara i det senaste och fräschaste på marknaden. Trubadurkvällar är lika viktiga som hiphopspelningar eller punkfestivaler. Likväl att skriva om gammal musik och hålla minnet vid liv av gamla artister, deras liv och leverne och deras verk.

Men begreppet kultur är också så mycket större än just musik. Det handlar också om att värna arbetarrörelsens konsttradition, uppmuntra till nya arbetarförfattare, sätta upp gatuteatrar, sprida den fria kulturen och sammanbinda det hela med de politiska budskap som är nödvändiga för en kulturell omdaning tillbaka, till exempel realismen. Vi kommer från en stolt tradition vi både ska värna och ta nytta av när vi försöker forma den framtida arbetarkulturen.

Varför är kultur viktigt då? Ja framförallt för att det är precis som när det gäller kampen om internet ett verktyg som är långt mer effektiv än vanlig propaganda. Folk medrycks av bra skrivna noveller, en gripande tavla, emotionellt medryckande poesi eller en bra låt. Flygblad medrycker knappast någon och får ses nästan enbart som information som man, i mån av tid, tittar igenom.

En annan del av kulturen är att vi har en egen, det vill säga att vi är inte beroende av samhällets övriga kulturomsvägningar, debatter eller vad som nu är på tapeten. Arbetarkulturen är helt fristående från “kontroversiell” modern konst, konstfack eller andra institutioner. Den formas av och för knegare – diktsamlingar som kommit ut från Volvoarbetarna som “Vi ska inte skriva någon jävla bok!” är ypperliga bevis på hur fristående vi är. Sådana projekt är mycket lovvärda och tar fram den delen av befolkningen som vanligtvis är utestängda från ett kultursverige där allt är ytterst elitistisk, introvert och i många fall helt obegripligt.

Denna kultur, arbetarkulturen, är vårt arv. Vi ska värna den precis som vi ska värna minnet av våra hjältar, förebilder och händelser som vi hedrar, vilket bara i sig också är en del av den kulturkontext vi befinner oss i. Vi måste hålla liv i vår historia, och skapa ny, ingen annan kommer göra det åt oss. Om etablissemanget och det rådande kulturklimatet skulle bestämma så skulle “vänsterkulturen” i fortsättningen också vara ytterst postmodern och i all ärlighetens namn ganska mysko — vi vill ändra på det – vi har en egen kultur att sprida och dela med oss av via allt från teater till graffiti. Vi har ett skitigt, orättvist, sönderarbetat och djupt splittrat Sverige att dra fram i ljuset, låt vara allt från hiphoplåtar till realistiska tavlor på vardagens tristess i fikarummet. Låt oss göra det och låt oss inte vika för några tabun på vägen.

Kulturell kamp är alltså det effektivaste vapnet för att nå ut utanför de “redan frälsta”. Det är också det sätt som vi öppet kan utmana de borgerliga idealen, den nyliberala människan som finns idag. Den samhällsbild som skapas idag via populärkulturen, finkulturen och den liberala kulturella hegemonin som präglar allt från musik till konst måste utmanas. Låt därför poesin, lyriken, pennorna, penslarna, burkarna, tangentborden, kameror och fildelningen flöda. Klassmedvetandets kulturella renässans är vår målsättning och trots den “pöbelstämpel” vi har i alla våra kulturella yttringar (exkluderat de som romantiseras i efterhand)  så är det bara på det sättet vi kan synliggöra hur samhället faktiskt ser ut ännu mer effektivt. Ut och porträttera av vad som sker!

Tillsvidare får vi nöja oss med att Galago skiner till ibland, om än i en ytterst smal fåra.

Exempel 6: Finansiering

Finansieringen av vår rörelse är ett av våra största problem och kan sättas i starkt sammanband med bristen på aktivitet och förlusten av goda idéer och projekt. Till skillnad från liberalerna så är vi utfattiga, medan de har ett starkt näringsliv som har sådana resurser att vi knappt kan förstå det med mänskliga hjärnans ändå erkända förmåga till intellekt. Till skillnad från andra “oppositionella” rörelser så har vi ingen vidare kultur av t.ex. att hålla ekonomin intern. I fallet med t.ex. de olika nazistgrupperingarna som tidigare försörjde sig via “vit makt”-banden så gick pengarna direkt tillbaka in i deras rörelse. Våra pengar har istället hamnat utanför våra organisationers kontroll, mycket just för att vi inte heller “öronmärkt” t.ex. artister till specifika organisationer eller nätverk. Andra problem är så klart internkulturen över att inte betala mer än ytterst nödvändiga för t.ex. medlemskap eller en kampanj. En aktivist från gamla Rådsmakt gick redan på 70-talet ut med kritik mot denna kultur som kan vara värd att försöka återge i korthet:

“Jag tror mer på min organisation än på facket, ändå betalar jag flera hundra till facket varje månad, och femtio spänn till det jag tror på. Det är rimligt att min organisation åtminstone får lika mycket som facket”

Det ligger mycket i det han säger.

Vissa ekonomiska undantag existerar dock såklart. Rörelsen kring Ingen Människa Är Illegal har i åratal kunnat stoltsera med höga inkomster från framförallt arrangerade kulturevents som punkfestivaler. Rykten gör gällande inkomster på 30.000 bara på enskilda pubtillfällen. Det är alltså värt att studera och fråga hur de lyckas, då liknande summor också behövs för annat arbete. På samma sätt är det värt att studera till exempel hur man på olika sätt kan finna finansiering från bland annat ABF för sin verksamhet – i regel och mycket mer än vad man tror – så kan man i samarbete med ABF få stora ekonomiska underlättnader som gratis lokaler, finansiering för böcker och annat material och till och med sponsring för kaffet.

Stridsfonden och andra insamlingsprojekt pekar även på en trendvändning när de gäller ekonomiska bidrag från enskilda aktivister. Samlingen till bärplockarna generade på kort tid över 30 000 :- som överlämnades. Första året sägs Förbundet Arbetarsolidaritet exklusive fondtillgångarna passerat 100 000:- i budgeten som framförallt satsats på ett mer professionellt och nödvändigare yttre: ordentligt tryckta foldrar och propaganda, flaggor, merchandise och till och med kaffekoppar! Självklart ska sådana saker noga övervägas, men det är ett glädjande besked i sig att det kan göras. Samtidigt kan den driftige rörelseradarn även uppsnappa  saker som att Socialisterna i Västervik nu har en funktionärspiké på sig vid aktiviteter och att Allt Åt Alla börjat trycka material som spridits över riket.

Det är en bra trend. Kan man bara berätta vad man ska göra och övertyga folk om dess relevans så verkar det numera enklare att få socialister att skjuta till en extra krona vid månadsslutet. Nu gäller det bara att etablera en intern kultur som stödjer olika projekt i rörelsen. Något som tyvärr t.ex. nazister idag är bättre på. Låt oss dock fortsätta den givmilda trenden och bygga upp stabila, bra, kassor för vår verksamhet som kan realisera alla de idéer som finns där ute.

Exempel 7: Expandera våra ytor i  samhället

När det gäller att inneha lokaler så kan vi se en viss trend. Tidigare subkulturella “punkhak” har minskat avsevärt i popularitet likväl som allt för radikal propaganda. Få om några går omkring med Che-tröjor eller “Burn Israel”-hoods numera. Utöver det så har vi märkt en markant skillnad i den förda kulturpolitiken och även sett en lokal stängas ned på grund av “hets mot folkgrupp” – vilket i sig också är ett bevis på hur lagstiftningar som tillkommit de senaste 20 åren har, som vissa redan då sa, börjat användas även mot oss.

I samverkan med detta och den övriga politiska utvecklingen med en mer och mer separerad “kulturell” subkultur i vänsterns utkanter så ser vi dessa ställen sätta kulturen före politiken. Hellre spelningar än möten. Hellre ungdomar än 40-åriga FAS3are. Hellre öl och dunka duka än te och diskussioner om höjda hyror. Hellre dreadslocks än Scaniakepsar och lössnus. I ett läge där politiska organisationer får problem att faktiskt utöva politik i pseudopolitiska lokaler är det logiskt och nödvändig att etablera egna autonoma alternativ som t.ex. kan kringgå problematik med konsensusbeslut, informella hierarkier och konkurrens med lokala ungdomsförmågor som verkligen vill in och repa.

Denna utveckling har vi dock sett skapa nya alternativ. Sakta men säkert ser vi organisationer börja förfoga över lokaler i vanliga bostadsområden. Autonoma mötesplatser där studier, workshops och allmänna möten kan hållas i egen regi i “neutrala” lokaler. Och det är inte att förminska – i neutraliteten finns öppenheten – dock är trenden just nu ytterst liten, men mycket sympatisk.

Delvis får man en fast samlingsplats i det aktuella området, gärna kombinerat med aktiviteter i Hyresgästföreningen, delvis så  förfogar vi helt och hållet över vårt eget material och kan använda lokalerna till vad vi vill, när vi vill. I slutändan öppnar detta oändliga möjligheter till t.ex. kvartersråd och social verksamhet förlagd där den ska vara – mitt i arbetarklassen områden. Det handlar alltså om att skapa en geografisk närvaro.

Att förfoga över en lokal i en storstad är såklart dyrt, svårt och man får finna sig i risken att stället titt som tätt blir attackerat eller lockar fel publik. Exemplen från de mindre orterna pekar dock på billig hyra, ett närmande till lokalområdet och enklare säkerhetsarbete. I regel behöver man inte heller driva ett kafé eller liknande för att finansiera det hela – ett fåtal övertygade aktivister kan med några hundra i månaden hålla verksamheten igång i den mån av tid man kan.

Här har vi ett oerhört outnyttjat koncept som jag hoppas ska sprida sig till alla de mindre städer ute i Sverige idag som börjat smaka på en socialistisk renessäns i bakgrunden av storstädernas mer politiskt känsliga aktivistklimat. Kan vi börja etablera långt gående lokaler bredvid den enda korvmojen på 2 mils avstånd så kommer vi börja ses mer och kommer också kunna arrangera och erbjuda social verksamhet i området. Vad är ett torgmöte per år att jämföra med 2 i veckan?

Är man dessutom aktiv i Hyresgästföreningen eller har möjlighet till att hyra kvarterslokalen billigt eller till och med gratis så kan man redan idag eller imorgon börja planera in de första trevande mötena som berör vad som sker i lokalområdet eller samhället man bor i.  Även bokcaféer tenderar att i regel vara sympatiska för politiska möten även om man kanske ska ta det lite lugnt med retoriken när bokar det hela.

På dessa sätt kan vi även bryta oss fria från vår centralisering kring ABF:s eller andra organisationers lokaler och därför avlasta deras verksamhet för annan aktivitet att ta vid, såsom vettiga studiecirklar. Dessutom slipper vi i sådana fall ofta att hyra dyrt i stadskärnor. En hyra för en ABF-lokal vid ett tillfälle kan mycket väl komma upp i priser som kan jämföras med två möten, i två separata stadsdelar i en kvarterslokal. Vad är mest effektivt och vart har man störst chans att få tag på människor som i vanliga fall “inte har tid att komma”? Allt handlar egentligen om att kunna skapa en lokal förankring med lokal propaganda, lokala frågor och att synas offentligt på de ytor som finns i närheten för att man sakta men säkert ska kunna börja bygga ett allmänintresse att gå på möten. Allt förutsätter såklart att man har en öppen och välkomnande miljö och atmosfär (som dock inte ska gå till överdrift så man börjar exkludera vissa som “inte passar in”).

Man behöver inte diskutera marxism-leninsmens problematik bara för att man börjar synas lokalt. En filmvisning fungerar lika bra eller för den delen en workshop i hur man kan få ned eller protestera mot höjda hyror, eller om man så vill, en sagostund för barnen. Det viktigaste är hur som helst när man börjar hantera en lokal att man aldrig låter den stå tom, utan alltid som avslut efter en aktivitet ser till att planera in någon form av uppföljning eller en ny aktivitet. Håll kalendern så full som ni orka med så kommer ni att se resultat.

Bra exempel på sådan här organisering har vi bland annat sett i Stockholm kring linje 17 som med enkla medel lyckats binda ihop delar av närstående orter för gemensamma frågor. Vi behöver sådana exempel överallt. Sedan finns det flera, många flera, andra exempel på folkliga organiseringsformer, av sämre och bättre karaktär, men jag nöjer mig med ett såhär i slutet av en sådan här text.

Ett par sista ord

Detta var sju exempel, sju områden, sju “tips” som jag hoppas ska kunna sprida sig och få gehör hos alla socialister där ute som befinner sig i allt från socialdemokratins gräsrotsrörelse till den radikalaste ungdomens idealistiska myller. Jag hoppas att någon av er blir sporrad att ta tag i något framöver och påverkar din grupp, startar något själv eller diskuterar hur ni ska gå vidare framöver: hur ni ska synas bättre, locka till er fler, göra er mer förstådda, våga ta debatten eller för den delen kanske bara avskriva mig som idiot. Det spelar liksom som ingen roll om ni gör det sistnämnda, de viktigaste är att ni börjar diskutera och det hoppas jag att ni gör.

Filed under Stellan · Tagged with Framtid, Idéutveckling